Drefvet satte sig ner för en exklusiv pratstund med Nicklas Stenemo och Christan Berg innan deras spelning i Linköping tidigare i våras. Ett samtal som kom att handla om hur allt började, om hur brus kan bli en hit, varför intervjuer inte är Kites grej och mycket mycket mer

Om vi skruvar tillbaka bandet ett par år. Hur, var, när startade den här resan?

Christian Berg – Första gången vi sprang på varandra måste varit..jag tror nog ingen av oss kommer ihåg egentligen..men det borde vart på Restaurang Fridhems på Fridhemsplan, när hans band Venus Outback..

Nicklas Stenemo – Jag kom ihåg en festival i Eskilstuna..
CB – Ja då visste jag redan vem du var..
NS – ok..
CB – Men innan..jag bodde ihop med en snubbe som jobbade på ett skivbolag, och han och jag hängde ofta ihop på Restaurang Fridhems..där en öl kostade femton spänn eller nåt..och då en gång kom hela det här bandet in som han spela med..och ser ut som..ja..
NS – Kom och hjälp mig typ..
CB – Och du var ju garanterat med där, nån av dom gångerna..
NS – Ja det var jag
CB – Så det var nog första gången..för nästa gång vi träffades var på en festival i Eskilstuna..och då visste jag..det är han med orange hår
NS – Och sen Kite-mässigt så var det ju i Malmö. Jag hade bott där några år och du kom ner 2006 kanske? Och mitt förra band The Mo hade splittrats och Christians band Strip Music hade splittrats och vi höll på att skissa på egna grejer och sen så gav han mig en instrumental låt som jag skulle sjunga på..och sen blev den My Girl And I..och sen var det kul..

Så man kan säga att första försöket blev första singeln?

CB – My Girl And I är en konstig låt för den är gjord..musiken är gjord på kanske tjugo minuter..den gick så jävla fort att göra. Skickade den till Nicklas, när jag hade bett han sjunga på en grej..det tog också typ tjugo minuter..och vi har inte gjort nåt med den sen dess. Det som hamnade på skivan sen är en helt orörd version. Musiken var klar. Jag hade ingen aning..jag tyckte den var väldigt fin som intrumental..ganska bedrövlig och sorglig. Min egen begravningslåt..tänkte att det här borde va fint att ha på en begravning..jag hade ju ingen aning om vad han skulle göra med den när jag skickade den till honom.

NS – Jag gillade stämningen..jag har ju varit i många hörn av musiken, så det påminner en hel del om när jag gjorde filmmusik..instrumentalt och så..och jag kom ju precis från The Mo och Melody Club som var väldigt poppigt..men..jag kände igen vemodet. Det var en god suggestiv vibb som gick väldigt lätt..jag brukar sjunga ganska nonsens..jag skriver inte text först sen sjunger utan jag bara sjunger liksom..sen är det alltid nåt ord som är engelska typ..man bara ser vad som kommer..det behöver inte vara text riktigt. Men på den här låten kom typ både text och melodi samtidigt. Helst brukar det vara att bara nån mening är på engelska sen får man sitta och kämpa med resten..

 

Jag tyckte den var väldigt fin som instrumental, ganska bedrövlig och sorglig

 

CB – Väldigt smidig låt..
NS – Ja så borde det alltid va..
CB – Ja men också väldigt smidig att göra. Nästan aldrig varit med om nåt liknande..väldigt osmärtsamt på nåt sätt..jag fattar knappt hur det gick till..låt nummer två..sen dess har det bara varit en smärta..
NS – Första EP:n var nästan bara lek. Inte så mycket ångest.
CB – Vi tog ju också vad vi hade då.

Så från den här första låten, kalla den en lyckoträff. Hur gick ni vidare? Hur blev My Girl And I en del av Kite-projektet?

NS – Sen så startade vi ett bolag med en kompis. Vi släppte första EP:n själva..
CB – Jag tror inte ens när vi släppte första EP:n att vi hade bestämt att vi var ett band. Vi släpper EP:n sen kanske vi gör nåt annat. Det fanns ingen direkt plan för det.

Kändes det fortfarande som att det var Christians projekt?

CB – Nej nej..det var bara första låten..sen blev det ju vårat.

Hur kom ni fram till namnet?

CB – Det fanns en Silverbullit-låt som jag tyckte var fin som hette Kite, sen fanns det en Kate Bush-låt som hette Kite..men jag tror inte vi tänkte så mycket där heller..det kanske vi kan heta..och så ja..det kan vi väl göra.

Vad var tanken med Kite då efter första EP:n?

CB – Det fanns ingen plan..på den tiden fanns det nog ingen plan. Jag tror vi båda tänkte lite att jag kanske gör min egen grej efter det här.

NS – Jag hade nog suttit och försökt göra min egen..typ soloskiva eller vad man ska kalla det..i ungefär ett år..och tyckte det var rätt tråkigt..hela min karriär är allt från death metal till filmmusik.

Vart var du på väg musikmässigt efter The Mo som var väldigt poppigt?

NS – Det var det jag inte riktigt visste. Det blev en jävla massa demos och alla spretade åt alla olika håll.

CB – Det var en sjuk stil..för det var ju också en grej..för du hade sagt kan du inte bara komma ner och spela lite bas på en grej i min replokal..och jag trodde jag skulle spela bas på nån demo eller så..men då hade du redan ställt upp en hel replokal och nu kör vi..jag har sju låtar vi ska köra..och det var jävligt blandade stilar. Det var väldigt positiva låtar de flesta.

Var det uttalat mellan er hur Kite skulle låta?

NS – Jag var ju så trött på att sitta med..jag var ganska ny på att jobba med dator där allting finns..jag kan välja om jag ska vara ett jazzband eller bara hålla på med oboer..så att det här med begränsningar..analogsynthar och sånt var ganska nytt för mig och Chritian var ganska rutinerad på det, så den begränsningen bestämde vi typ att det blir bra..synthar..

Det fanns ändå ”väggar”?

CB – Ja och de har vi faktiskt hållit hela tiden..
NS – För det blir så himla lätt att när man har så himla många möjligheter..man lägger på lite symfoniorkester..va mäktigt..men samtidigt då, så är det kört snart.

I en av era första intervjuer så sa ni att det var en kamp mellan er, ni kom från olika håll..

NS- Nja det vet jag inte om första EP:n var..det var inte så jäkla jobbigt för oss..
Det kanske inte riktigt var Kite då heller..alltså på riktigt..

CB – Det var ju väldigt mycket mer..jag ska inte säga att det inte är avslappnat nu..men det var nog väldigt mer..att vi sket i vilket.

NS – Det skulle vara kul liksom..

CB – Men som sagt det fanns..vi blev nog båda lite chockade över att det blev..att folk verkade tycka det var bra..för det fanns ingen tanke med det. Jag tror Ways To Dance blev nog..det satte sig hos folk hur vi skulle låta..dom är ett sånt band som har stora pukor, 16-dels basgångar..men jag tror inte vi tänkte på det egentligen. Men folk fick nog den uppfattningen, att vi var ett sånt band.

Hur föddes Ways To Dance? Om man jämför den med My Girl And I så känns de väldigt olika..

NS – Jag kommer inte riktigt ihåg..
CB – Jag kommer ihåg att jag hade ett ljud i reason (musikprogram) som jag mickade upp..vi visste inte riktigt hur man skulle göra..vi laborerade..

NS – Det är ju samma arbetssätt nu egentligen. Att anything goes..man bara letar och letar och letar tills man hittar nåt gött.
CB – Jag tror jag hade några ljud som vi använde till den. Jag tror det var du som gjorde väldigt mycket av den låten. Som formade den.. Jag tror också vid den här tidpunkten att iallafall jag inte levde så supersunt..

NS – Inte jag heller..
CB – Man brydde sig inte så mycket..
NS – Vi var väldigt dekadenta.

Tror ni den anything goes-känslan hörs på skivan?

CB – Ja det kanske det gör. Jag tycker inte skivan är dekadent..men vi var nog ganska dekadenta..
NS – Det hänger ju också lite ihop med att nånting bra med den här lust och lekfullheten är ju att vi är väldigt mycket proffsigare personer nu.

När ni hör första EP:n idag.. kan ni höra och känna att ni vill ändra nåt?

CB – Jag gillar den EP:n väldigt mycket..

NS – Det är ju naivt..att det känns som man var 13 men man var ju typ 26..jag var ju fan 30..

Om man har första EP:n som grund. Hur har själva skapandeprocessen förändrats idag?

CB – Inget alls! Det är exakt samma..fast nu har vi mycket mer grejer. Maskiner, synthar..

NS – Det som skiljer sig är kanske också att vi har mer att jämföra med och då blir också den här silen tätare..man släpper genom mindre för att man vill ju inte släppa..på första EP:n har vi fyra låtar..och dom är schyssta..vi släpper dom. Nu känner vi att vi inte kan släppa nåt som inte är intressantare än det vi redan gjort.

Ni båda har projekt vi sidan om Kite. Hur funkar det inför EP-jobb. Kommer man in med tomma blad eller presenterar ni idéer för varandra?

NS – Allt jag skriver är för Kite. Så fort jag har en idé så mailar jag den..jag kommer inte vidare, kan du titta på den här. Eller tvärtom..jag får massa grunder som jag försöker skriva på.

Finns det nån utarbetad arbetsgång, en kommer med text och en med musiken?

CB – vi ses i perioder rätt ofta.

NS – Ibland sätter vi oss ett par dagar i rad och försöker jamma. Försöka komma på nåt komp som är coolt och spelar lite på det. Sen ibland känner man att man går in i en cementvägg. BYT! Nytt komp. Nya grejer…och sen..man vet aldrig hur en låt blir till.

Om man skulle jämföra med t.ex ett rockband som kan bygga en låt utifrån ett fett riff..känner ni igen er i den arbetsgången?

CB – Det kan va vad som helst..

NS – Vad helst som är bra..det kan vara ett brus..men man vet aldrig vad det är som händer..

CB – Vi vet aldrig när det blir en låt..vi har väldigt väldigt mycket grejer som är skitgrymma verser..så jävla grymma verser..men så kommer man ingen vart med de.

Vad händer med den låten då?

CB – Oftast så blir det ingenting med dom

NS – Det finns oftast bara en viss tid man har ett öppet fönster mot en låt, sen stängs det mer och mer innan DÄR är den över. Inspirationsmässigt så är det medans järnet är varmt medans den där originalkänslan som var där fortfarande glöder lite..så man måste passa på för sen har man nån konstig relation till den där idén..man kanske älskar den där versen eller riffet men det går inte göra den färdig för allt börjar bli gammalt och då är det jättesvårt att få till nåt av det. Däremot så har det ju hänt att jag tar nån gammal grej och så lägger jag på en chorusbas och lite postpunkgitarr så kan det bli Nicole (Sabouné) om man byter skepnad helt så kan de där fröna få nytt liv. Men att vi ska hålla på och göra Kite av nåt gammalt, det har vi nog aldrig lyckats med.

Om man då tittar på EP fyra fem och sex så är det inga gamla låtar som plockats fram ur nån låda?

NS – Max ett o ett halvt år kanske. Från demo till produkt

CB – Nej det är ju ingen låt som var med i början som har kommit med..

Att Kite alltid har legat lite under radarn, inget stort bolag i ryggen. Anything goes-attityd. Är det något som var uttänkt redan från början av ”projektet”?

NS – Jag gillar hur det är iallafall..visst vi är under..men vi finns ju ändå liksom..vi har ju det göttaste. Att vi är större än folk tror, för att vi inte är uppblåsta på tidningar. Så ser man de här jätteuppblåsta medianamnen så går man på nån klubb och så är det typ tio pers där, då är det ju mycket bättre att vara tvärtom. Att inte göra media har varit en medveten strategi. Vi bestämde väl nånstans från början..vi bägge kom från Z-tv intervjuer och skit som vi var ganska trötta på..

 

Att inte göra media har varit en medveten strategi

 

CB – Jag tror i och med den här tv-intervjun som ligger på youtube..så i samma veva som den..

NS – Det här gör vi aldrig om.. Men också den vuxenheten som det innebär att man har makten att göra vad man vill.

Är Kite lite punkiga på det sättet?

CB – Ja jag skulle nog säga det..i attityden..jag tror inte vi..vi bryr oss väldigt lite om folk skriver om oss eller inte..eller om saker händer eller inte..

NS – Jag tror inte punkiga är rätt ord..jag tänker mer att punkare är nån som har skitmycket att säga och fläker ut sig..jag tänker mer att vi har fokus på rätt saker..enligt oss. För jag kom ihåg när man själv var ung och trodde att om man ska hålla på med musik så måste man göra det här och det här. Att det var fifty fifty, om man ska göra det här roliga så måste man också göra det här hemska, att man sitter och skakar i nån lobby liksom. Men man kan faktiskt ta bort det och köra ändå så blir det mycket ärligare och på sitt sätt kanske rätt punkigt.

NS- Nu först tror jag vi skulle kunna göra lite större tv-grejer men innan har vi nog varit för små.

CB – Vi har alltid tackat nej till såna här matlagningsprogram och stå och spela.

Från första EP:n fram till idag. Hur har Kite utvecklats? Bandmässigt, ljudmässigt..

NS – jag tycker nog att vi har blivit mer storslagna ljudmässigt rent musikaliskt. Långsammare, tyngre, djupare..mindre smärtepop och mer episkt..

CB – Vi är väl nånstans..om man tänker Jarre och Pink Floyd. Inte för att vi lyssnar speciellt mycket på dom men just att själva ljudbilden..att man ska kunna stå uppe vid pyramdiderna och det sprutar laser när man står vid syntharna..och det är helt okej.

Hur når man dit?

NS – det går extremt successivt. Vi började redan vid första giget som var för typ sextio pers och då hade vi en projektor, vi hade rippat från youtube lite projektioner. Så det började tidigt.

För en spelning med Kite är ju så mycket mer än en musikupplevelse..

CB – Det har ju också skett lite slumpartat..som det här med ljus var ju lite av en slump. Projektor och så med stora stora feta skärmar har vi alltid velat haft. Men just ljusbiten kom till när vi spelade i Tranås en gång på Gustavs (nuvarande ljusteknikern) klubb och då hade han ställt upp lite hemmabyggt ljus och så..shit fan va grymt..det var väl också då som vi började tänka att ljus kunde vara en intressant grej. Gustav har väl varit med sedan dess..

NS – Det är ju också det som gjort originaliteten, att det aldrig nånsin funnits en budget och ändå vill man ha pretentionen..om man säger att en P3-artist som har ett skivbolag i ryggen ska göra en ljusshow, då köper man..man kollar i kataloger..den är cool, den är cool..men ingenting som vi har finns ju, våra grejer finns inte på marknaden.

Då kommer vi osökt in på Cosmonova..hur tar man sig vidare efter det? Hur mättar man egot efter de spelningarna?

NS – Man drar utomlands och börjar om..

CB – man ligger lågt i Sverige iallafall..tills man har en ny skiva, och då kanske det kommer någonting som är ännu sjukare. Det finns ju redan nu tankar på grejer som är mycket mycket mycket värre..mycket mycket mycket värre. Värre för alla inblandade..Men det är ett sånt stort projekt så det.. det finns ju också en tanke som vi inte har gjort..hur gör vi det efter det här? Att vi bryter ner allting till noll..att bara åka omkring med ett gäng synthar och spela på jättesmå ställen där det går in femtio pers typ. För att just inomhuskonserter kan man inte dra mycket längre..så då gör man det tvärtom istället, man gör det så långt ifrån istället. Som också skulle vara jävligt schysst. Det är inte omöjligt att vi gör en sån grej när vi spelar för väldigt lite folk på väldigt små ställen.

NS – Bygger det på intimitet istället..

Hur ser närmsta framtiden ut för Kite?

CB – Det är USA och Europa mest tror jag, nån festival i sverige typ. Vi ligger inte på ett bokningsbolag som ägs av andra bolag så vi är liksom inte välkomna på så många festivaler heller. Som om man ligger på Luger eller Livenation, vilket också är jävligt gött på nåt sätt..

NS – Då funkar det ju typ, vill ni ha Maggio som headline, ja då får ni ta dom här fem banden också.

CB – Men vi har ju bara en person som är världens grymmaste snubbe som jobbar med oss, jag skulle inte byta ut honom mot nånting. Men när man ligger på ett sånt bokningsbolag så finns det grejer man inte får göra och nånstans har det också passat oss tror jag.

Är det därför folk inte tröttnat på er, att ni inte kör solskensspelningarna på festivaler?

CB – Ja kanske en del, att vi inte syns på alla festivaler..nu är det sommar då spelar dom typ. Det blir mer att vi spelar nånstans och då är det mer exklusivt.

NS – Sen är vi nog undermedvetet ganska måna om att inte tjata ut oss för folk. Alla de här som släpper sin P3
A-lista sen så kör man så det bara ryker tills folk blir mätta..det är en fin gräns där..det får inte vara uppe i halsen..inte trycka musiken ner i halsen på nån.