I veckan lösgör Thåström äntligen sitt nya album ”Den Morronen”. Drefvet passar i väntan på skivsläppet på att botanisera djupt i den själfulle sångarens diskografi och ger er idag ett helt knippe favoritlåtar att peppa med.

Mikael Mjörnberg

Om Black Jim
Kill your darlings-processen har varit brutal inför den här listan. Det finns så många låtar som borde ha varit med och som det gjort ont att en efter en kapa bort. Men en låt går inte att vända ryggen. Om Black Jim är så påtaglig, så mörk, så smärtsam och så vacker på en och samma gång att jag blir precis lika knäsvag varje gång jag hör den. Arrangemanget och den uppriktiga känslan i Thåströms röst är en oslagbar kombination.

Samarkanda
När Thåström sjunger om ett morgonvin i maj är bilden fysiskt påtaglig för mig. Hela Samarkanda är en enda lång metafor, kanske den mest briljanta text som den här mannen någonsin fått ur sig, som slår an på ett alldeles speciellt sätt hos mig. Den lunkande musiken i kombination med texten är ett tvättäkta exempel på när summan blir större än delarna. Att döma av mina ord om texten förstår ni hur gigantiskt det då är.

Två+Två
”Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal” från 1999 skulle ensam kunna utgöra underlag till en sådan här sammanställning. Comeback-plattan på svenska är så fylld till bredden av mästerliga låtar (Ingenting gör mig, Ingen neråtsång, Från himlen sänt, En vacker död stad, Städer när jag blöder) att det är svårt, för att inte säga omöjligt att välja. Men jag plockar ut förstasingeln. Jag var inne på LOK, vars debut ”Naken, blästrad och skitsur” kom samma år, på den tiden och det faktum att Johan Reivén och Tomas Brandt spelar på låten utgjorde en extra lockelse när det var dags för premiärspelning i radio. Jag minns än idag hur jag laddad till tänderna satt på stentrappan till föräldrahemmet och lyssnade genom en vit gammal bergsprängare. Jag diggade då. Men det är långt senare låten växt ut till det monster jag upplever den som idag.

Karenina
Thåströms första experiment till soloplattor spretade ojämnt och var bitvis ganska råa. Karenina med murrigt tidsenlig 80-talsproduktion är ett undantag som bekräftar den regeln. En liten låt som är betydligt mer poppig, utan att på något vis bli glättig, än den Thåström vi känner idag men som ändå på något sätt stakar ut vägen vart den formidable sångaren skulle landa si så där 15 år senare. En udda fågel som jag gillar skarpt.

Sluta när jag vill
Thåström slutar när han vill. Ingen kan sjunga det mer övertygande än vad han gör i avslutningsspåret från ”Beväpna dig med vingar”. En låt som är fasansfullt vacker. Ödesmättad. Som gjord för nattlig lyssning.

Fredrik Tideman

Axel Landquists park
”Hon hade blå ocean ögon med stänk av smaragd, hon var som en ros doppad i svavel. Och hon frågade med ett leende ingen nu levande människa skulle kunna stå emot: Kan du bästa vägen till Brno, kan du snälla… Ta mig härifrån?”. Texten om ett möte i Axel Landquists park tillhör Thåströms bästa och mest vemodiga. Tyngden i liveversionen på ”Som jordgubbarna smakade…” går inte att värja sig från.

Beväpna dig med vingar
Texten är ett kollage av vackra rader och passade ändå in så bra i livet när låten kom att jag inbillar mig att den var skriven direkt till mig. De återhållsamt pumpande trummorna som sakta men säkert ökar i styrka för att i slutet släppas lös lyfter låten till en femplus-nivå. Beväpna dig med Thåström.

Du ska va president
Nej inte originalet med Imperiet. Den är bra men lite för hurtig för min smak. Men liveversionen som har ingått i Thåströms liverepertoar på 10-talet. Herrminjävlagud! Det är så här den är menad att låta. Pimme sjunger om hur hammarslagens sång dunkar och det är precis vad musiken gör i den här versionen, den får jorden att skaka. Och när han skriker ut ”Du ska va president! Du ska va miljonär!” i refrängen skriker han så rakt från hjärtat att det känns som att han aldrig har menat något lika ärligt i sitt liv. Gåshud, varje gång.

Ungefär så här
”Låt dom aldrig få se dig skaka, låt dom aldrig få se dig svag”. Den där känslan av att behöva upprätthålla en fasad, den sätter Thåström fingret på i den här låten från början av 2000-talet. Jag var förresten på konserten i Linköpings sporthall 2010 när Thåström – precis efter att ha sjungit ”låt dom aldrig få se dig gå neeer!” – råkade (?) tackla omkull Pelle Ossler. Punk!

Om Black Jim
Kanske det mörkaste Thåström har gjort. Till ett enkelt gitarrkomp berättar han om författaren och poeten Dan Anderssons otursamma död. ”För ibland har dom ingen koll alls på vem dom ska ta med, det är som om dom vore druckna, som om dom spelat spel. Det är som om dom inte bryr sig om vad dom tar och vad dom ger, det är som om dom dragit lott”. Vilket fantastiskt sätt att beskriva hur döden kan ta vem som helst, när som helst.

Ricky Holmqvist

Flicka med guld
Jag tror jag var kär när jag hörde låten första gången. Jag ville nog innerst inne att det var jag som målade om december, att det var jag som klippte ut alla stjärnor från himlen pappersvalv. Jag ville nog ha den där flickan med guldbruna ögon. Det var poesi som jag förstod. Från den dagen var jag såld.

Österns röda ros
Att välja ut sina favoriter ur Thåströms karriär är för mig lite som att beskriva den vackraste snöflingan man sett. Varje låt bär på sin unika själ och skönhet. Men den här låten fångar mig varje gång tack vare raden ”och pojkar som bara ligger där, sina ögon öppna fast dom inget ser. Dom som aldrig mer ska få skratta eller kyssa en flicka som ler”. Tårdrypande vackert.

Brev till 10:e våningen
Jag bodde i Växjö när denna skiva släpptes. Jag trivdes som fan i Småland. Men när jag hörde öppningsspåret på Skebokvarns-skivan fick jag en konstig känsla i magen. Jag fick hemlängtan. Jag saknade de gamla hjulspåren i Norrköping, vardagslunken. Alla uteställen jag hatade, alla förfester som alltid var likadana. Alla blickar jag redan mött tusentals gånger, jag saknade de igen. Allt på grund av en låt.

Miss Huddinge -72
Jag kan verkligen inte sätta fingret på vad det är med den här låten som gör att jag kan lyssna på den om och om igen, år efter år. Jag tröttnar aldrig på den. Är det rösten? Texten? Drivet? Den kalla industrikänslan? Säkert allt detta och lite till.

Blå himlen blues (live)
Anledningen till att jag fallit pladask för just live-versionen av Blå himlen blues är RÖSTEN. Den är under dessa minutrar universums vackraste instrument.

 

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Numer profilerad hockeyskribent hos bland annat Hockeysverige och HockeyNews med en bakgrund som musiknörd hos till exempel Slavestate, Folkbladet och Joyzine. Blir glad djupt in i själen av att få glömma puck och klubba och skriva om toner och artister med jämna mellanrum. Musik är det bästa knarket.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras