När Eskilstunas stolthet Kent i dagarna släpper en ny singel så vässar skribentsverige pennorna för att bräcka varandras lovord. Vi på Drefvet väljer istället att blicka i backspegeln och lista våra favoriter från orkestern som helskinnat tagit sig genom indie, pop, synth och rockträsk.

Här är våra Kent-favoriter:

Christian Stenbacke

Flen/Paris
”Det är långt mellan Flen och Paris men nära en 30-årskris” sjunger Jocke Berg och tanken går direkt alla tågresor mellan Göteborg-Linköping åren 2005-2007. Låten i sig funkar, en typisk vemodshistoria där man skriver saker under broar, men det är affektionsvärdet som är grejen för mig. Låten missade cutten till ”Du & jag döden”, Kents i särklass bästa album, men förärades en plats på ”The Hjärta & Smärta EP” – lysande sickan.

VinterNoll2
En av Sveriges bästa dubbla A-sidor? Fokus skulle väl egentligen ha legat på albumsingeln FF, tagen från hypeprojektilen ”Vapen & Ammunition”, albumet som på allvar förde fram Kent från indieluggarnas farvatten till den breda massan, men så blev det inte i min värld. VinterNoll2 passar förvisso kanske inte riktigt in helt på ovannämnda platta, kanske skulle en lösning ha varit att låten haft en egen platta? Bara tanken andas mumma.

Revolt III
Alla har vi gått genom de flesta av revoltens virila stadium, inget band beskriver dem bättre än Kent. Revolt III passerade jag någon gång i mitten av 20-årsåldern, nu börjar jag snarare närma mig Senildement IV. Detta till trots, i Revolt III visar upp ett Kent från deras mer Seattle-rock-doftande sida, dynamiskt är bara förordet –  me like.

 

Henrik Engström

Cowboys.
Här finns allt jag söker i Kent. Vemod. Riktiga känslor. Och Jocke Bergs tveklöst bästa text ”Men allt av vikt jag säger har jag stulit ur en bok”.
När de öppnade den vita Stadion-spelningen med ”Cowboys” började jag lipa. Jag trodde aldrig att jag skulle få höra den live.

Vintervila.
Under min stora Kentnörd-period räckte det inte med Kent. Jag begravde mig i förlagan Havsänglar och hittade en taskigt inspelning av ”Vintervila”. När det visade sig att B-spåret på ”Dom Andra”-singlen var en nyinspelning av Havsänglarlåten trodde jag att Kent hört ”mina tankar vandra”.

Vad två öron klarar.
”Hallå, hallå igen” – det skulle egentligen kunna vara någon annan låt. Men ”Vad två öron klarar” var låten som bjöd in mig till att lyssna på Kent. Det här är av ren tacksamhet.

 

Fredrik Tideman

Stenbrott
Det bästa på debutplattan. Gitarrplocket är enkelt men ack så bra.

Ismael
Visst fick ”En plats i solen” ganska dålig kritik? Orimligt, jag tycker det är en grym platta och Ismael dess kronjuvel (snäppet vassare än Gamla Ullevi). Det levande pianot tillsammans med en mekanisk synthslinga och Jocke Bergs atmosfäriska sång är en vinnande kombination.

Klåparen
En studie i underbar svärta. ”Och så släcker dom ner för en sista stilla chans, och allting svartnar i panik när du ser att alla redan har en dans.” Jocke Berg har aldrig skildrat utanförskap på ett bättre sätt.

 

Mikael Mjörnberg

Pärlor
När Kent fortfarande inte hade transformerats helt och hållet från rockband till Berlin-lismande synthgökar med samhällspatos gjorde ”Vapen & Ammunition”-plattan stort avtryck inte bara hos mig utan hos halva svenska folket. Bland många hits på skivan är Pärlor en lite bortglömd pärla (!).

Sjukhus
Jocke Bergs fantastiska texter blablabla. Kents fantastiska känsla för stämningar blablabla. Kent som en utomordentlig uttolkare av samtiden blablabla. Jag tycker ofta att hyllningskörerna i Kents kölvatten når smått parodiska höjder. Men i den här lilla dängan från ”Röd” hittar orkestern rätt med precis allt som är blablabla. Med andra ord, journalist på Drefvet som försöker skriva något coolsmart om Kent, blablabla.

400 slag
Basen. DEN basen. Så mycket mer behöver egentligen inte sägas om den här melodin än att den har det snyggaste intro Eskilstunas finest någonsin svarvat. Det sätter ribban för en i alla hänseenden lysande låt. Jag är förmodligen påverkad av den smått hypnotiska liveversionen, men det här är Kent i sitt esse.

 

Josefin Landhagen

747
Det är känslan i låten, hur man vaggas in i en trygg lunk och flyter med på en avslappnad åktur som fångar mig. Visualiserar mig alltid som att jag sitter i baksätet på en bil på väg genom natten och lutar huvudet mot en axel i tystnad. Blinkande ljus som kastas in från gatan utanför… Det behövs inget mer än vi och vi är på väg.

”Du är värd att dö för
Ni kan skratta om Ni vill
Håna oss
Vi rör oss, Ni står still…”

Mannen i den vita hatten (16 år senare)
I ett publikhav med tusentals andra och ett virrvarr av känslor som sprängde i klibbig sommarnattsvärme fylldes jag av ett obeskrivligt känslorus. Höga toner av hysteriskt jubelvrål från kent-fansen skickades ut i atmosfären och beblandades med klappandet utav händer högt upp luften. Kroppar som hoppande ryckte med i rytm och inte kunde stå stilla till musiken som erövrade Norrköping. Det var klimax, sommaren 2008:s höjdpunkt, då de första tonerna ur ”Mannen med den vita hatten (16 år senare)” i det extra och sista finalnumret i Kents sommarturné fredagen den 1:e augusti brann av.  Enligt kent själva bästa låten som någonsin gjorts på svenska. För mig inte bara en jävligt bra låt utan även mitt bästa musikminne från en konsert som efteråt lämnade mig helt darrigt slutkörd och knäsvag. I båda kropp, själ och hjärta.

Utan dina andetag
En pojke med gitarr spelade den här låten för mig en gråmulen söndagsmorgon. Men han tog sin gitarr, sin sång och gick när jag stängde min dörr. Hur som. Sedan dess så har det alltid smärtat lite när jag hör denna kärleksförklaring, det liksom hugger tag i hjärtat. Inte för att jag saknar den där pojken, utan för att jag blir påmind varje gång om ensamheten och längtan efter kärlek, på riktigt. Texten är så ofantligt vacker, naken och skör. Utan dina andetag är en favorit, även om den gör ont ibland. Så som det kan vara med kärlek.

 

Ricky Holmquist

Chans
”Jag trycker läpparna lätt mot din hals. Jag frågar: Gråter du? Du smakar salt”
Behövs ytterligare anledningar att falla för denna låt? Inte för mig.

Blåjeans
Uppkäftigt. Naivt. Konstigt. Poetiskt. Indie. Skramligt. Briljant.

Kräm
Av alla tusentals texter som passerat dessa öron genom åren så är nog denna text en av de vackraste som fastnat. Banal och enkel javisst. Men det är just därför den tatuerat sig fast i mig.

.