Det släpptes alldeles för mycket musik på alldeles för kort tid för att mitt huvud skulle kunna processa allting. Så jag tänkte att jag skulle bjuda på en liten hemlagad Drefvet-pytt. Det kommer bli några delar välsmakande, lite surt, lite otäckt, lite sött.
Precis som livet självt.

Vi börjar med Sveriges just nu mest hajpade artist Zara Larsson. Det finns ingen människa på denna planet som kan ta ifrån att Larsson har en gudabenådad röst. Om Zlatan är den svenska idrottare som i världen nämns med störst vördnad och respekt så borde Zara Larsson vara den musikaliska jämförelsen. Men..ja det kommer självklart ett men, majoriteten av hyllningskörerna som ljudat kring Zara Larssons debutplatta (ja det är faktiskt en debutant vi pratar om) har mest handlat om vilka personer hon jobbat med.
Den låten är producerad av han och han som jobbat med hen och hen. Den och den låten är skriven av han och han som tidigare skrivit världshits åt hen och hen. Där i ligger Zara Larssons hemliga recept. Hon är en bricka i ett oändligt stort spel. Har du bara rätt folk i ringhörnan så kommer du höras världen över. Zara Larsson är en underbar röst och två skopor stenhård attityd. That´s it.

När jag först hörde att Per Gessle och Lasse Winnerbäck skulle samarbeta blev jag otroligt nyfiken på hur det skulle kunna låta. Skulle Winnerbäck få Gessle att låta mörkare? Eller skulle Gessle en gång för alla göra Lkpg-sonen till ett fullfjädrat popsnöre?
Resultatet blev..eehhh..ingenting. Småstadsprat är lika sprudlande som en snöboll.
Jag hade hoppats så mycket mer på det här samarbetet. Per Gessle är ett geni. Det har jag tyckt sen jag hörde Ska vi älska, så ska vi älska till Buddy Holly första gången och Lasse Winnerbäcks framgångar är svåra att snacka bort.
Men det här samarbetet är nog mer roligt för de inblandade än för oss som lyssnar på resultatet. Tyvärr.

Första gången jag hörde The Sound Of Arrows så blev jag alldeles knäsvag. Det var den briljanta Into The Clouds som ljöd genom högtalarna och jag fann precis allting jag någonsin letat efter i musik. När jag nu hörde ett livstecken efter alla dessa år så visste jag inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Först vågade jag inte klicka på länken. Jag var rädd att bli besviken. Men till slut klickade jag, och vet du vad, jag blev inte ett dugg besviken. Jag blev förbannad. Det här låter precis som en sådan låt som figurerat på tv de senaste helgerna i den där ”musiktävlingen”. Enda skillnaden är att den här låten inte hade haft en chans att ta sig vidare.
Man hade kunnat tro att alla dessa år av tystnad gjort gott. Men icke. Beautiful Life gör faktiskt mitt liv lite sämre just nu.

Den som faktiskt inte bara överträffade mina förväntningar utan höjde ribban för hur överjävligt bra musik faktiskt kan låta var Louise Lemon. Äntligen släpptes den där EP:n. Äntligen färgades vårsolen svart.
Den här EP:n förtjänar att alla unisont stämmer upp i hyllningskören. Så rasande vacker är den.
Aldrig har vemod och skönhet lika tydligt gått hand i hand.

Om skribenten

Ricky Holmquist
Chefredaktör

Östgöte med pophjärtat bultandes för storslagna ord och vackra känslor. Tidigare publicerad i bland annat Folkbladet, NT, Corren och Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras