”Dödsmetallens två största”

Studiodagbok Chugger – Del 8
Det börjar närma sig slutet på studiovistelsen, och vi byter några ord med sångaren David Dahl. Hur känns det nu när det äntligen är dags att börja lägga sång?

– Det har varit en frustrerande väntan, helt klart. Jag har suttit med i studion nästan varje dag och hört låtarna växa fram, och det låter så förbannat bra. Så dels blir jag jättepeppad och vill sätta igång, samtidigt som en viss mån av prestationsångest tittar fram. Jag känner mig själv väl vid det här laget, och vet hur jag funkar i studion. Tekniken är det sällan problem med längre, det mesta sitter på första eller andra tagningen. Men drivet att komma framåt och bli klar gör mig otålig, så det är lätt att slarva. Samtidigt som jag egentligen är alldeles för mycket perfektionist. Då är det bra med bandkamrater som ömsom kan säga att det låter bra och är dags att gå vidare, och i samma andetag säga att jag kan bättre. Henrik och Robert kompletterar varandra perfekt där.

– Är det något man blir bra på som musiker så är det att vänta, speciellt som sångare. Man har oftast minst att rigga och får alltid soundchecka sist, och så även i studion. Så jag är ganska van vid det här laget. Har roat mig med att fotografera mycket av processen, vilket är förklaringen till att jag aldrig syns på bild.

Vi har pratat en del om inspiration tidigare i den här serien, vem inspireras du av?

– Mina största förebilder röstmässigt har alltid varit dödsmetallens två stora Mikael – Åkerfeldt (Opeth) och Stanne (Dark Tranquillity). De har båda två ett sådär härligt mörkt och mullrande growl som är mer av ett instrument än en solokomponent. Jag började ganska tidigt att experimentera med att byta mellan growl och rensång, och det är få sångare som gör det bra. Åkerfeldt var en av dem, Björn Strid (Soilwork) och Christian Älvestam (ex Scar Symmetry) är två andra jag beundrar.

 

 

Vad tänker du på när du står där inne med lurarna på?

– Jag försöker faktiskt tänka så lite som möjligt. Som sångare handlar det om att förmedla en känsla, och då får man inte vara för fokuserad på perfektion och detaljer. Detta är dock lättare sagt än gjort, så det är bra att ha bandkamrater närvarande som märker när jag fastnar i mitt eget huvud.

Du har ju gjort det här länge nu, hur skiljer sig studioupplevelsen nu mot förr?

– För det första har det hänt enormt mycket på den tekniska sidan. Mina första demos spelades in på åtta kanalers analoga rullband. Nu kan jag göra oändligt mycket bättre inspelningar på min egen dator med ett ljudkort som kostar lika mycket som ett av de banden.

– Men främst har ju upplevelsen ändrats när man vuxit som band och musiker och klivit upp i de högre ligorna med ”riktiga” studios. Som sångare märker man det nog sist, för man kommer väldigt långt med bara en sångmick. Till den här inspelningen testade vi tre olika mickar för att hitta den bästa för min röst. Vi stod och vägde ett bra tag, men landade till slut på en riktigt fin gammal Sennheiser 421 som ger ett väldefinierat och exakt ljud med mycket kropp.