En seriös diskussion om stereotyp musikjournalistik är verkligen välkommen.
Synd bara att den mest tycks handla om gubbar som vill plocka poänger på varandras bekostnad och ett fullständigt irrelevant spörsmål huruvida First Aid Kits nya platta är bra eller inte.

En uppeldad diskussion om musikjournalistik. Äntligen! Den kunde inte komma en dag för tidigt.

För är det något som kan beskrivas som stereotypt och förutsägbart är det väl svensk musikjournalistik i allmänhet. Det var lite av den anledningen idén till Drefvet föddes från första början. Inte för att uppfinna hjulet, men för att försöka, att våga utmana de gängse konventionerna och i alla fall delvis bevaka musik på ett annorlunda sätt.

Huruvida vi lyckas eller inte lämnar vi upp till läsarna att avgöra, men vi välkomnar en djup, intim och öppenhjärtlig diskussion om hur musikjournalistik egentligen bör bedrivas så här 2014.

Därför kändes det uppfriskande när Kjell Häglund tog bladet från munnen i Expressen och röt ifrån om ”betygsinflationen” härom kvällen.

I ett avseende har han så rätt. För visst finns det en tydlig inflation i betygen. Det är bestämt på förhand exakt vad som ska tyckas, vad som ska hyllas, om det ska hyllas och hur det ska se ut.

expaftDet är så att säga ingen slump att både Aftonbladet och Expressen delade ut femmor i betyg till Håkan Hellström på Ullevi och att de respektive konkurrenterna presenterade upplägg i sina blaskor som såg i sort sett identiska ut från evenemanget.

Det är ganska talande för hur extremt stereotyp musikbevakningen är idag.

För att då inte tala om betygsättningen, den Häglund menar att det gått inflation i. För vare sig man vill eller inte finns det oskrivna regler för vad som hyllas och vad som inte gör det. Några prominenta aktörer sätter agendan för vad som är värt att hyllas och sen är det så det blir i nästan alla spalter.

På Drefvet jobbar vi inte med betyg av just den anledningen att det blir siffrorna publiken stirrar sig blinda på. Siffror som i själva verket inte är annat än just siffror och inte säger särskilt mycket alls om musiken.

Vill ni veta om något är bra eller dåligt. Läs texten. Ta in nyanserna.

Som sagt, Häglund har flera tänkvärda poänger i det han skriver, men när storsläggan svingas till höger och vänster träffar den också ganska snett bitvis. När han börjar antyda att ”det var bättre förr” och ifrågasätter klassen på First Aid Kit tappar han lite stunsen i sitt argumenterande.

Det är då det spårar ur. Det är där någonstans det som hade kunnat bli en extremt intressant diskussion om stereotyp musikjournalistik i allmänhet övergår i lam pajkastning mellan några av landets främsta aktörer.

Sveriges vassaste poppenna Jan Gradvall svarar med fler tänkvärda poänger men hugger bitskt att svenska musikjournalister inte alls är ute och cyklar för First Aid Kit hyllas ju minsann i England också, BONs redaktionschef Kristofer Andersson talar om en bransch som förändrats och att den ursprungliga krönikans budskap är gammalmodigt, Madeleine Bergquist från Rockfoto rycker ilskt ut till First Aid Kits försvar sedan Häglund kallat deras musik för ”talangstävlingspop” och Expressens Lars Lindström tycks mest se en anledning att ge igen på Häglund för gammal ost medelst griniga tjuvnyp.

Det finns så mycket klokskap i de texter som publicerats att det skulle räcka som underlag för en extremt intressant diskussion kring musikkritik och musikjournalistik. Hur den bör se ut och hur den måste följa med i tiden och utvecklingen, men tyvärr drunknar allt det där goda i någon sorts hetsk vilja att sätta andra på plats.

Visst handlar musikkritik i slutändan alltid om den enskilde skribentens eget tycke och smak, men att en efterlängtad offentlig diskussion om ämnet skulle behöva landa i frågeställningen huruvida First Aid Kits nya album är bra eller inte känns trist.