Dia Psalma gör comeback!
Ja! Njaaae…Nej!…Jo!…Eller?

Dia Psalma återuppstår. Igen

Den här gången för en enda spelning. På Holmarnas Folkpark i Skutskär den 30 augusti. Den här gången under epitetet ”firmafest” och med en flåshurtig beskrivning om hur en reunion inte är komplett utan att fansen också får vara med på kalaset.

Orkestern har som bekant återuppstått förut, men den här gången trodde jag att det var över på riktigt. För alltid. När gänget upplöstes i slutet av 2011.

Att de nu kommer tillbaka ännu en gång känns bu, bä, bra, anus, hurra, ohnej, skit och orgasmiskt på en och samma gång.

Dia Psalma förkroppsligar orden vankelmodig och ambivalent för mig just i detta nu.

För hur man än väljer att vända och vrida på saken är Dia Psalma ett av de gäng som betytt som allra mest för mig under den kritiska tid när musiksmak och identitet formades. Under ungdomen.

DiaPsalma-GryningstidJag kan rent fysiskt minnas hur jag cyklade tre kilometer uppförsbacke hem från skolan på varenda lunchrast för att rota i brevlådan ända till den dag då ”Gryningstid” äntligen damp ner.

Jag minns med glädje tiden som fanzinemakare då vi kopierade korniga VHS-band med bootleginspelade livekonserter och skickade fram och tillbaka över Sverige. Hur jag över olidligt långsamma internetuppkopplingar tankade ner brusiga wav-filer av demolåtar från den där hemsidan som Ulke aldrig riktigt lyckades bygga om ordentligt.

Jag minns mycket väl den totala besvikelsen över att aldrig hinna se bandet live innan de lade ner verksamheten 1997.

Superpeppen inför återkomsten på Hultsfredsfestivalen 2006 visste naturligtvis inga gränser. Äntligen. ÄNTLIGEN! En chans att se Dia Psalma live efter att medlemmarna tidigare ägnat tiden åt obegripliga återföreningar av Strebers istället för bandet som borde ha stått högst upp på agendan.

Det blev så där. Förväntningarna var naturligtvis orättvist högt ställda.

Dia Psalma hämtade sig efter det där och ska ha all cred för en rad riktigt bra spelningar under sin tid som återförenade punklegender spelandes för en publik som, likt undertecknad, till stor del växt upp och tagit några kliv vidare i livet.

Bra gig blandades med mer darriga diton inför glesnande folkskaror. Gruppen släppte två i sanningens namn helt onödiga nya album (”Djupa Skogen” och ”Re Voltere”) och när verksamheten rann ut i sanden kändes det kanske inte som Dia Psalma skulle bli så saknade trots allt.

Men produktionen mellan åren 94-96 är fortfarande en kulturskatt att akta och bevara. Givarna ”Gryningstid”, ”Efter Allt” och samlingen ”Sell Out” är fortfarande en fantastisk skattkista att ösa ur.

Så vad ska man tycka?
Den rationella delen av min hjärna skriker nej!
Den nostalgiska diton vrålar i högan sky av glädje.

Det klokaste är nog helt enkelt att inte fråga mig alls.

Men okej. Firmafest, fansen inbjudna, jaha, då bör man väl i ärlighetens namn få ha en synpunkt på setlistan också. Femton låtars set plus två extranummer, då skulle jag vilja se följande. Amen.

Luft
Alla älskar dig
Tro rätt tro fel
Blod
Hundra kilo kärlek
Vemodsvals
Den som spar
I evighet
Emelie
Del 1/Del 2
Bara ord
Språk
Vi svartnar
Öga för öga
Sol över oss
——–
Balladen om lilla Elsa
Hon får…

 

 

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Numer profilerad hockeyskribent hos bland annat Hockeysverige och HockeyNews med en bakgrund som musiknörd hos till exempel Slavestate, Folkbladet och Joyzine. Blir glad djupt in i själen av att få glömma puck och klubba och skriva om toner och artister med jämna mellanrum. Musik är det bästa knarket.

Liknande inlägg