Efter en snabb googlesökning på dig så står det klart att du har en imponerande CV. Du har varit med i en hel del band, som man kanske inte visste om.
Jag räknar egentligen bara masshysteri, The Vicious och Regulations som mina band.
Det är dom banden jag varit delaktiga i kreativt. I övrigt så har jag varit med i en massa band där jag inte direkt påverkat hur det lät.

Var det självklart att det till slut skulle bli ett soloprojekt?
Egentligen var ju Masshysteri.. jag gjorde ju alla låtarna själv också. Så jag ser nästan den här skivan (”Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för”) som min tredje skiva, där jag gör allting. Alla låtar. Så just solo känns inte så nytt för mig så.. jag har varit låtskrivare förut.

Det är ditt namn som står på omslaget. Blir det nån skillnad för dig då i själva arbetet?
Jag vet inte..Jag får frågan ofta men alla svar blir olika. Jag tror att jag känner.. Det går knappt att jämföra eftersom det här har blivit så mycket större på nåt sätt. Det blir mer fokus på mig nu för att det här går bättre liksom. Masshysteri var ett ganska litet band, det jag har att jämföra med. Men det är svårt att jämföra. Rent kreativt känns det likadant. Men jag vet fan inte vad skillnaden är egentligen.

Trodde du att skivan skulle få sånt genomslag som den faktiskt fick?
Nej det är klart jag inte trodde det. Jag hade en paus på typ fyra år, då jag inte spelade någonting live. Och många gånger så undrade jag om jag någonsin skulle göra det igen. När jag höll på med låtar till den här skivan och Masshysteri. Från första spelningen vi gjorde efter det här uppehållet så var det redan bättre än nånsin. Från releasefesten, då var det redan mycket mer folk än man var van vid och mycket mer pepp. Folk sjöng med. Så jag blev ganska förvånad, det var en ganska överväldigande grej. Att det blev så redan från början.

Alla nomineringar som följde. P3-guld och grammisar bland annat. Betyder det nåt för dig som artist? Blir det ett kvitto på att man gjort nåt bra?
Det betyder inte att det påverkar mig. Det får mig inte att göra nåt annorlunda eller så. Men jag antar att alla såna där grejer.. Det är ingen drivkraft. Det är väl alltid kul att folk lägger märke till en, att man håller på. Det är väl det. Men.. jag vet inte.. det är ganska underliga tillställningar både P3-guld och Grammisgalan. Det var svårt att känna att jag var en del av det. Jag kände mig väldigt mycket som en besökare, det kanske alla gör.

Betyder det mer att se en person sjunga med i en av dina låtar än att få ett pris?
Det som betyder nåt för mig är när man berör nån annan. Då vet jag inte om dom som ger mig priser är berörda så betyder det lika mycket som dom som berörs på nåt annat sätt. Det är alltid mäktigt och svårt att greppa. Men jag kan inte rangordna. Jag vet så jävla lite om jurys och priser och sånt. Det sägs att i grammis så finns det vissa kategorier som är viktigare än andra så där är juryn helt bestämmande, och inte bara dom utan en speciell del av juryn som r extra viktiga som ser till att priset går till rätt artist. Nån som vet får gärna förklara det för mig.

Du kommer ju från en ganska så punkig bakgrund, och sen helt plötsligt befinna sig i ”finrummet”
Om man ser på dom andra som är nominerade så kan man tycka att det är ganska konstigt att jag är där. Varför är jag där? Man kan känna så..

Vad betyder punk för dig idag? Ordet. Musiken. Vad har det för innebörd?
Jag har alltid sett det som en form av kreativitet. Jag håller på med mycket annat också. På samma sätt som jag håller på med musik och låtar så håller jag på och målar och pysslar, klipper och klistrar och kladdar med färg. Allt är punk för mig. Känslan att man vill uttrycka nånting. Det är knappt hur musik låter för mig. Jag bryr mig inte så mycket att sätta en etikett på mitt band eller vad folk kallar mig. Jag antar att jag kommer från punk, jag har turnerat runt på squats i Europa och USA, från en slags underground-grej.

Känner du dig fortfarande underground?
Jag känner mig fortfarande lika mycket som en outsider rent musikaliskt, och i samhället som jag alltid har gjort. Fast det är väl bara en känsla av att passa in eller inte. Så på så vis känner jag mig väldigt oförändrad. Det kommer nog alltid hänga kvar.

Om du ser tillbaka på arbetet med skivan och efterspelet. Är du nöjd med skivan? Blev den som du hade tänkt?
Ja jag är fan nöjd med den, för att nu är det ganska precis ett år sen den släpptes och jag är fortfarande inte less på dom flesta låtarna, nej jag är inte less på nån. Dom låtarna som när skivan släpptes hade jag ju haft vissa av låtarna i fyra år typ, och att jag tycker fortfarande det är kul att spela dom är ju ett tecken på att jag är nöjd.

Så släppte du en EP kort efter? Va det också gamla låtar som legat i lådan?
Nej själva låten Betongbarn fanns i nån variant redan när skivan höll på att mixas, den har hängt med ett tag.

Är det en Stebers-referens?
Nej, det är det inte. Mer Kartellen i så fall, dom har ju också en låt som heter Betongbarn. För mig så.. vilket är jävligt kul, den som först gjorde en låt som jag vet om som hette Betongbarn var Thåström. För han gjorde en låt med sitt band innan Ebba Grön, en låt från typ 1977 eller så, Som jag har hört en liverversion på. Jag visste ju att Strebers hade gjort den låten, men min referens var nog mer underklass-perspektivet, om utanförskap. geografiskt och ekonomiskt.

Får du mer inspiration från dagens Stockholm eller från ungdomens dagar?
Det har jag ingen aning om faktiskt. Jag är en sån som skriver väldigt mycket om min omgivning. Alla låtar är egentligen självbiografiska. Jag kan inte fantisera ihop en historia, jag måste utgå från mig själv. Om jag skulle inspireras av nåt från exempelvis en film så skulle det vara för att jag kan härleda det till mig själv. Jag är nog mer så att om jag skulle flytta till Kina så skulle jag sjunga om det.

Hur funkar du som låtskrivare? Skriver du hela tiden, eller måste du sätta dig ner, göra tid för skrivandet..
Jag skriver alltid. Jag går inte in som i en låtskrivarperiod. Det är bara sättet som jag gör det på. Jag kan försöka göra en låt jättefort, fast sen börjar hjärnan älta den där låten, tills jag har hållt på med den jättelänge. Speciellt vissa texter. Jag kan försöka göra det på andra sätt men det blir som att det måste få växa ihop till en låt. Jag försöker jämt jämt när jag sitter och spelar att försöka känna hur det känns, om det känns rätt.. och det är så jävla ofta det känns fel. Nästan alltid. Jag liksom känner ingenting här, bort med den. Därför så slänger jag ju bort jättemycket låtar innan jag har nåt som jag är nöjd med. Jag kan inte ens sjunga en låt som jag inte är nöjd med. Det skulle vara så jävla trist att ens försöka.

Om nån annan kom in och la sig i texterna?
Nej det skulle inte funka. Eftersom jag vill att det ska kännas, att det ska vara rätt så är det liksom bara jag som kan känna det. Det är jävligt svårt att analysera sig själv men.. jag tror att det är så.

Du har tidigare gjort skivomslag till andra artister. Är det något du gör än idag?
Jo men jag gör mest grejer åt mig själv nu. Jag gör inte så himla mycket åt andra just nu egentigen, jag har gjort mattias_alkberg_södra_sverige Mattias Alkberg Södra Sverige. Senaste grejen jag gjorde var ett skivomslag till en skiva som inte är släppt än. Som jag inte vet när eller om den kommer släppas. Det var det senaste. Sverigekartan har jag ritat också. Med slukhålet. Det var jävligt kul att dom ville ha den som omslag. det var inte tänkt så från början.

Du som själv illustrerat skivomslag. Vilket är det snyggaste skivomslaget genom tiderna?
Det är jävligt olika. Vad skulle det kunna va? (lååång tystnad) det finns så himla mycket som är bra. Bara igår satt jag och kollade på Cortex första skiva ”Spinal Injuries” som återsläpptes i år till Recordstore Day, så satt jag bara och kollade på den, det är en jävligt snygg skiva. Men så kände jag igår, det finns så jävla mycket bra skivomslag. Såna där frågor är så jävla svåra att svara på. Skivor som får en att vilja titta på den eller lyssna på den. Jag har köpt flera skivor bara för att man tycker de är så jävla snygga. Jag köpte en skiva med Crass bara för att den var snygg.

Var den bra då?
Nej den är inte så jävla bra. Nån låt var väl okej men.. Det var som en helsvart skiva. Ganska tjock, en dubbel-LP. Så var det en pytteliten Crass-logga i mitten. Jag bara kände att jag måste ha den, den kostade fyrahundra spänn men jag bara måste köpa den. Jag kommer kanske inte att lyssna på den så mycket, jag kommer kanske bara titta på den här jävla skivan. Så fort man känner nånting, nånting som får en att känna nåt, vad det än är, så är det som att jag blir fäst vid det. sånt inspirerar mig. Jag ser mig inte som en skivsamlare, utan jag har bara massa grejer hemma som jag känner nåt för. Det kan vara va fan som helst. Jag gillar ikoniska omslag.

Vad händer närmast för dig och bandet?
Det blir ganska mycket spelningar i sommar, det ska bli jävligt kul. Sen så håller jag på och skriver låtar till en ny skiva. Fast eftersom förra skivan tog så jävla länge så vill jag knappt prata om att jag gör det, för då kommer folk bara tänka Faan hur länge tar det? På förra skivan var jag helt ifred, det var ingen som tjatade om nåt. Men nu så är det ju fler röster, som frågar hur det går, hur många låtar har du nu?, när kan du spela in? Det är ganska stressande.

Du var med och uppträdde i På Spåret..
Ja det var jävligt konstigt. Jag var ju i Göteborg då. Vi spelade två dagar innan på Pustervik. Så stannade jag kvar en dag helt själv. Jag bara gick runt i Göteborg helt ensam. Det kändes som en Lost In Translation-tillvaro. Sen ålkte vi till tv-huset, och helt plötsligt var jag i ett rum med kändisar och ska sjunga två låtar som jag inte själv har gjort och inte knappt har repat. Inget fel på låtarna ( Docenterna och Stonecake) men det är svårt för mig att sjunga någon annans låtar, och så repade vi bara på dagen, just innan inspelningen. Bandet kunde låtarna, så jag behövde ”bara” komma ihåg texterna. Det kändes bara som en konstig parallell verklighet. Man åkte dit, kände ingen, sjöng två låtar och åkte tillbaka till hotellet.

Ingen risk att man får se dig på Allsång på Skansen i sommar då?
– Ingen aning. Det är inget jag tänkt på . Dom i bandet ( Augustifamiljen) var ju svinjusta. Riktigt grymma musiker, men jag bara kom ihåg det som en väldigt skum grej. Udda. Och efteråt så fick jag inte se det, inte på flera månader. Så man tänkte, hur fan gick det egentligen. Det spelades in på hösten och sen sändes det i januari. Så det var nästan ett halvår då jag gick omkring och undrade hur det gick, man hade typ ångest. Sen när det sändes kunde jag inte ens se det. Jag var tvungen att gå ut ur rummet. Det var mer bara obekvämt att inte haft nån kontroll på vad som kommer visas inför hela Sverige. Det var jobbigt att se. Det var kul men konstigt.

Om skribenten

Ricky Holmquist
Chefredaktör

Östgöte med pophjärtat bultandes för storslagna ord och vackra känslor. Tidigare publicerad i bland annat Folkbladet, NT, Corren och Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras