Hösten 2004 släpptes en platta som kanske just där och då inte gav jättestora ringar på vattnet, men som såhär sexton år senare visar sig ha påverkat mig väldigt mycket.
Låt oss stifta bekantskap med landets vackraste bandnamn. Peggy Lejonhjärta.

Skivan hette (heter) ”Viskningar och Rop” och innehåller några av de absolut finaste poplåtar som skapats i detta land. Men mer om det lite längre ner. Att släppa en popskiva på svenska 2004 var kanske inte det lättaste.
Landet hade blivit skramligare, rockigare och engelska var språket som gällde igen. The Hives började ta över landet och världen. Mando Diao visade att man var mer än bara tuff attityd. The Ark släppte en urstark platta i form av ”State Of The Ark” för att bara nämna några och så från Kisa (Kisa är en tätort i Östergötland samt centralort i Kinda kommun, Östergötlands län. Orten ligger där Kisaån flyter ihop med Lillån och rinner ut i Kisasjön.) kom ett band som hette Peggy Lejonhjärta.

Första låten jag hörde, jag kommer faktiskt inte ihåg om det var på radion eller på någon fest, var Att Dansa Och Slåss. Det där rullande gitarrintrot. Tamburinen. Trumman som ger kroppen eget liv. Popmusik som värmer hela själen och med en text som lurar in en ung pojke (jag) i det förlovade landet av poesi och vackra ord.

Du snackar snyggt om teori och metod
Medan poeten samlar mod och skriver ”yes, take a walk, take a valium pill”
I ett sista SMS, det liknar mest ett SOS

Givetvis sprang jag till Vaxkupan (det är en skivaffär. Alltså en affär där man kan köpa skivor. Riktiga fysiska skivor som man kan ta på) och köpte CD:n. Jag lyssnade oavbrutet på ovanstående låt innan en ny förälskelse drabbade mig. Jag fastnade direkt för titeln. Poetisk. Mystisk. Tilltalande.
Sista Styverns Trappor. Just under den tiden existerade inte uttrycket ”googla” i min värld. Jag hadeinte en aning om vilka dessa trappor var. Var det hittepå? Var det bara tre vackra ord? En mängd år senare stod jag där. Efter lite forskning och med internets hjälp. Sista Styverns Trappa.
Jag stod mitt i ett vykort och jag kommer ihåg att det var det vackraste jag upplevt.

Det Är en riktig trappa. Där Sandra via Fjällgatan försvann ut i millenienatten. Det är en otroligt vacker del av en glömd huvudstad. Se vad wikipedia har att säga om trappan HÄR

Jag tror det var med den här låten som mitt hjärta på riktigt allvar började bulta. Det är framförallt texten som knäcker mig varenda gång. Kärleken, den olyckliga. Hjärtat, det brustna. Man kan ta på det i orden, i känslan.
Låten innehåller rader som jag burit med mig under alla dessa år, och förvarat så nära mitt eget hjärta det bara går.

Sista gången jag såg Sandra var i Sista Styverns Trappa
Hon var mitt sista hopp, det sista guld jag nånsin ville tappa

Men det fanns en låt som påverkade mig mer än något annat på den där skivan och som än idag gör mig alldeles knäsvag. Låten heter Förlorare och är fortfarande (i mitt tycke) en av de absolut vackraste sångerna som skapats. Inte bara i detta land. Det är något med texten. Längtan efter storstaden. Drömmarna efter något nytt, något större. Rötterna som höll en kvar. Modet som svek. Avundsjukan på de som vågade. På de som lyckades. Jag var kvar i byn. Kvar i tryggheten. Kvar i vardagslunken. Sommarförälskelsen som bleknar som en solbränna.
Vi har alla varit där. Vi har alla upplevt de känslorna.

Vi gjorde sommaren tillsammans och jag önskar att tiden hade stannat då

Från ett ensamt piano, genom ett känslofyrverkeri som rymmer glädje, längtan, sorg och förhoppningar.
Therese Johanssons röst som lyfter låten upp över molnen, och allt slutar i..ja lyssna själv.
Lyssna igen..
Och igen…
Och igen..
Och igen.