Det var 1990 och det hade kanske varit midsommar. Mitt VM-samlaralbum var äntligen fullt – främst eftersom att min lite småläskiga granne Peter hade snott ett gäng kartonger med idolbilder på Ica, men ändå. Jag hade fått en leksaksferrari med gröna, vita och röda detaljer, jag brukade blanda ihop Glenn Strömberg och Anders Glennmark och min favoritlåt var Ciao ciao Italia med Galenskaperna.

24 år senare. Ett nytt fotbolls-VM är igång, Brasilien har hemmaplan. Det ska bli en sambasommar. Helt ärligt. Jag kan inte en enda sambalåt. I svensk fotboll finns det ingen samba och det är kanske därför jag har lättare att relatera till Galenskaperna när det kommer till fotbollslåtar. Å andra sidan får jag knotterhud av Gianna Nannini och Edoardo Bennatos spagettipopdänga Un’estate Italiana, just från 1990. Det var när den spelades på radion som jag lärde mig hur Costa Ricas flagga såg ut, att Sovjet helt plötsligt hette USSR och fick Carlos Valderrama som favorit – enbart för frippan.

Okej, jag ska väl erkänna att GES guldgrävarlåt gör något med mig – men jag hoppas att det handlar om att mitt huvud spelar upp scenen när pappa först fick lämna tv-soffan efter att Håkan Milds hästspark till straff for över ribban i kvartsfinaldramat mot Rumänien 1994, för att sedan jubla sig hes när Ravelli slängde sig åt rätt håll. Den där sommaren. Vad jag hoppas på att varje sommar ska bli som den. Jag fick en keps och USA:s landslagströja i födelsedagspresent.

Årets officiella VM-låt är en untz untz, yabba dabba dance-”hit”. Jag tror inte att någon kommer blanda ihop Glenn Strömberg med någon när de hör den här låten. Men kan man förvänta sig något annat? Utöver Joel Almes Snart skiner poseidon har jag inte hört en på riktigt bra fotbollslåt sen bronssommaren. Svenska bidrag är till exempel E-types Champione, Markoolios buskisdänga Mera mål och Magnus Ugglas woohooande. Gjorde förresten inte Tomas Ledin ett slött försök 2008 – men allt landade i en Vi är på gång-refräng.

Kanske ska vi hoppa fotbollslåtarna och istället låta de som redan hittat känslan säga sitt till bilderna som blir framtidens 1994. I krönikan om bronshjältarna hörs Bruce Springsteens Jungleland och för mig har Clarence Clemons saxofon blivit synonymt med fotbollseufori och en hes pappa.
Det handlar inte om att säga att det var bättre förr. Det handlar om att fotboll är känslor. Musik är känslor. Och i rätt kombination blir det en kärlek som tydligen håller i över 20 år.

Om skribenten

Henrik Engström

Det finns en sak som har format mig allra mest. Boken Extremt högt och otroligt nära. Den gjorde mig till en skrivande människa – som i sin tur gjorde mig till journalist. En journalist som är högkänslig, bor i Stockholm, skriver krönikor för Folkbladet i Norrköping och egna ord på bloggen längden.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras