Vintern kan inte riktigt bestämma sig. Ska det vara vackra snötäcken, klart solsken och temperaturer straxt under nollan, eller ska det vara snålblåst, skadedjursliknande regn och allmänt eländigt?
Oavsett vilket av ovanstående man föredrar så påminner det ganska mycket om ”humörsvängningarna” ett band av vår kaliber upplever, vissa dagar.

Euforin under och efter nattgiget på Skogsröjet till exempel. Vi äntrar scenen enstaka sekunder efter att Megadeth avslutat med mäktiga Holy Wars…The Punishment Due ungefär hundra meter bort.
Folk hoppar, vrålar och sjunger med redan i öppningsspåret The Chase och att Niklas fullkomligt super bort tajmingen i pyron gör liksom inte så mycket. Det finns till och med dokumenterat på tuben…
Glädjen är total och man vill aldrig gå av scenen. Det är ju det här man vill göra! Det är ju därför man håller på!

Sen finns det de där dagarna när man desperat letat efter ny replokal i några månader (för att ens nuvarande hyreskontrakt snart går ut och ej förlängs!) och man äntligen hittar nåt man tror kan bli så bra.
Det visar sig dock, i elfte timmen, att hyresvärden för den tilltänkta lokalen är ett komplett rikspucko som har färre hästar hemma än vi någonsin ägt, dvs. noll. Hissen går inte ända upp och alla riddare är inte i borgen, så att säga.
Eller när man får två översvämningar och ett inbrott i en och samma replokal, inom loppet av några månader…

Som band befinner vi oss i något av ett mellanland, där vi är ”för stora” för att åka till godtycklig fritidsgård och spela för 11 personer, med ett löfte om bensinpengar och mat. Samtidigt är vi alldeles för små för att själva turnera land och rike runt.
Ja, man ska vara tacksam för alla spelningar och alltid ge sitt yttersta, men jag tror ni förstår vad vi menar..? Det här har inget med otacksamhet eller bitterhet att göra, det är bara öppna reflektioner.

Vi släppte nyligen vår andra skiva betitlad ”This is not Goodbye”. En skiva som överösts med riktigt fina recensioner (bland annat här på Drefvet – stort tack för det!). Vår debutvideo tickade nyligen förbi 1,6 miljoner visningar på YouTube och vi har fler ”likes” på Facebook än flera betydligt ”större” artister.

Ändå lossnar det inte riktigt, och det dummaste man skulle kunna göra är ju just att gå att vänta på ATT det ska lossna. Stenhårt jobb är det enda som gäller och ofta räcker inte ens det. Folk frågar ofta varför vi inte ”lever på musiken”, eller varför vi inte kommer och spelar i Australien, eller i USA, eller i Holland, eller i Brasilien, eller på Bråvallafestivalen. Tro oss, vi både vill och försöker! Det är en snårig djungel, men kontentan är ändå att vi har så förbannat kul på vägen!
Glädjen när man läser en värmande recension/kommentar, eller den totala adrenalinkicken som uppstår på ett bra gig, går bara inte att beskriva. Det måste upplevas och DET är långt ifrån alla förunnat, det är vi fullt medvetna om och otroligt tacksamma över.

Det är ju därför man håller på…

Om skribenten

Ricky Holmquist
Chefredaktör

Östgöte med pophjärtat bultandes för storslagna ord och vackra känslor. Tidigare publicerad i bland annat Folkbladet, NT, Corren och Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras