RON POPE
Tyrol, Stockholm
2014-02-15

Påven – en gubbsjuk åldring med storhetsvansinne och religiöst patos?
Nån maskerad fejk-satanist i ett spökband?
Nej, inte nånstans. Den riktige påven stod på scen inför utsåld salong på Tyrol i helgen – Ron Pope.

Klädd i svart, med en lika svart lejonman som kanske inte är till enorm fördel för det fysiska uttrycket står han på scen inför dryga tusentalet åskådare och låter rakt igenom genuin när han berättar om sin lycka över att det är så många som hittat fram till hans musik.

– Min musik smyger sig inte på någon. Jag spelas inte i några köpcenter eller offentliga kanaler, jag vet att var och en av er har behövt leta upp min musik och att ni tycker om den så mycket att ni kommit hit gör mig väldigt glad.

Och Ron Pope glädjer sin publik med en show som öppnar med purfärska singeln Lick My Wounds följt av fartiga Tears of Blood och älskade One Grain Of Sand och som sedan håller på så pass länge att alla får sitt lystmäte stillat. Det är en ödmjuk sångare med ett artilleri av medryckande hitlåtar som kommit till Stockholm för att missionera.

Med den anmärkningen att det inte är tal om hits i branschens rigida bemärkelse. Men en uppsjö av riktigt bra låtar, det är det verkligen Ron Pope kan ståta med.

ronpope2Sångleveransen är så själfull att gåshuden ibland vill leta sig fram längs armar och ryggrad och sättet på vilket herrn blandar och ger från sin digra låtkatalog är imponerande. Senaste plattan tillåts ta plats, stor plats, men inte på bekostnad av de låtar som förmodligen fick större delen av publiken att fatta tycke för påven från första början.

Numren från färska fullängdaren ”Calling off the Dogs” får en långa stunder ganska suggestiv skrud den här aftonen och både Push Me Away och Empty Page (vilka fantastiska låtar!) mullrar hotfullt ena sekunden för att smeka medhårs nästa. Det är dynamiskt lysande.

Och de gamla karamellerna är naturligtvis med. I Don’t Mind If You Don’t Mind möts av allsång, Perfect For Me gör Pope ensam med själen som enda sällskap på scenen och A Drop In The Ocean är naturligtvis den alldeles givna avslutaren på en kväll där Ron Pope och hans band erövrar Stockholm.

Herrn rör sig obehindrat mellan avskalade ballader och svulstigt rocksväng och lutar sig bekvämt mot sin tilltalande sångröst.

Men framförallt känns han som sagt genuin.

Den riktiga påven är varken pensionerad snuskhummer eller bär förklädnad i hårdrockens tjänst. Det är en helt vanlig snubbe från Georgia, USA, med fallenhet för att skriva gudabenådad popmusik.

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Numer profilerad hockeyskribent hos bland annat Hockeysverige och HockeyNews med en bakgrund som musiknörd hos till exempel Slavestate, Folkbladet och Joyzine. Blir glad djupt in i själen av att få glömma puck och klubba och skriva om toner och artister med jämna mellanrum. Musik är det bästa knarket.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras