Biffy Clyro
Gröna Lund, Stockholm
2017-08-08

Energiknippet Simon Neil sammanfattar det förmodligen allra bäst själv när han med glimten i ögat säger att Biffy Clyro strävar efter att vara den perfekta blandningen mellan Refused och Roxette och lämnar det upp till den svenska publiken (”experterna”) att avgöra om de lyckas.

För det geniala med den skotska orkestern är att de i sitt liveformat är fullständigt omöjliga att genrebestämma. Det som på skiva kan framstå som putsat rockigt förvandlas på livescenen till en furiös best utan att Biffy Clyro för den sakens skull tappar sin popessens. Det är stenhårt och mullrande lika mycket som vackert och förtrollande. Energiskt så det inte finns några gränser för adrenalinet som pumpar och återhållsamt reflekterande när materialet så kräver.

Biffy ”Fuckin” Clyro #biffyclyro #mountains #grönanlive

Ett inlägg delat av Mikael Mjörnberg (@mjornberg)

Oviljan att låta en fin låt vara bara en fin låt utan att göra den extra intressant med något avvikande, gärna halvmeckigt, parti genomsyrar gärningen lika mycket som en distpedal sällan trampas i bara för sakens skull men förgyller allt när det finns ett tydligt syfte.

Jag har aldrig sett orkestern göra en dålig spelning och det är naturligtvis ingen skillnad den här kvällen på Gröna Lund. Vill man peta i detaljer kan man tycka att det hade varit mer klädsamt att klämma in The Captain i setlistan på bekostnad av den ganska träiga mjukisduon Re-Arrange och Medicine mitt i setet, men i övrigt bjuder skottarna på ett smatterband av hits.

Avslutningspartiet i That Golden Rule (må den aldrig strykas ur någon setlista!) är en mangel som gör sitt bästa för att jämna nöjesfältet med marken, körsången i Biblical fenomenalt mäktig och med högkaratiga hits som Mountains och Many Of Horror är det på något sätt ganska omöjligt att misslyckas när man ligger på den energinivå som skottarna gör.

I den beskrivna låtkombinationen kan den som söker förmodligen ens utan att skarva på sanningen hitta en blandning mellan Refused och Roxette. Sött, salt, hårt, mjukt, vackert och fult i ett enda smakfullt paket.

När Simon Neil väver in några strofer ur Joyride i besynnerlighetsnumret Living Is a Problem Because Everything Dies känns det som den naturligaste saken i världen.

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Numer profilerad hockeyskribent hos bland annat Hockeysverige och HockeyNews med en bakgrund som musiknörd hos till exempel Slavestate, Folkbladet och Joyzine. Blir glad djupt in i själen av att få glömma puck och klubba och skriva om toner och artister med jämna mellanrum. Musik är det bästa knarket.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras