Mascaran rinner som kol över kinderna på tonårtjejens blöta ansikte. Hennes mun är öppen som i ett skrik hindrat från att lämna henne, en nästan förvirrad förtvivlan, som om hon inte vet var hon är. Hennes kompis håller henne om axlarna, halvt som för att hjälpa och trösta, halvt som för att själv klamra sig fast i någon slags styrsel när verkligheten tycks ha ryckts från under deras fötter.

De två tjejerna är frusna i stegen där de stapplar mot mig. De är oskarpa och fyller det mesta av bildens högra halva. Bakom dem trycks ljuset från strålkastarna mot oss, ner över den orangea scenens golv, ner över den stormande leran, ut över publiken. Ljuset gnistrar likt sylvassa nålar i regndropparna, som skär iskallt och hårt nästan från sidan genom det förbannade ondskefulla mörkret.
I fotografiets andra halva rastreras ljuset fokuserat ut från storbildsskärmen som täcker mixertornets baksida. Bilden visar Eddie Vedder, hopsjunken på huk. Han tittar upp, som efter ett svar, från händerna som täcker hans mun och näsa. Tårar strömmar nerför hans kinder.

Den inbyggda blixten är utfälld och jag har pekfingret på utlösaren, men kan inte trycka.
Det är den bästa, värsta bild jag aldrig tog.

 

Jag har några såna där, de där bästa bilderna jag aldrig tog. De där andra perfekta fotona, framkallade, fixade och inramade i mitt minne, är förbannelser över att jag inte hade kameran till hands för att faktiskt kunna ta dem. Den här är jag glad att jag inte tog – trots att jag nu hade kameran, min gamla analoga EOS laddad med en 36-bilders rulle, i händerna.
Den är tydlig och skarp nog som den är.

Jag hade på något sätt lyckats få med mig min systemkamera in på festivalområdet. Jag gillade att fotografera men hade ingen egentlig aning om vad jag höll på med när jag gjorde det. Det skulle dröja ännu några år innan jag kunde köpa min första digitalkamera och smattra loss bilder i hundratalen, öva mig fram och lära mig, bli rutinerad utan att bli ruinerad.
Det skulle också dröja ett par år innan jag skulle tänka in min framtid på en journalistisk bana. Jag förstod visserligen, i alla fall till någon liten del, kraften och nyttan i en stark rapportering, men även om bilden jag hade i sökaren på min kamera var starkare än det mesta jag sedan dess erfarit i mitt yrke så var jag nu inte där i någon dokumenterande egenskap. Jag var en 23-årig student på festival, och cynismen i att jag ens höll kameran mot mitt öga övervann enkelt något litet eventuellt embryo till journalistisk ambition. Den äcklade mig. Jag kunde inte trycka av.

Någon halvtimme tidigare hade vi njutit, jag och mina två kompisar. Det var visserligen kallt som i början av mars, och blåste därtill ett hårt isigt regn mot oss. Men vad spelade det för roll, äntligen fick vi ju uppleva Pearl Jam live. Och vädret tycktes inte påverka bandets förmåga att framföra konserten med hela sin register av kraft och känsla.
Över publikhavet och festivalmarkens upptrampade lera var vädret emellertid inte lika nådigt.
Plötsligt slutade bandet spela. Konserten avbröts.
Eddie Vedder tog mikrofonen och började tala till oss, med ett påtagligt oro i rösten. ”Snälla, snälla… Samtliga, när jag säger till, ta tre steg bakåt. Jag menar allvar, alla, ni måste. Ett… två… tre…”

Vi förstod inte vad som pågick. Det var förvirring överallt. Själva tiden verkade förvirrad, där den bara förflöt.
Det dröjde innan folkmassan började skingras märkbart. Eddie hade återigen, men en alltmer febrig förtvivlan, försökt med sin uppmaning. ”Alla, ni måste. Lugnt. Tre steg bakåt. Ett… två… tre…”.
Storbildsskärmen hade för några sekunder, innan bildproducenten hunnit reagera, visat hur ett par livlösa kroppar slitits över staketet nedanför scenen, hur sjukvårdare kommit rusande.

Där vi hade stått då konserten pågick hade det hela tiden varit lugnt och relativt fritt (Herregud, vi var ju över 20 bast! Alldeles för gamla för att hålla på att tränga sig framför scenen. Vi såg och hörde ju bra och var nöjda där vi stod snett bakom mixertornet.)
Så där står vi kvar. Det är nu jag höjer kameran, bara för att snart sänka den igen, oavfyrad. Jag lägger ner den i den lilla väskan jag bär över axeln. Den får inte vara med längre. Inte nu.
Vi går en bit längre bak, men håller oss kvar i faggorna. Vi väntar på att få veta mer om vad som hänt och hur det påverkar resten av festivalen. The Cure, som vid sidan av Pearl Jam var det som mest hade lockat oss till festivalen, skulle ju enligt planerna avsluta kvällen på orangea scenen efter Pearl Jam. Ska det bli något av det? Vi fattar mer och mer att det inte kommer hända, men vill ändå få mer rätsida på vad som hänt. Vi blir snart varse att med det kalla regnets inblandning har den snustorra jorden som stampats och sparkats runt blivit till den mest oheliga av gyttjor, och under en publikmassa som utan barriärer våldsamt trängt sig fram mot scenen har den blivit en okontrollerbart slirig lerkana, en dödsfälla. Människor har inte lyckats hålla emot. Vissa har fallit, fått andra personer över sig. Det bådar inte väl. Alls.

Festivalgeneralen uppenbarar sig till slut på scenen och tar mikrofonen. Han bekräftar det vi befarat. Människor, så många som sex, kanske fler, har dött. Han berättar vidare att konserten med The Cure (självfallet) inte blir av, men att festivalen troligtvis ändå kommer att fortsätta nästa dag.
Han ber oss att ta hand om varandra.

Vi går till en av de andra scenerna, i det stora tält där Saint Etienne är mitt i sin konsert, tillsammans med merparten av publiken lyckligt ovetandes om vad som hänt. Vi känner att vi behöver mellanlanda, här finns en bubblande aningslöshet att rasta tankarna och känslorna i en stund.
Det funkar någorlunda. Vi står där ett par låtar, men ger sedan upp och lufsar hemåt mot campingen.
Vi kommer fram och kan konstatera att våra nära medkampare tycks vara okej. Det förbannade ondskefulla regnmörkret har däremot stormat sönder vårt tält, och någon jävel har dessutom snott en av våra ölbackar. Men skitsamma. Vad fan spelar det för roll?
Vi får ordning på tältet och kryper in. Blir sittande, tomma.

 

Hade det varit idag hade jag säkert agerat annorlunda där med min kamera. Cynismen hade säkert alltjämt äcklat mig, men den hade nog inte vunnit över journalisten i mig. Jag är glad att jag inte behöver ha det sceneriot som mer än en hypotes, och jag hoppas att jag aldrig kommer behöva ha det som en realitet.
Och det där är ju inget minne jag gärna söker upp, men det dyker ändå upp då och då. Precis som kollega Ricky söker jag så klart mycket hellre upp gamla live-klipp på YouTube. Inte sällan hittar jag till den utomordentliga unplugged-spelning Pearl Jam spelade in för MTV 1992, och förundras gång efter annan över vilka ofantliga mängder känsla Eddie lyckas pressa ut genom sin sång.

Eller så minns jag deras spelning här i Stockholm härom sommaren, deras första besök i Sverige sedan deras spelning på Sjöhistoriska veckan innan den ödesdigra kvällen på Roskildefestivalen. Globen-gigget 2012 var bland det bästa jag upplevt i konsertväg. En alldeles fantastisk, fantastisk kväll.
Pearl Jam är alltjämt något av pålitliga husgudar i mina öron, och de har lyckats hämta sig från den tragiska Roskilde-spelningen 2000 för att fortsätta göra fantastisk och angelägen musik med en aldrig sinande källa av innerlighet.
Och ikväll, lördagen den 28 juni 2014, är det dags igen. På Friends Arena denna gång. Då har jag inte med mig kameran. Jag kommer inte att vara där för att rapportera, bara för att njuta. (Okej, skäll inte nu på mig om jag nu, yrkesskadad som jag är, ändå inte kan hålla mig från att kanske hysta upp någon rad eller två här på Drefvet tillsammans med nån taskig mobilbild  från konserten – men jag lämnar tryggt rapporterandet i Daniel Cannerviks och Christian Stenbackes säkra händer.)
Jag hoppas det blir nya, trevliga och lysande Pearl Jam-minnesbilder framkallade ikväll, bilder som kan skuffa undan och täcka över det där icke tagna Roskilde-fotot än mer.
Men jag kommer garantera ändå fortfarande rota fram det i bland, vare sig jag egentligen vill eller inte.

Om skribenten

Håkan Kjellgren
Skribent/Fotograf

Obotlig mångsysslare och tvångsrytmiker vars musikintresse uppnår en genrebredd på sissådär 14,2 meter. Älskar att själv spela musik på diverse instrument och stämband, men i de fall detta inte är möjligt, uppskattas lyssnandet ungefär till samma höga grad. Lägg därtill en kärlek för ord och bild nästan lika stor som den till toner och vi har ett knippe synestetiska synergier (!) som blommar ut hej vilt i nån slags brokig musikbevakningsbukett.

Liknande inlägg