Papa Roach
Fryshuset, Stockholm
2017-10-24

De har synth. De har rap. De har frisyrgelé och slog igenom under en tid när byxorna var bylsiga och tribaltatueringarna stora.

Med andra ord är Papa Roach ett band som lätt och lutat mot slentrian skulle kunna avfärdas i resonemang med hänvisning till ”den dåliga smaken”.

Men det finns naturligtvis en anledning till att gänget från Kalifornien är ett av ytterst få av banden som slog igenom i samband med nu-metal-vågen i början av 00-talet som över huvud taget överlevt.

De har fortsatt skriva relevant musik och åldrats med värdighet.

För någonstans är det så att så länge man levererar med själ och hjärta är man relevant.

Jag skulle kunna hänga upp den här texten på att den rapmetal Papa Roach saluförde på debutalbumet ”Infest” (blysläggan Dead Cell och superhiten Last Resort), de rockigare tongångarna som följde därpå fram till den hybrid av karriären orkestern är på senaste ansträngningen ”Crooked Teeth” stått emot tidens tand synnerligen väl. Vilket inte visar på något annat än väldigt skickligt hantverk.

Men att Papa Roach har en låtskatt att ösa ur vet ni förstås. Jag fokuserar hellre på den energi och den spelglädje som bandet fortfarande sprider omkring sig närmare 25 år efter bildandet och 17 år sedan genombrottet. För det är det som skiljer dem från mängden. Det som gör att siljoner och åter siljoner band har förpassats till glömskans deppiga bakgård medan Papa Roach alltjämt känns väldigt relevanta.

De befinner sig på den absoluta sluttampen av en lång Europaturné men Jacoby Shaddix och hans anhang går inte bara in och river av sin repertoar. De levererar på en sådan energinivå och med sådan spelglädje att man nästan måste ducka. Shaddix ser på riktigt ut som att han har sina roligaste två timmar i livet och skulle kunna klara energiförsörjningen i en medelstor stad (typ Västerås) med sin inlevelse.

Det finns sämre låtar att välja att göra cover på. #paparoach #blur #song2

Ett inlägg delat av Mikael Mjörnberg (@mjornberg)

 

En utsåld rockklubb som den miljö Klubben på Fryshuset erbjuder är naturligtvis också helt rätt element för bandet. De spelar på betydligt större ställen på andra platser i världen, men inget kan elda på och förstärka energiutbrottet som en fullpackad krypta som stinker svett och gammal ölspya och får publiken att gå bananas. Energi smittar som ni vet.

Säg Last Resort. Säg Getting Away With Murder. Säg She Loves Me Not. Det handlar inte för en sekund om nostalgi. Lika lite som American Dreams, Periscope eller Help handlar om att klappa en mer kommersiell publik. Shaddix och Papa Roach rör sig sömlöst mellan rapmetal, huvuddunkar-mangel, tvålfagra refränger och ren och skär rock’n’rollorgasm och de gör det i spelglädjens namn.

Sångaren visar ett imponerande register röstmässigt, bandet pular in en intensiv (suprise!) cover av Blurs Song 2, petar som hommage till den framlidne Chester Bennington in en bit av In The End i Forever och tycks aldrig vilja kliva av scenen (även om kvällen obönhörligen får ett slut efter fyra extranummer).

Den (om någon) som klev in på Klubben med förväntningen att se ett band från förr som lever på gamla (hit)meriter fick svar på tal. På alla sätt och vis.

Snacka om att åldras med enorm värdighet.

Snacka om att det är själ och hjärta som gör rockmusik relevant.

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Rastlös orddribblare och ohämmad tyckare som i den kärleksfulla jakten på den bästa musiken lämnat spår efter sig i allt från Slavestate till Folkbladet så väl som i rollen som grundare av och chefredaktör för Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras