Juliette & the Licks
Gröna Lund, Stockholm
2016-06-01

Vissa människor har en sådan karisma att de hamnar i fokus bara de uppenbarar sig i ett rum, eller på en scen.

Juliette Lewis är uppenbarligen en av dem.

När hon kliver ut på scenen i den ljuva sommarkvällen blir de tufft tatuerade och helt enligt boken korrekt stylade rocksnubbarna vid hennes sida omedelbart förpassade till en roll som statister, på sin höjd.

Utan att hon själv gör så mycket mer för att skapa den effekten än att bara visa sig.

Det skulle vara lätt att dra slutsatsen att det är regisserat. Att den välbekanta skådespelerskan (filmografin är lång, men titlar som From Dusk Till Dawn, Natural Born Killers, Cape Fear och Gilbert Grape borde väl tillhöra allmänbildningen) ska vara stjärnan som får all uppmärksamhet. Men så är det inte. Juliette Lewis tar allt fokus vare sig hon vill eller inte. Det är bara så det är.

Gesterna är annars ganska små. Med ett styltigt kroppsspråk, tänk en kombination av bob hunds Thomas Öberg och Mick Jagger, och ett och annat uppjagat Janis Joplin-tjut sätter Juliette Lewis tonen för kvällen. Inga överdrivna skådespelarmanér, inga babbliga utläggningar, inga försök att spela en tillgjord rockstjärneroll (tänk Gilbert Grape-kollegan Johnny Depp på samma scen några kvällar tidigare). Bara skön känsla och glädje inför musiken.

Musiken som i det här fallet består av ett låtmaterial som är högst varierande i sin klass.

juliettelewis2

Kort och gott, när Juliette Lewis och hennes statister till bandmedlemmar håller sig till det de kan bäst, det vill säga spelar snärtig rock’n’roll som om det inte fanns någon morgondag, då brinner det verkligen. I nummer som Hot Kiss och You’re Speaking My Language står orkestern på sin absoluta topp och kommer tack vare det intrikata rockdrivet till och med undan med AC/DC-covern Dirty Deeds Done Dirt Cheap.

När sällskapet kör fast i segdragen blues kan emellertid inte ens en flört med Whole Lotta Love rädda tillställningen. Då blir det bara trögt och enerverande tråkigt. Något inte ens en bländande karisma kan släta över.

Men när Juliette Lewis och statisterna kliver av efter en dryg timme och 13 låtar är det ändå den chosefria rock’n’rollen man minns.

Som den självklaraste saken i världen.

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Numer profilerad hockeyskribent hos bland annat Hockeysverige och HockeyNews med en bakgrund som musiknörd hos till exempel Slavestate, Folkbladet och Joyzine. Blir glad djupt in i själen av att få glömma puck och klubba och skriva om toner och artister med jämna mellanrum. Musik är det bästa knarket.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras