När ett år börjar nå sin ände och man blickar bakåt är det många konsertkvällar som passerat förbi. 2019 är inget undantag. Om jag måste sortera, peka ut några som blev extra minnesvärda, är det här de fem bästa spelningarna jag bevistade det gångna året. Utan inbördes rangordning.

Lars Winnerbäck, Globen, Stockholm, 29 november
Hur många gånger man än ser Winnerbäck (och för min del är det vid det här laget väldigt många) har han fortfarande förmågan att överraska. Styrkan ligger i förmågan att arrangera om sina låtar och gång efter annan erbjuda dem i nystöpt form. Så även under turnéavslutningen i Globen, Stockholm i mörka november.

Låtarna från senaste given ”Eldtuppen” visade sig från en betydligt vassare sida på livescenen och växte från inledande Tror jag hittar hem via Stockholm i okt till makalösa avslutningsnumret Hur och vem och vad flera dimensioner. Men mitt i en hitkavalkad var det ändå dystopiskt arrangerade Mareld med ett suggestivt mörker och en arg Winnerbäck som snudd på spottade ur sig orden som på allvar fick det att stockas i halsen (och fick därpåföljande örhänget För dig att framstå som en bagatell). Sällan har en text känts så mycket mer träffande i ett nytt arrangemang.

Det var en sån kväll jag kommer kunna leva på länge.

 

 

LOK, Kraken, Stockholm, 31 augusti
Det är alltid med blandade känslor jag förhåller mig till återföreningar. LOK brann intensivt och fejdade snabbt efter bara några år kring millennieskiftet när bandet efter tre plattor krackelerade från insidan. Jag bevittnade den sista spelningen i Göteborg, på Heden, i slutet av sommaren 2002. Efter det blev det tyst från gänget som betydde väldigt mycket för undertecknad under den korta tid de krigade. En återkomst av ett gäng rundare innovatörer 2019? Nja….och JA!

Visst handlade väldigt mycket om nostalgi, men det LOK presterade när de spelade ”Naken, blästrad och skitsur” (nästan) från start till mål och stängde sommaren och sin återföreningsturné på Kraken i Stockholm var imponerande. Svettigt, tungt och med attityd som kändes relevant snarare än strikt bakåtblickande. LOK var på riktigt och lyckades med konststycket att välta betongbunkern med sin trots allt ganska tidstypiska musik.

Det återstod bara en enda fråga. Var den fantastiska kvällen på Kraken det sista vi över huvud taget fick se av LOK? Svaret på den frågan blev ett nej. Redan nästa sommar är orkestern tillbaka med nya spelningar.

 

 

Visa det här inlägget på Instagram

 

Vem är det som står kvar? #lok #lokpest #lokpest2019

Ett inlägg delat av Drefvet (@drefvet)

 

Rammstein, Stadion, Stockholm, 14 augusti
Med ett scenbygge modell vansinnigt tog de eldfängda germanerna det hela till ytterligare en nivå den här sommaren. Tyskarna som gjort det till vana att elda allt som går att elda notchade upp showen och well, det var fantastiskt.

Att Rammstein släppt samma skiva om och om och om igen med en gradvis försämring av låtmaterialet torde väl vara ställt utom alla tvivel, men på livescenen, backade av en fond av eld och bomber, blir hitkavalkaden en helt annan sak. Då är låtmaterialet snudd på sekundärt, men har ändå en förmåga att verkligen växa. Bland guldsmockor som Du Hast, Sonne och Ich Will var det nog ändå det älskvärda attityd-riffet i ”Herzeleid”-stänkaren Heirate Mich som imponerade störst.

 

 

Visa det här inlägget på Instagram

 

#Rammstein kom till Stockholm och ordnade allsång. #drefvet

Ett inlägg delat av Drefvet (@drefvet)

 

Dropkick Murphys, Gröna Lund, Stockholm, 26 juni
Istället för att stanna hemma och packa inför den följande dagens Spanien-resa drog jag till det trånga nöjesfältet, drack några muggar av pissölen de serverar där och insåg att det var det bästa beslut jag tagit på länge.

Jag har aldrig riktigt blivit så där bländad av Dropkick Murphys liveframträdanden som många andra. Jag har sett några spelningar och visst det har varit bra, men inte SÅ bra. Men den här kvällen föll allt på plats. Den här kvällen hände det. Jag gissar att min känslostämning var perfekt, att bandet hade en av sina bättre aftnar och att symbiosen däremellan blev perfekt. För herrejävlar. Det var ett glädjepiller som jag levde på långt efter att sista låten klingat ut. Den bindgalna dryckespunken med inslag av irländsk folkmusik och med instrumentering och melodier att döda för träffade mitt i solarplexus.

 

 

Visa det här inlägget på Instagram

 

I fought the law and the law won… #dropkickmurphys #grönanlive

Ett inlägg delat av Drefvet (@drefvet)

 

Ghost, Globen, Stockholm, 23 februari
Tobias Forge och hans Ghost har gått från att vara mystiska till att bli folkliga. Typ. Från att ha varit det där anonyma bandet som levererade rökelsedränkta satansmässor i trånga festivaltält har bandet (femtioelva medlemsbyten senare) evolverat till att vara en tonsatt kostymteater på de största scenerna. Det är ett ganska stort, för att inte säga gigantiskt, steg. Men Ghost har klarat det med den äran.

Det teatrala skådespel som orkestern rullade upp i två akter saknade egentligen döda punkter. Det var välavvägt, väl regisserat och välexekverat. Med ett låtmaterial som absolut håller för gigantiska arenor av Globens typ och som engagerar i all sin välspelade excellens. Det var bara februari, men få framträdanden lyckades överträffa den här rockteatern under årets gång.

 

 

Visa det här inlägget på Instagram

 

Ghost + Globen = trevligt.

Ett inlägg delat av Mikael Mjörnberg (@mjornberg)

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Numer profilerad hockeyskribent hos bland annat Hockeysverige och HockeyNews med en bakgrund som musiknörd hos till exempel Slavestate, Folkbladet och Joyzine. Blir glad djupt in i själen av att få glömma puck och klubba och skriva om toner och artister med jämna mellanrum. Musik är det bästa knarket.

Liknande inlägg