En romantisk teatralitet genomsyrar den svenska konstnären David Lindströms musik. I bandet Day Felice är han inte bara singer/songwriter, utan också en integrerad skapare: Hans mångfacetterade texter kan påminna dig om Rufus Wainwright; men hans kärlek till färgglada, filmiskt känslomässiga kontraster avslöjar ett brett spektrum av influenser som sträcker sig från mörk kabaret till 2000-talspiano som Coldplay och Muse.

Debutalbumet ”Go On” släpptes förra året och nu är bandet aktuella med singeln Stardust från den kommande uppföljaren, som släpps via Rexius Records under våren 2021.

Vändpunkten för mig var när jag vaknade i en pöl av spya i min lägenhet i Dublin. Bredvid mig låg ett påbörjat brev där jag bad om ursäkt till mina föräldrar. Det hade blivit för mycket, jag hade inte kontroll, och nu skulle jag aldrig få chansen att på riktigt förklara vad som hade hänt.

 

David Lindström har ordet

Jag vet inte vad det var som stannade mig i skrivandet, antingen mitt skenande hjärta och den följande medvetslösheten, eller så var det att ämnet var så svårt jag inte visste var jag skulle börja. Men nu är det fyra år senare och vi släpper snart en låt om saken, så jag tänkte i alla fall göra ett försök.

Om jag får föreslå en dum rubrik till min berättelse är det denna: David, 22 blev sjuk av ett osynligt gift i luften – Nu vill han varna andra!

På engelska kallar jag giftet för stardust, vilket är omöjligt att översätta till svenska utan att det blir förjävla gulligt. Det är inte en slump att det är slang för kokain, men jag vill påstå att stardust är någonting mer än så. Det är någonting alla kommer i kontakt med, men vissa är mer sårbara än andra, särskilt vi som inbillar oss att vi bara existerar när vi gör bra ifrån oss, alternativt när vi lider så mycket som möjligt. Stjärnstoft (jag varnade er) kan se ut på olika sätt, men det påminner om lyx, dekadens och berömmelse utan att vara helt synonymt med något av det. Det är också magiskt på det sättet att det tar form efter vad dess byte är mest svagt för, vare sig det är droger, likes, pengar eller prestige.

Så vad är det?

Stardust är en sorts krydda, någonting vi lägger på smutsiga berättelser för att få dem att se rena ut. Den som gör att vi försvarar, nonchalerar och romantiserar vissa sorters våld och missbruk när vi äcklas av andra. När vi hör en berättelse om övergrepp och lidande kan vi antingen föreställa oss att det händer i ett smutsigt sammanhang, som i en mörk gränd eller en skräckfilmskällare. Men samma samvetslösa brott upplevs helt annorlunda när de händer på börsen eller i hollywood, för där är berättelserna så dränkta i stardust att smutsen neutraliseras. På så sätt kan man säga att stardust är smutsens motsats, men precis som starka syror och baser är lika frätande, så är smuts och stardust precis lika orent. Och det blir ett riktigt problem när vi använder det för att neutralisera den själsliga smuts vi själva samlar på oss (vilket vi gör när vi gömmer oönskade känslor i droger eller bakom en kuliss av framgång) eftersom stardust alltid är svårtillgängligt, kortvarigt och därmed ohållbart.

Stardust är också en känsla och en drivkraft; någonting extremt attraktivt, men endimensionellt. Stardust finns i de platser och ögonblick som alltid är framför eller bakom dig, men som du aldrig kan vara i. Så fort du når dit har du redan passerat. Ett exempel på en sån här plats är tröskeln till en lyxig nattklubb. När du står utanför lockar stardust dig inåt med sin sirensång. Plötsligt vill du vara någon, du vill imponera, men du imponerar inte på någon tills du kommer in. Problemet är att så fort du har kommit in är alla omkring dig precis lika inne som du, så du är återigen ingen. Den ihåliga självbelåtenhet som uppstår när du går in är en lycka som bara existerar i relation till de som inte kom in, så den varar endast under det oändligt korta ögonblick då du går över tröskeln.

Samma sak gäller för många prestigefyllda jobb vi drömmer om: så fort du är inne är du återigen ingen. När publiken framför en serie riktar blicken mot TV:n så drömmer de om en värld som finns där inne, bakom skärmen. Men skådespelarna där inne längtar lika mycket bort, mot samma skärm. Alla vill vara i en fantasivärld fri från greenscreens, missbruk och människoförakt, men den finns lika lite hos skådespelarna som den finns hos publiken. Det är en värld som endast existerar i de oändligt platta bilderna på TV-skärmen, en endimensionell, ouppnåelig fälla bestående av stardust. Så fort du når dit har du redan passerat.

Stardust finns alltså i något sorts gränssnitt mellan längtan och ånger, mellan att vilja framåt och att ha gått för långt. Därför biter det som mest på de som vantrivs där de är, och i synnerhet de som vantrivs med vilka de är. Dess största fiender är trygghet och frid. Vart du än tar vägen så är det din självkänsla och inte din prestation som avgör om du blir lycklig. Stardust (i alla dess former) kan bedöva missnöjet och hjälpa dig hålla uppe farten, men det kommer alltid en punkt då du inte längre kan klättra. Och har du då ingen självkänsla att stå på kommer du att falla handlöst, varje gång. Stardust kan vara en enorm drivkraft och ta dig långt, men det kommer aldrig att leda dig hem.

Så hur kan det undvikas?

Det hjälper alltså att ha en självkänsla. Det andra alternativet är att aldrig känna längtan till någonting, eller att bli så extremt narcissistisk att man på riktigt inbillar sig att man är perfekt. Funkar inte det kan man prova att flytta ut i havet och försiktigt banka på sitt huvud tills man glömmer att andra platser och människor finns. Om detta låter svårt kan man istället undersöka om det kanske finns någon hjälp med att bygga den där självkänslan istället.

Men stardust är aldrig lösningen, oavsett vilken form det tar. Lär dig känna igen det när det dyker upp, och sky det som pesten. Stardust – not even once.