Foo Fighters
Ullevi, Göteborg
2015-06-12

Det går naturligtvis inte med någon form av trovärdighet att skriva en vanligt reflekterande recension om Foo Fighters magiska kväll på Ullevi.

Om Dave Grohl inte hade gjort det tidigare (vilket man absolut kan argumentera för att han har) skrev han definitivt in sig i rockhistorien på fredagskvällen den 12e juni.

Ingen hade haft en enda invändning om den 46-årige rockstjärnan, efter att i sitt adrenalindopade tillstånd ha rasat av scenen och brutit benet redan i andra låten Monkey Wrench, valt att packa in sig i första bästa ambulans, ställa in och bestämma att ”vi kommer tillbaka någon annan gång”. Ingen.

Det hade varit det helt naturliga att göra.

Men inte Dave Grohl.

grohl2Han har förvisso alltid levt med en aura av att ta sin musik på blodigt allvar, men den här aftonen bevisade han att det inte bara är snack. Att det inte bara är en image. Att det faktiskt är på just precis så blodigt allvar som han ger sken av.

Redan när karln tvingar läkarna att bära honom tillbaka in på scenen för att köra någon låt till är han värd all beundran. När han sedan låter sig gipsas för att komma tillbaka och genomföra hela den närmare två och en halv timme långa spelningen vinner han inte bara en hel arenas respekt utan en hel rockvärlds.

Dave Grohl är inget annat än en sann jävla hjälte och när han på kryckor tagit sig hela vägen ut på den gigantiska egoramp som det egentligen var tänkt att han skulle kuta fram och tillbaka längs är det som att publiken tar i ytterligare lite från botten av sina hjärtan i allsången under My Hero för att bära fram honom.

Så nej det går inte att skriva någon vanlig recension. Ingen kan bedöma en man som genomför en spelning med brutet ben. Det går bara att helt och hållet resignera inför Dave Grohl, hans kärlek till musiken och respekt inför sin publik.

Samt naturligtvis konstatera att kvällen den 12 juni 2015 var en kväll då det skrevs rockhistoria.