Bråvalla blev våldtäktsvalla, misslyckades kapitalt med att skapa en inbjudande identitet och väljer nu att kasta in handduken. Festivalen ställs in 2018, frågan är om den någonsin kommer tillbaka.

De kom, de sågs, de fallerade. Vad som på väldigt kort tid blev Sveriges största festival är ett minne blott och jag är högst tveksam till om Bråvalla kommer tillbaka. De mörka krafterna fick segra. Sexuellt våld slog spiken i kistan för vad som egentligen skulle vara en glädjens högtid.

Ni kan historien vid det här laget, Bråvalla-arrangörerna FKP Scorpio meddelade under lördagen att det inte blir någon festival 2018. De våldtäkter och sexuella ofredanden som blivit en ständig följetong på festivalen blev helt enkelt för mycket och i ett ställningstagande mot just detta väljer den tyska festivaljätten att slå igen. Först och främst för sommaren 2018, men jag skulle kunna tänka mig att det faktiskt är för gott.

– Vi har fortfarande långsiktiga planer för Bråvalla men just nu vet vi inte när eller i vilken form vi gör festivalen nästa gång, säger überbossen Folkert Koopmans i en tillrättalagd fråga/svar-intervju som festivalarrangörerna kommunicerade ut natten mot söndag.

Inget kraftfullt, ”vi ställer in 2018, men kommer tillbaka med full styrka 2019, de jävlarna ska inte få vinna” utan mer ett luddigt ”ja, ja vi får väl se hur det blir”. Jag kan inte tolka det på något annat sätt än att det är ganska troligt att Bråvallafestivalen är finito. För alltid.

Det har i så fall sina skäl att tyskarnas storsatsning i Sverige inte har gått riktigt som de hade tänkt. FKP Scorpios svenska bolag har blött pengar, programmet som bokats har år för år varit stjärnfyllt men utan röd tråd. Festivalen har tappat besökare och anseende.

Det hände något under festivalens andra upplaga, 2014, när en ung kvinna våldtogs i publikhavet under en konsert med Veronica Maggio. De negativa strålkastarna riktades då mot festivalen, fokus kom att riktas mot det sexuella våldet snarare än festivalglädjen och musiken. Det blev en stämpel som sedan har kommit att förknippas med Bråvalla och som man inte lyckats återhämta sig ifrån. Snöbollen var satt i rullning.

Jag skulle krasst vilja påstå att det i alla fall till viss del beror på festivalens uppenbara brist på själ och egen identitet.

Det första året, 2013, hade många brister. Kollektivtrafiken som skulle ta folkströmmarna till festivalen gick ut i strejk, mobilnätet laggade ner fullständigt och köbildningen överallt på festivalområdet var så monumental att var och varannan besökare höll på att hungra och törsta ihjäl. Men den festivalen hade någonting. Det är svårt att sätta fingret på och delvis kan det säkert tillskrivas nyhetens behag, men första upplagan av Bråvallafestivalen hade en anda och en känsla som arrangörer med lite mer fingertoppskänsla hade kunnat bygga vidare på. Kanske skapa det där speciella som gjorde Hultsfred och Arvika så familjära och som fortfarande bär en gigant som Roskilde.

Men så blev det inte. Istället har Bråvallafestivalen utvecklats i den totalt motsatta riktningen. För varje år som gått har festivalen blivit mer och mer av en gigantisk, identitetslös koloss helt i avsaknad av själ eller egen anda. Som en stadsfestival i gigantiskt format spretande åt alla möjliga håll med allt vad det innebär.

Det öppnade dörren för att Bråvalla skulle bli våldtäktsvalla. När det inte fanns något annat att hänga upp festivalen på fastnade våldtäkstsetiketten som ett tuggummi under skosulan och arrangörerna har trots idogt arbete varit oförmögna att skaka den av sig.

Våldtäkter och sexuella ofredanden är en skam. Det är hemskt att det får inträffa och att avskum till pojkar och män kommer undan med att bete sig på ett så omänskligt sätt, men det är ett samhällssymptom snarare än ett festivalsymptom. Ett symptom som knappast är specifikt för just Bråvalla.

Sexuella övergrepp sker tyvärr på festivaler, det är så det ser ut. Samhället har ett digert attitydarbete framför sig för att komma till rätta med den problematiken. Men där andra festivaler haft större positiva värden att luta sig mot har Bråvalla kommit att förknippas med otrygghet.

FKP Scorpio driver många stora, väldigt framgångsrika, festivaler ute i Europa. Festivaler som garanterat också tvingats se våldtäkter inträffa, men som man inte väljer att ställa in. Förmodligen dels för att de går med vinst, dels för att de omgärdas av ett mer positivt rykte.

Det är ingen slump att det efter de två första åren blivit glesare och glesare på flygfältets gräsmattor. Lika mycket som jag kan sympatisera med det kraftfulla ställningstagandet att ställa in Bråvalla 2018 på grund av det sexuella våld som kommit att förknippas med festivalen, lika mycket har jag svårt att inte se cyniskt på saken. Att det finns fler parametrar som spelar in i beslutet.

Bristen på själ och identitet har öppnat dörren för att ge varumärken Bråvalla en våldtäktsidentitet och negativ klang som jag tror det kommer bli väldigt svårt att återhämta sig ifrån.

Uppehåll 2018 eller inte.

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Rastlös orddribblare och ohämmad tyckare som i den kärleksfulla jakten på den bästa musiken lämnat spår efter sig i allt från Slavestate till Folkbladet så väl som i rollen som grundare av och chefredaktör för Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras