Två ögonblick och tre andetag senare var det här året över. Ett år. Ett jävla år. Nej jag tänker inte beklaga mig över att tiden drar ifrån mig som en Usain Bolt på målrakan, men hann vi egentligen med allt? Ett mörkt deppigt år som jag gärna lägger bakom mig. Musikmässigt var det melankolins år. Men lik förbannat ett alldeles fantastiskt musik-år. I all sin hast tänkte jag dela med mig av vyn i min backspegel.

Årets Cover 1: First Aid Kit – War Pigs

Det hade ju varit enklare att göra låten ”som man brukar”, med underbar stämsång och gitarrplock mjuka som sommarmoln. Men icke. Systrarna Söderberg visar att det finns en skitigare, rockigare sida i repertoaren också. Ett av årets mest otippade låtval blir också ett av årets bästa. Finns det något stopp på deras briljans? Hoppas inte det.

Årets Sämsta Låt: Drömhus – Vill ha dig 2015
På alla hjärtans dag har nån lurat i alla att vi ska köpa blommor till våra älskade. På påsk så har nån lurat i alla att vi ska köpa kilovis med godis. På halloween har nån lurat i oss att vi ska klä ut oss och gå ut på krogen. Under studentveckan försökte nån lura i oss att lyssna på en cover på en cover på en cover. Men där fick det fan vara nog. Har man ingen som helst skam i kroppen? Har man inte ett uns av självrespekt? Vidrigt var ordet. Jag blev så förbannad att jag var tvungen att skriva av mig lite om eländet. Läs mer här

Årets Besvikelse: Kent på Bråvallafestivalen
Okej okej, det var antagligen mitt eget fel att jag var missnöjd. Mina enorma förväntningar på spelningen var ju egentligen ganska så orimliga att leva upp till. Så jag tar på mig en del av besvikelsen, men Kent hade straffspark och öppet mål. Det hade varit så barnsligt enkelt att göra en spelning som skulle leva vidare i generationer. Men ett lågmält band som stod på scenen mest för att man måste, och snackade lite mellan låtarna för att undvika pinsam tystnad klarar jag mig utan. Det bästa under spelningen? Att man annonserade en ny platta. Alltid nåt.

Årets Ärligaste Text: Sarea
Med en hyllad rykande färsk platta borde väl allt vara frid och fröjd? Med videos och plattor i bagaget så är alla drömmar uppfyllda? Nja inte riktigt. Norrköpingsrockarna Sarea delade med sig av en text som andades lika mycket besvikelser, som hopp och drömmar. Ärlighet när den är som allra vackrast. Läs texten här.

Årets Konsert 1: Peggy Lejonhjärta, Kisa
Linköping har Lasse Winnerbäck. Göteborg har Håkan Hellström. Norrköping har Eldkvarn. Eskilstuna har Kent. Kisa, lilla lilla rara Kisa har Peggy Lejonhjärta. Och endast för en kväll hade Peggy Lejonhjärta Kisa. Det var precis sådär bra som jag hade hoppats på. Jag var precis sådär lycklig som jag ville vara. Jag fick höra alla de där låtarna jag dansat och sjungit till under så många år.

Årets Debut: Viktor Olsson – ”Stenungsund”
Musikmässigt låter det som att Herr Olsson varit med i branschen i trettio långa år. Men i själva verket så var det en debut som både gav eko och stora ringar på vattnet. Turnéer, Skansen, TV-framträdanden och givetvis en text på Drefvet. Allt som hör en hyllad debutant till. Viktors egna ord om låtar som inspirerar finner du här.

Årets Konsert 2: Kite, Cosmonova
Om mina förväntningar inför Kent-konserten var höga, så var det ingenting i jämförelse hur monumentalt höga de var inför den här Kite-spelningen. De brukar vara ståtliga som minst. Nu skulle alltså gruppen inta Cosmofuckinnova! Det ska ju bara inte gå att genomföra. Hur i helv..hela friden skulle Nicklas Stenemo och Christian Berg lyckas fylla hela den gigantiska lokalen? Jo med några handplockade gästartister ( Nicole Sabouné, Anna von Hauswolff och Simon Ohlsson), och om de extra rösterna inte hjälpte till så skapades de mest eleganta, storslagna och vackra projektionerna runt omkring oss. Allt detta till tonerna av musiken som gör mig sådär barnsligt knäsvag. Jag försökte skriva ner några intryck av spelningen här. Känns mest såhär i efterhand som att jag famlade efter orden.

Årets Video: Coldplay – Adventure Of A Lifetime

I en tid när musikvideon förkastats till Youtube och andra nätsidor så känns det väldigt kul ( ja KUL) att banden fortfarande lägger ner både tid, pengar och energi på att göra videos. Denna utdöende konstform. Så det var med stor glädje som jag snubblade över Coldplays alldeles briljanat video till den här låten. Jag menar, kom igen, animerade apor som dansar och sjunger. Vad mer behöver man egentligen?

Årets Snack: Håkan Steen och Markus Larsson på Bråvallafestivalen
De flesta av mina bekanta tittar storögt på mig när jag säger att jag ska jobba på festival. Jag tror vad de egentligen hör är: ”jag ska kröka ett par dagar, kolla på band, få betalt för det hela och jag slipper köpa biljett”. Riktigt så enkelt eller glamoröst är det ju inte. Visst man kan ta en öl (eller två), man får se en massa band, visst man får betalt och ja jag behöver inte köpa en biljett. MEN, man MÅSTE oavsett väderlek bevaka de där banden. Man MÅSTE få in de där texterna. Man MÅSTE finna en jävla massa ord som tycks spårlöst försvunna. Och vilka vet bäst om att bevaka festivaler än de rutinerade herrarna Larsson och Steen från Aftonbladet. Det väldigt trevliga samtalet kan du följa här

Årets Konsert 3: Thåström, Norrköping
Såhär inledde jag texten som jag skrev efter spelningen: ”Inledande Långsamt Genom är inte en käftsmäll direkt. Den lunkar på i långsam takt. Den öppningen sätter sig inte i själen. Pärlbandet av låtar som följer går liksom i samma lunk, Nere på Maskinisten, Aldrig Nånsin Komma Ner och Gräsfläckar får mig att ana det värsta. Att den här kvällen bara kommer bli en axelryckning.”
Men så hände något. Den där nerven som varit frånvarande under inledningen och som är den pusselbiten som gör Joakim Thåström det där monstret på scenen. Nerven! Jag fortsatte såhär: ”Men så fel jag hade, så vansinnigt fel. För när inledningen till Främling Överallt fullkomligen exploderar inne i den fullknökade Flygeln. Ja då blåser Thåström och bandet bort alla mina tvivel. Därifrån är det inget annat än en ren och skär uppvisning i känsla och brinnande intensitet.”

Gammal ÄR äldst!

Årets Festival: Where´s The Music, Norrköping
På förhand utlovades chansen att upptäcka nya spännande artister. På en mängd lokaler runt om i staden spelade en hel drös kända, mindre kända och helt okända artister. Och såhär ett halvår efter kan man väl knappast använda ett annat ord än succé. Inte nog med att de etablerade artisterna levererade (Movits, Silvana Imam, Kite bland annat), jag fick chansen att uppleva Hurricane Love på en scen (mer om det senare), jag föll kär i Louise Lemóns röst, Jag hänfördes av Dotters uppträdande för att nämna några. Det är med stor spänning jag ser fram emot nästa års festival. Vem vet, kanske man upptäcker nya förälskelser.

Årets Cover 2: Systemet – Flicka med guld

En av mina absoluta favoritlåtar. Inte bara ur Thåströms repertoar utan NÅGONSIN. Det skulle ju inte finnas en chans att någon skulle kunna röra den här låten utan att jag skulle bli ledsen, förbannad och besviken. Men Systemet gömde låten bakom lucka nummer tre i adventskalendern och visade att man har en alldeles fantastisk känsla i sitt skapande. Låten fick en ny skrud och jag blev bara glad, nej överlycklig är nog en bättre beskrivning. Alla låtar från adventskalendern hittar du såklart här.

Årets Coolaste: Nicole Sabouné
Det går liksom inte att sätta fingret på exakt vad det är. Men det finns liksom en osynlig aura kring henne som är så otroligt mäktig. Hon ÄR coolhet personifierad. Punkt slut.

Årets käftsmällar: Silvana Imam x 2
Jag hade den stora äran att få besöka två spelningar med Silvana Imam i år, och båda gångerna blev jag totalt jävla överkörd. Den första spelningen (värmekyrkan Where´s The Music) var så laddad med energi och råhet. Det var en så övermäktig upplevelse att det inte riktigt gick att samla och fånga in alla intrycken. Den stenhårda basen. Imams furiösa rap. Hela spelningen kändes som ett vulkanutbrott. Det andra utbrottet inträffade under en natt på Bråvallafältet. I en kamp om festivalpubliken med dragplåstret Muse var det en tämligen liten skara folk framför scenen hos Silvana Imam. Men det brydde hon sig knappast om. Marken skakade, revben bröts, eld kastades, minnen tatuerades in och Silvana Imam befäste tronen som en av landets grymmaste scenpersonligheter.

Årets Brott: Dave Grohl på Ullevi
Han ramlade alltså av scenen under andra (ANDRA!!) låten. Inte nog med det snedsteget, han bröt benet också. Vi tar det igen. Dave Grohl ramlade av scenen och bröt benet. Hur sjuk är inte den meningen? Kvar var övriga bandet, lika ovetandes som oss i publiken. I väntan på besked lirade de några covers med trum-Taylor på tveksam sång. Inte en chans att de blir mer än såhär. Det finns ju inte på världskartan att Grohl ska kunna fortsätta. Jag lärde mig en sak den kvällen. Dave Grohl älskar sin musik. Det blev i slutändan en hyfsad konsert. Men med tanke på omständigheterna så blev det den mäktigaste konserten någonsin.

Årets Bästa Samlad I En Korg
Sthlmiana. Deportees. The Dead Weather. Kastrup. Agent Side Grinder. Respect My Hustle.
Rista Forever I Hennes Hjärta. Ellen Sundberg. The Crypt. Hurula. True Moon. Tiger Lou.
Jonathan Johansson. Seinabo Sey. Kriget. Thomas Stenström. Född Långt Från USA.
Refused. Nicky William. In Flames. The Sound Of Silence. Drefvet Rullar. Anna von Hauswolff.
You Are The Sun. Skraeckoedlan. Födelsedagsgratulationer. Den Svenska Björnstammen.

och mycket mycket mer…

Årets Tråkigaste Nyhet:
HurricaneLove

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras