Skotska Belle and Sebastian har skämt bort oss i många år nu. Åtminstone ett par utomjordiskt lysande popdängor har slagit undan benen på oss vid varje albumsläpp.

Men den här gången står mina taniga indiepopben stadigt på jorden.

Tyvärr.

 

När poporkestern Belle and Sebastians första singel på flera år släpptes för ett tag sedan kastade jag mig först över den. Så har jag gjort varje gång sedan sent 90-tal. Känslan av att här kan det finnas något som formar nuet finns alltid där. Inför förra plattan ”Write about love” som släpptes 2010 gjorde bandet en halvtimmes dokumentärish film om sig själva. I den spelades bland annat ett par tidigare ohörda spår från den då kommande plattan, playback förvisso, men med en skön livekänsla i varm belysning inför en publik av studentikosa popkids. Låtarna – I didn’t see it coming och I want the world to stop – blåste mig fullständigt av varje stol jag satte mig på.

Fyra år tidigare hände precis samma sak med plattan dessförinnan ”The Life pursuit” från 2006. När jag hörde Funny little frog på ett dansgolv rusade blodet av välbehag. Och varje dj med indiepopambitioner var våren 2006 nästan förpliktigad att spela Funny little frog. Och som om det inte vore nog, på samma platta fanns även Another sunny day – 2006 års i särklass bästa låt.

Så har vi blivit vana att ha det. Även om Belle and Sebastians album sedan millennieskiftet har blivit allt mer spretiga och ojämna för varje släpp har vi alltid kunnat vara säkra på att det ändå finns något som för stunden vidgar begreppet ”meningen med livet”.

Men när jag lyssnar på tweeindiemästarnas senaste och åttonde studiogåva till musikhistorien – ”Girls in peacetime want to dance” – infinner sig inte den där känslan. Bandet har jobbat hårt med den, det hörs. Plattan har producerats av Ben H. Allen III, som bland andra har jobbat med Gnarls Barkley och Animal Collective. Tillsammans har de gjort ett bra jobb. Alltihop är otroligt snyggt producerat och arrangerat. Det är mer dansvänligt än någonsin, det andas spelglädje. Låtarna är snygga och trevliga, men tyvärr finns inte så mycket av den där beständiga styrkan på plats den här gången. Det känns lite tristare än det brukar göra.

Jag försöker verkligen att inte vara konservativ, men få andra musiker har påverkat mitt vuxna jag så mycket som Belle and Sebastian gjorde under det sena nittiotalet, och jag saknar faktiskt dessutom alltid blåsinstrumenten nuförtiden. Jag saknar Stuart Murdochs bräckliga falsettröst och den intellektuellt gymnasiepunkiga attityden. Jag kan inte blunda för det, särskilt inte när låtmaterialet är svagare än någonsin.

Den ömsinta och bräckliga falsettrösten finns visserligen på melankoliskt finstämda Ever had a little faith? och The cat with the cream. Men det är allt. Och de lämnar heller inga vidare spår efter sig.

”Girls in peacetime want to dance” släpptes den 19 januari.

Starkaste spåren:

  • Enter Sylvia Plath
  • Allie
  • Play for today