Jag måste erkänna att dom är färre nu. De där knockoutslagen vi första lyssningen.
Men så kom det en rallarsving från Västkusten.

Ni som vet, ni vet. Skivbolagens interna kamp att överträffa sig själva i superlativ över just deras band. Hur detta släpp kommer att definiera hur skivor i all framtid låter. Okej okej, kanske lite överdrivet. Men man har lärt sig nu att ta de där pressmeddelandena med en ganska stor nypa salt.
Så det var med lika delar förvåning som lättnad första lyssningen av Damens Americana mottogs.
Det här är ju på riktigt.
Det här är ju på riktigt bra.
Det här är riktigt riktigt bra.

Jag har inte riktigt lyckats sätta fingret på exakt varför jag lyckades pinpointa bandet till Göteborg efter några sekunders lyssning, men det ser jag mest som en komplimang och kvalitetsstämpel till bandet.
Det vilar en melankolisk aura över hela skivan, utan att för den sakens skull bli för mörk eller dyster. Nej bandet har en väldigt fin förmåga att snickra samman vackra melodier som vägrar kroppen att vara ifred.

Bandet sneglar både i backspegeln och mot horisonten. Jag kan gissa att det finns både Bombay Bicycle Club och Two Door Cinema Club hemma i skivbackarna som både influerat och inspirerat.
Men ”Sagrada Família” står säkert på egna ben.

Det här är en debut som förtjänar stora böljande ringar på vattnet.
Det är på riktigt bra.