Första gången jag hörde Dalaplan var i kollega Mjörnbergs kök. Den där fantastiska orgeln sköljde över mig som en tsunami av vårkänslor. Det var en blixtförälskelse som inte har svalnat avsevärt.
Låtarna från ”Plikt och elände” letar sig in på blandband spellistor med jämna mellanrum.

Jag har nu bytt kök, jag sitter nu i hemmets lugna vrå med ett par hörlurar på mig och drabbas av alla de där känslorna än en gång. De där rivande riffen som klamrar sig fast i den fantastiska orgeln. Stämsången som målar känslorna och bestämmer humöret på låtarna känns igen och kan ses som ett framgångsrecept.
Sången ja, jag vet inte vad det är, men jag tycks ramla kär i arg skånsk sång (hej Bäddat, hej Västerbron.)

Ju mer jag lyssnar in mig på ”Det blir Inte Bättre Än Så Här”, så hånler albumtiteln åt mig. Vad menar bandet?
Är det här Dalaplans magnum opus? Jag klickar mig några år bakåt. Funderar och resonerar med mig själv.

Det finns en hel del fantastiska låtar på denna skiva, det gör det.
Öppningslåten Låg lyfter och sticker ut.
Säg Till Mig byggs upp från en höstvind till en tromb.

Skivan växer för varje lyssning, jag hittar nya favoritstycken. Jag gillar nya skivan väldigt mycket.
Men den blir aldrig bättre än så där.

Om skribenten

Ricky Holmquist
Chefredaktör

Östgöte med pophjärtat bultandes för storslagna ord och vackra känslor. Tidigare publicerad i bland annat Folkbladet, NT, Corren och Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras