Enligt turnéplanen var det meningen Eagles of Death Metal skulle spela på Debaser Medis i Stockholm om en och en halv vecka.
Igår attackerades deras konsert på Le Bataclan i Paris attackerades av terrorister som tog gisslan och systematiskt dödade uppemot hundratalet personer.
Något gig i Stockholm blir det nu inte för bandet. Självfallet. Så mycket vet vi – men vi vet inte vad de fasansfulla dåden i Paris kommer att innebära för rocken, för musikvärlden och för konsertgåendet i allmänhet.
Anledningen att vara rädd nu är lika stor som behovet att inte vara det.

 

Jo, det känns väldigt cyniskt och felfokuserat, ja nästan ovärdigt, att i ljuset (eller snarare mörkret) av fredagens händelser i Paris fundera på vad de nu kommer innebär för rockkonserternas, ett i sammanhanget tillsynes futtigt lyxfenomens, framtid. Det som hände på Le Bataclan handlade ju inte om musik, inte om en konsert (och synnerligen inte om Eagles of Death Metal, hur traumatisk händelsen än må/lär vara för dem, precis som för alla andra överlevande) utan om hela vår samtid och den grymhet dom sjuder i den.
Men viss relevans finns ändå i tanken, och nu när den första sorgetyngda chocken har dalat till golvet kan vi närma oss frågan – för i många avseenden är en rockkonsert inte alls futtig, ens när den faller i IS infernaliska skugga. Det som hände på Le Bataclan var en attack mot mänskligheten och mot friheten. Men musik är mänsklighet, musik är frihet. Och även om attentatet lika gärna kunde ha utförts i ett shoppingcenter, på en teater eller på en fotbollsmatch (vilket ju ett av fredagskvällens andra attentat i Paris ju faktiskt gjorde) så finns det, oavsett om gärningsmännen avsåg det eller inte, ett symbolvärde i att just en rockkonsert blev skådeplats för den mest utbredda fasan.

Eagles of Death Metal hänger i samma kretsar som Dave Grohl och kompani – och det vet vi att de här lirarna är inte de som i första taget låter sig stoppas i sin musikaliska framart.
Men det här handlar inte om ett brutet ben, utan om en av de absolut värsta terrorattacker som drabbat Europa och en av de största tragedier som inträffat på en rockkonsert (om en kan vara så cynisk som att mäta tragedi i människoliv så har ett antal brandkatastrofer på konserter varit ”värre”, men vad gäller tragedier medvetet iscensatta av mänsklig grymhet så saknar Bataclan-attacken motstycke).
Fattas bara att Josh Homme (som vid sidan av Eagles of Death Metal ju även är verksam i bland annat Queens of the Stoneage, The Crooked Vulutres och The Desert Sessions) och Jesse Hughes, som utgör stommen i bandet, betvivlar allt från nästa gig till själva viljan att alls spela musik igen.
Homme*, Hughes och deras bandkollegor klarade sig undan terroristerna, så även de två medlemmarna i förbandet White Miles.
89, kanske fler, människor i publiken gjorde det inte.

*(Uppdatering: Enligt bland andra Entertainment Weekly ska Josh Homme inte ha deltagit vid spelningen på Le Bataclan.)

 

Annars vet vi i skrivande stund inte så mycket mer om bandets förehavanden, men enligt uppgift ska de redan på lördagsmorgonen ha flugit hem till USA, och enligt nyhetsbyrån AFP ska konsertarrangören Nous Productionsha bekräftat att bandet avbryter turnén.
Bandets webbplats dirigeras nu om till deras Facebook-sida.  (I ärlighetens namn vet jag inte om den kanske gjorde det redan innan, men det känns som en rimlig spekulation att detta varit en åtgärd, och en klok sådan, som tagits efter attacken mot konserten, i väntan på förmågan att på bästa sätt bemöta tragedin på den officiella bandsajten). På fb-sidan meddelas kort att man försöker fastställa att bandmedlemmarna är i säkerhet (något som sedan, i en uppdatering, bekräftas) och att deras tankar är med alla dem som drabbats av tragedin, för att sedan låta flödet översvämmas av kondoleanser. Samma meddelande återfinns på bandets Twitter.

Just det är som det ska vara i en sådan här situation. Lika rimligt är det att U2 valt att ställa in den konsert som var planerad att äga rum i Paris nu på lördagskvällen för att i stället skjuta upp den till ett senare tillfälle, liksom att Madonna väljer att inte ställa in sitt gig på Tele2 Arena i Stockholm.


Även med närmare detaljer om omständigheterna och händelseförloppet på Le Bataclan är det knapphändigt. Eagles of Death Metal ska ha spelat i närmare en timme när terroristerna inledde sin attack. Siffrorna över döda och skadade har varierat, med så många som 118 dödsoffer i konsertlokalen, men i nuläget uppges det handla om att 89 konsertbesökare dödats. Därtill ska tre av terroristerna ha dött inne i konsertlokalen sedan de själva utlöst de bombbälten de burit, och en fjärde ska ha dött på samma sätt på gatan, Boulevard Voltaire, utanför Le Bataclan. En svensk kvinna i 20-årsåldern uppges av UD finnas bland dem som dödats i Paris-attackerna, där totalt 129 personer uppges ha mist livet och över 350 personer skadats, ett hundratal av dem allvarligt. Därtill ska en 23-årig svensk kvinna finnas bland de skadade och vårdas för skottskador på sjukhus i Paris. Det är oklart om de två svenska kvinnorna, som båda ska vara hemmahörande i Västerås, var på Le Bataclan eller om de befunnit sig på någon av de andra platser i Paris som attackerades.

 

Samtidigt finns det mer pragmatiska frågor som måste ställas i Paris-attentatens efterspel. Hur kunde exempelvis ett antal terrorister – hur mycket de än, enligt vittnesuppgifter, såg ut som ”normala” konsertbesökare – ta sig in, ordentligt beväpnade, på en konsert på ett ställe som Le Bataclan (som uppges ha en publikkapacitet på 1 500 personer och som under fredagens spelning ska ha haft omkring 1 000 besökare)? Skiljer sig säkerhetsförfarandena där nämnvärt mot dem i Sverige och på, säg, Debaser Medis, där det för var gäst som någon gång visat sitt väskinnehåll för vakten i porten framstår som fullständigt otänkbart att något sådant här skulle kunna ske? Eller?
Säkert var det före fredagskvällen otänkbart även i Paris, på Le Bataclan, för Eagles of Death Metal och hos konsertens publik. Det tenderar att vara så – ohyggliga tragedier som dessa är alltid otänkbara tills det att de faktiskt händer och frenetiskt hugger sig fast i våra tankar.
Hur mycket kommer vi låta terrorn på Le Bataclan påverka vårt konsertgående?
Hur mycket bör vi låta den göra det?

Personligen kommer jag garanterat inte kunna gå på konsert under ett bra tag framöver utan att tänka på blodbadet på Le Bataclan, precis som Pearl Jam-tragedin på Roskilde fanns med mig i tankarna (och alltjämt finns med mig i bakhuvudet) under mången konsert därefter.
Men jag kommer gå på konsert igen. Så snart och så mycket jag förmår. Och om jag och alla andra som är där med mig måste muddras för att vi sedan ska kunna känna oss säkra och avnjuta giggen som de ska avnjutas, fria från rädsla, så kan jag kanske leva med det.

 

Vi väljer nu om vi ska låta tystnaden efter Paris-attackerna få hålla i sig, eller om avsaknaden av noter på notbladet innebär möjligheten att skriva dit nya.
Det är möjligtvis ett jobbigt val, men det är inte svårt. Inte ett dugg.
Det finns anledning att nu begrunda tystnaden – men sen, när vi ar färdiga med det, ska vi fan blåsa öronen av IS med alla decibel vi kan förmå frambringa.
Vråla ut allt du har in i micken, stampa till distpedalen så att golvet spricker, vrid upp till elva!
Skallebanga loss till låtarna och röj så innerligt du kan i publiken (men gör det med omtanken om din medpublik i ögonvrån), hångla loss till balladerna, sjung med i refrängerna även om du inte minns orden, vråla tills hesheten blir övermäktig – och vråla sedan lite till!

Aldrig är det viktigare för musiken att ljuda än när den hotas med tystnad.
The show, as they say, must go on…

 

 

Om skribenten

Håkan Kjellgren
Skribent/Fotograf

Obotlig mångsysslare och tvångsrytmiker vars musikintresse uppnår en genrebredd på sissådär 14,2 meter. Älskar att själv spela musik på diverse instrument och stämband, men i de fall detta inte är möjligt, uppskattas lyssnandet ungefär till samma höga grad. Lägg därtill en kärlek för ord och bild nästan lika stor som den till toner och vi har ett knippe synestetiska synergier (!) som blommar ut hej vilt i nån slags brokig musikbevakningsbukett.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras