Stone Sour
Annexet, Stockholm
2017-11-16

Spelar man på en festival med några futtiga minuters soundcheck om ens det, då må det väl vara hänt att dras med ett odistinkt och halvdant ljud. Men som huvudakt på egen headlineturné har man absolut inte råd med en sådan sak.

Tyvärr är det just vad som kategoriserar Stone Sour det här Sverige-besöket. Både trum- och gitarrljud är påfallande grötigt och utan snärtig edge.

Amerikanerna är en orkester som är synnerligen välproducerad på sina inspelningar och vars låtar mår bra av att levereras med knivskarp tyngd, inte låta som att bandet sitter och musicerar i en kastrull. Det förtar lite av explosiviteten och blir smärtsamt tydligt när förbandet The Pretty Reckless hade en långt mycket bättre ljudpresentation.

Det är det ena som haltar den här aftonen.

Det andra är att frontmannen Corey Taylor blivit lat och bekväm.

Han är en av de bästa i världen på att domptera och elda upp en publik och han vet om det. Jublet inne i Annexet vill lyfta etablissemangets tak bara han uppenbarar sig på scenen. Det är många år nu som han hoppat upp på sin låda längst fram på scenen och haft alla åskådare i sin hand.

Det tycks också ha gjort att han slutat utvecklas. Har man sett Stone Sour (eller för den sakens skull hans andra band Slipknot) några gånger blir det ganska uppenbart att samma gamla trötta klyschor upprepas och att 43-åringen slutat försöka återupptäcka sig själv. Det gör att han känns slentrianmässig. Ser man Stone Sour för första gången är han förstås kung, det är som sagt en fantastisk publikdomptör vi snackar om, men han känns inte nyfiken.

Det kan inga konfettigevär eller pliktskyldiga gnistregn i världen ändra på och att han är den förste att snabbt försvinna från scenen när bandmedlemmarna avslutar med klassikern att kasta plektrum och trumpinnar till publiken känns symptomatiskt.

Känslan av en dag på jobbet är påtaglig.

Men bortsett från dessa, i och för sig ganska elementära, anmärkningar finns förstås många glimtar av briljans i det Stone Sour gör. Corey Taylor är alltjämt en förnämlig sångare och så här långt in i karriären finns en ordentlig påse hitsånger som bandet inte tvekar att gödsla med.

Det kanske är det grötiga ljudet som påverkar, men starkast för kvällen är de lugna styckena där bandet lyckas mejsla fram extra mycket dynamik. Att plocka fram powerballaden Hesitate och följa upp den med likaledes finstämda Tired visar sig vara ett lysande grepp och Song #3 är lika smittande live som på skiva.

Dessutom visar sig Do Me A Favor vara en sällsynt temperaturhöjande liveanthem som Stone Sour drar ur rockärmen hängande vid höften. Högstanivån är som alltid fantastiskt hög för orkestern.

Men när Corey Taylor mot slutet vrålar om att det är den bästa spelning bandet gjort på svensk mark någonsin…

Då ljuger han.

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Rastlös orddribblare och ohämmad tyckare som i den kärleksfulla jakten på den bästa musiken lämnat spår efter sig i allt från Slavestate till Folkbladet så väl som i rollen som grundare av och chefredaktör för Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras