Jo jag förstår. Munnar måste mättas. Räkningar måste betalas. Egon måste tillfredsställas och kickar måste uppnås.

Men ändå. Håkan Hellström på Ullevi. Igen. Kom igen!

Jag förstår lockelsen i att göra om något som varit fantastiskt. Det är precis samma drift som får gamla rockband att återförenas långt efter att storhetstiden passerat förbi.

Tyvärr tror jag att resultatet av en Håkan Hellström-repris på Ullevi kommer landa på precis samma sätt.

För den där fantastiska kvällen i juni 2014 kommer aldrig att kunna göras om. Den där känslan av once in a lifetime som låg över hela Göteborg, det där fantastiska vädret som gjorde det till en av de vackraste junikvällarna någonsin, den där elektriska magin som tog hela arenan i sitt grepp när Känn ingen sorg för mig Göteborg spillde över i Det kommer aldrig vara över för mig.

Den kommer aldrig att kunna återskapas. Det kommer aldrig att kunna ske på samma genuina, fantastiska, monumentala sätt igen.

Det blev en film, det blev en fotobok, det blev ett fantastiskt minne för 69 349 personer.

Det borde ha fått stanna där. För att låna ett av redaktörskollega Ricky Holmquists favorituttryck, det borde ha fått bli ett vackert vykort för historien.

Jag förstår att kommersiella intressen måste få styra. Jag förstår att det är svårt att hitta kicken efter den första Ullevi-spelningen någon annanstans. Mitt rationella jag tycker att ett återbesök för Håkan Hellström på Ullevi är helt i sin ordning.

Men alla vet att uppföljaren aldrig blir lika bra. Alla vet att det inte går att göra om något som redan är perfekt.

Min emotionella jag känner bara buuuu Håkan, buuuu!

Håkan Hellström skrev historia den 7 juni 2014.

I just det här fallet känner jag bara att historia borde ha fått vara just historia.