Jag läser mina texter och försöker förstå dem.
Inte det att jag inte förstår vad jag menar, utan snarare varför jag skriver det jag skriver.
Varför skriver jag om sådant som jag egentligen inte borde skriva om?
Som jag egentligen inte har en aning om?
Varifrån kommer min vilja att slåss för dem jag inte känner?

Jag heter Broder Henrik Rapp, är en 27-årig vit man och kommer från medelklassen.
Jag är uppväxt i en liten vacker by i Dalarna som heter Bjursås.
Att växa upp i Bjursås är som man tänker sig att allas barndom är, tills man förstår bättre.
En by full av små sjöar, med grusvägar till fotbollsplanen, dammen och kyrkan mitt i byn. Och en bäverstaty.
Min barndoms somrar var cykelturerna till badplatsen som ingen annan kände till.
Mitt knä som slog i asfalten gång efter gång, varenda sommar.
Såpa-lukten vid tvättbryggan där folk, likt vid en bankomat, stod i kö för att få tvätta sina mattor.

En total trygghet.

Inget hände i Bjursås, förutom möjligen den årliga cirkusen, eller när en person köpte en glassbil som stod mitt i byn en hel sommar eller alla de berusade människorna som kom till Dössberget i tusental på midsommardagen, för att se den årliga konserten med det lokala coverbandet. Trots det så kändes det alltid som att precis allt hände just i Bjursås. När äldre pratar om sina barndomar så nämns ofta att det inte fanns några leksaker så man fick leka med kottar. Lite så var det i Bjursås också, fast kottarna var för oss hela byn.

År 2010. Jag var arton år och skulle för första gången rösta. Jag började läsa om politik. Vi pratade också mycket politik bland klasskompisarna och jag upplevde för första gången att grupper sattes mot varandra, på ett sätt som jag aldrig tidigare upplevt. Det pratades överallt. I fiket på gymnasiet, vid busshållplatsen, på festerna, vid matbordet. Jag vet inte om det var min ålder, alltså att jag tog ett kliv mot vuxenlivet, eller om det faktiskt var så att hela samhället höll på att förändras. Hela min värld hade blivit polariserad på bara ett par månader. Någonting hände med mig. Jag kunde inte förstå.

Kanske var det just tryggheten i Bjursås, en vacker Dalaby som omgärdades av de svarta skogarna som skapade mitt patos.
Nu var jag 18 år, gick på gymnasiet och blev intresserad av samhällsfrågor och den stora världen.
Men också en strävan att välja sida, att på något sätt visa vad jag tycker. Helt plötsligt blev det viktigt vad just jag tyckte.
I mitt fall blev det genom musiken.

Jag har alltid inställningen när jag ska skriva, att inte bli för samhällskritisk, ändå blir det ofta så, oavsett hur mycket jag än försöker låta bli. Jag tänker mycket och ser orättvisor i samhället och när jag ska skriva så hamnar jag ofta där, i humanismen, genom det jag ser och det jag tänker. Anledningen till att jag inte vill vara för samhällskritisk är för att jag inte vill hamna i ett fack. Jag vill skriva om allt, precis lika mycket.

Jag har precis släppt mitt andra album och nu inleds processen med att skriva ett tredje.
Jag kommer försöka att ännu en gång inte vara för samhällskritisk.
Men jag lovar ingenting.