Lukas Larsen
”Den som lever får se”
(Egen utgivning, 2016)

Jag tror inte att meningen är att musiken på ”Den som lever får se” ska framstå som lite avig och skavande. Inte alls. Men det är att den gör det som gör de fyra låtarna så fascinerande.

Ska man axla rollen som stilfacist skulle det vara lätt att peka på brister så som att sången mixats för långt bak för att det ska gå att riktigt ta till sig de sluddrigt skånska texterna och att Lukas Larsen rent musikaliskt kastar sig alldeles för tvärt fram och tillbaka mellan olika stilar och musikaliska infall för att det lätt ska gå att hitta en röd tråd att greppa tag i. Men det är just det som gör att jag fastnar.

Det som kanske skulle vara lite fint blir istället lite fult och det uppstår en dramatik som är svår att sätta fingret på. Larsen har en fallenhet för melodier som ändå fungerar som kittet i sammanhanget när han kastar sig från spattig bob hund-energi (nej, inte på grund av skånskan) till mer traditionell poppojke-feeling (insert valfritt namn av våra stora). Det vore mest larvigt att definiera vad eller vem han mest påminner om när infallen är så många, Broder Daniel är en lika god referens som Popterror, men som sagt, det är melodiarbetet som håller ihop epn.

Men det som gör det hela intressant är det aviga och skavande. Att det är en popep som har som ett smutsigt postrock-filter över sig. Det är inte perfekt, inte ens nära perfekt och det är det som gör det intressant.

”Den som lever får se” är fyra bra låtar, klädda i en ännu bättre skrud som förmodligen kommer bjuda mer tuggmotstånd än det avslutande Kent-album som ligger på diskarna imorgon.

Vilket är att betrakta som en positiv anmärkning.

 

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Rastlös orddribblare och ohämmad tyckare som i den kärleksfulla jakten på den bästa musiken lämnat spår efter sig i allt från Slavestate till Folkbladet så väl som i rollen som grundare av och chefredaktör för Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras