En softspot för kommersiell amerikansk radiorock och en djup fascination för en sport som knappt finns i Sverige. Drefvets Mikael Mjörnberg tar er med på en romantiserat nostalgisk resa genom den amerikanska kultur som på flera sätt kommit att prägla honom. Bring me to life

Jag vaknar. Onödigt grusig i ögonen trots tillräckligt många timmars sömn.

Solljuset strilar in genom fönstren i köket och det första jag gör är att kasta mig över telefonen och snabbt klicka mig in i MLB At bat-appen för att se hur det gått för Cleveland Indians i Major League Baseball under natten.

Det är en rutin. April till september är det, hur märkligt det än kan låta, det första jag gör på morgnarna. Alltid.

Som av en händelse blir sedan en av de första låtarna jag hör den här förmiddagen Evanescence gamla dunderhit Bring me to life.

Känslan av välbehag är överväldigande.

Endorfinruschen genom kroppen vill aldrig ta slut. Jag är med ens tillbaka i översvallande känslor från 2003. Det är 13 år sedan.

Jag visste det inte då, men en omtumlande resa till Cleveland, Ohio den senvåren skulle lägga grundfundamentet så väl för ett grundmurat baseball-intresse som för en softspot för fläskriffande kommersiell amerikansk radiorock.

Två veckor. Mängder av intryck som präglar mig än idag.

2003, det var innan Bandit Rock ens hunnit sända sin första ton i den svenska etern (möjligtvis dundrade Rockklassiker redan på någon undangömd frekvens i huvudstaden) och att lokala rockradiostationer präglade det bilburna amerikanska samhället var naturligtvis stort för en yngling från en svensk medelstor ort långt från storstadsgunst.

Rockradion blev snabbt ett soundtrack till hela vistelsen och jag minns tydligt hur den utsände reportern från den lokala kanalen The Buzzard en hel dag stod och sände från en parkeringsplats i närheten av Gund Arena (numera Quicken Loans Arena, hem åt bland annat Cleveland Cavaliers) där Pearl Jam kvällen den 25 april 2003 skulle göra en bejublad spelning. Det tycktes vara hysteri, som om grungeikonernas besök var det största som hänt staden.

Men det var så klart musiken snarare än snacket på den där kanalen som satte djupa spår i mitt 21-åriga jag. Var bilen än rullade i Ohio var det The Buzzard eller dess gelikar som ljöd ur stereon.

Ett flertal av de flitigast spelade låtarna är med mig än idag. Väldigt nära hjärtat.

Jag hade förvisso inhandlat ett ex av Linkin Parks andra album ”Meteora” i Bangkok några veckor tidigare, men det var längs Ohios vägar, på parkeringar utanför snabbmatsrestauranger och köpcenter som förstasingeln Somewhere I Belong verkligen fick fäste hos mig.

Samma sak med Deny, en hejdundrade hitlåt med ett kanadensiskt band betitlat Default som spelades sönder och samman vi den här tiden. Ni kan säkert känna igen er i frustrationen, många år innan Shazam ens var påtänkt, när en fantastisk låt spelades om och om igen utan att någon dj var vänlig nog att berätta vad låten och gruppen egentligen hette. Jag väntade i vad som kändes som en evighet innan jag lyckades bringa någon som helst klarhet i vilka som låg bakom stycket (så att jag vid hemkomst till Sverige omedelbart kunde ladda ner det).

Och så var det, det här med Bring me to life. Låten som jag mer än något annat förknippar med de här magiska veckorna och ett begynnande baseball-intresse.

Evanescence debutsingel släpptes i stort sett samtidigt som jag satte fötterna på amerikansk mark och den spelades hela tiden. Precis hela tiden. För mig var det något nytt, något fräscht, melodin och kraften i Amy Lees sång förtrollade mig från första lyssning.

Givetvis förstärkte miljön upplevelsen av de här låtarna oerhört mycket, men jag bär dem med mig än idag och är det någon låt jag förknippar med Cleveland Indians, ja då är det Bring me to life.

Jag kommer inte riktigt ihåg hur det gick till eller varför vi egentligen hamnade där (min kunskap om baseball vid den här tiden var som hos gemene svensk, totalt obefintlig), men kvällen den 2 maj 2003 såg jag min första baseball-match någonsin. På dåvarande Jacob’s Field (numera Progressive Field) i stort sett vägg i vägg med Gund Arena där Pearl Jam alltså hållit hov en vecka tidigare.

Cleveland Indians tog emot Texas Rangers och mitt, uppenbart suddiga minne, säger att Ellis Burks dängde iväg en mäktig homerun som jag missade eftersom jag helt saknade spelförståelse och därför gått i väg och ställt mig i pissoaren vid tillfället. Men så var det uppenbarligen inte alls.

Det gigantiska jublet som exploderade medan jag stod och uträttade mina behov och hur förtretande detta var kan jag mycket väl minnas, men när jag idag läser statistiken kan jag konstatera att det var Travis Hafner (som några år senare lustigt nog skulle bli min absoluta favoritspelare) som slog en homerun och att Ellis Burks ”bara” noterades för två avgörande dubbles. Vilken av de där träffarna som skedde medan jag urinerade står skrivet i stjärnorna (en sådan sak som att Jody Gerut slog sin första MLB-homerun i karriären den kvällen eller att blivande superstjärnan Alex Rodriguez fanns i gästernas lineup gick uppenbarligen också helt över mitt huvud).

parkbetweenlinesIndians vann med 6-5, men det minns jag inte utan har fått läsa mig till på nätet. Detaljerna är egentligen av helt underordnad betydelse. Jag minns att jag nog egentligen inte förstod ett endaste dugg av spelet men ändå tyckte att det var fascinerande. Att vi parkerade i ett parkeringshus där bilisterna övertydligt uppmanades att ”park between lines” och att en svulstig Subway-macka inmundigades (snabbmat smakar alltid betydligt godare i USA!) vid någon form av stenbelagd rekreationsyta i stadens (öde) centrala delar innan matchen.

Förresten tror jag att det var svindyrt med lösgodis också…

Att ett besök på fina Rock and Roll Hall of Fame samma förmiddag tydligt hamnat längre bak när en musiknörd som undertecknad rotar i minnesbanken säger ganska mycket. Likaså att en hejdundrande konsertkväll på Agora Ballrom med Judas Priest-göken Rob Halford högst upp på affischen också den fått en mindre betydelse när jag så här 13 år senare romantiserande blickar tillbaka på Ohio-vistelsen.

Jag åkte hem till Sverige och brände skivor med namn som ”Usa-Rock”, innehållande grupper som Godsmack, Saliva, Powerman 5000, Trapt och Chevelle och började sedermera intressera mig för baseball och heja på Cleveland Indians.

Det riktigt initierade baseball-intresset plockade jag nog egentligen inte upp förrän en sommar senare (i samband med nästa USA-resa, mängder av baseball på tv och Marlins möte med Mets på Pro Player Stadium i Miami, Jeff Conine levererade en grand-slam och Mike Lowell sprang som en furie mellan baserna vill jag minnas), men gnistan som senare fick allting att antända föddes utan tvekan den där majkvällen i downtown Cleveland.

Redan då, men ännu mer idag, avfärdades amerikansk radiorock som billigt skräp och baseball som en komplicerad form av brännboll här på min hemmaplan. Jag kan inte hålla med eller på något sätt känna igen mig i den känslan eller de åsikterna.

För Bring me to life, det kan man verkligen säga att den amerikanska rocken gjorde med mig den våren och sommaren.

 

Hits på The Buzzard våren 2003