Pussel! Ett mycket komplext ord och också titelnamnet på kommande album. Dags att börja lägga det. Eller började jag redan vid steg ett på denna väg? Men har inte förstått förrän nu?

Ensamma bitar som inte kändes som att det de skulle passa in någonstans. Med någon annan eller andra. Kantstötta med flagnat mönster.
Var skall de kunna passa in och med vilka? Och vad skildrar de där i bleknande färg bakom all smuts?
En klar bild föreställer ett ensamt barn. Så rädd och fylld med hat.
Mot allt.
Mot alla.
Ett litet barn som lärt sig att inte gråta och visa känslor. Stänger dem ute och murar igen sitt hjärta.

På en annan tycker jag mig se ett större barn, en tonåring, men den är dimmig. Eller är det rök?
Jag kan se ölburken, pipan och pulvret med trappuppgångarna i bakgrunden.
Betongen.
Rädslan finns kvar men har nästan bleknat bort.

På en tredje finns blod. Och bakom det en knuten näve. Våld. Och så mycket hat. Bilden är nästan svart men rädslan lyser igenom. Eller är det längtan? Eller både och?
Jag samlar ihop alla bitar och hittar bilder av ensamhet ledsamhet, svek, lögner, stolthet, tafatta försök, misslyckanden, mer våld och mängder av tårar. Men det är inte det vuxna barnets tårar utan andras.
De som finns i närheten.
Jag märker hur bitarna har blivit tunga och jobbiga att bära.
Så tunga.

Jag forstätter och ser någon som har gått vilse. På väg mot ingenstans? Jag ser snabba mörka nätter med historier jag ej kan beskriva. En person som ligger ner. Djupt ner. Långt ner. Så hemskt. Så sorgligt. Orkar inte.
Lägger ner bitarna för en stund…
Tycker mig sedan se en större bild av de utspridda bitarna. De lyser upp när de ligger där. Var för sig men ändå tillsammans.
Sätter ihop några av dem och ser en person som reser sig. Blod som torkat har tvättats bort.
En knuten näve som öppnats.
Jag ser lugn och ro.
Harmoni.

Fortsätter lägga och ser någon som är på väg någonstans. Hem. Med trygga bestämda steg. Jag ser hopp. Kärlek.
De sista bitarna som finns kvar visar en person med en trasig mur bakom sig.
Ett öppet hjärta finns kvar.
Tårar nerför kinderna.
Känslor.
Tid för acceptans och reflektion.

En del bitar saknas och många finns inte än men det skall bli ett helt pussel till slut.
En bild som är ärlig, naken, rå och opolerad.
En bild för betraktaren att bestämma om den är vacker eller ful.

/Boxaren

Om skribenten

Ricky Holmquist
Chefredaktör

Östgöte med pophjärtat bultandes för storslagna ord och vackra känslor. Tidigare publicerad i bland annat Folkbladet, NT, Corren och Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras