20.10.2017
pg.lost // Supportakt: Mos Eisley
headCRASH, Hamburg

Norrköpings postrocks-ikoner pg.lost kör Versus-turné ett år efter albumsläppet och stannar till i Hamburg för spelning på headCRASH. Drefvet intervjuar samt får en inblick i trettio saker du kan göra med ett paket rundknäcke.

Om Markus Krunegård kan anses vara popkung av Norrköping vore det är inte alls orimligt att pådyvla pg.lost titeln som Norrköpings, möjligtvis Sveriges, största postrocks-akt efter fem album sedan 2008  (varav ett split-album med kinesiska Wang Wen) samt ytterligare några år på nacken inräknat ep-släpp. Skillnaden är dock att pg.lost når utanför Sveriges gränser och har hunnit skaffa sig en ansenlig fanskara ute i världen, framförallt i Kina.
Den första, självbetitlade ep:n från 2005 hamnade i den privata samlingen dagen efter en Red Sparowes-spelning på klassiska Debaser Slussen 2006, förvisso av en slump då en polare lyckades få tag i den hemmatillverkade CD:n, ogillade skarpt vad som skramlade fram ur högtalarna och gav den till mig med orden ”låter som eländet du lyssnar på i vanliga fall”. Som stort fan av Mogwai, Explosion in the Sky, This Will Destroy You, Mono och en rad andra postrocks-akter föll ep:n i smaken omgående men förpassades också till hyllan relativt snabbt då många av nämnda postrocks-akter släppte några av sina mest klassiska album under samma period – och ett litet band från Norrköping var relativt tandlöst i sammanhanget. Därefter var det tyst. Fram till 2008 när den fantastiska albumdebuten ”It’s Not Me, It’s You!” nådde skivhyllorna. Alltsedan dess har pg.lost varit en regelbunden högtalararkraschare som för närvarande kvalificerar sig in på plats 110 på den personliga Last.FM-listan á 2 799 band/artister, och som nummer två bland Norrköpingsband (efter Laakso som alltid haft en särskilt plats i hjärtat).

Mattias Bhatt möter upp vid ankomst till headCRASH och tar med oss till backstagecellen – som ett litet panic room – där resterande bandmedlemmar sitter inklämda i en för liten IKEA-soffa. Stämningen är dock på topp och det går inte att låta bli att fråga varför turnén efter senaste albumet ”Versus” genomförs mer än ett år efter att ha hamnat i skivhyllan.
–  ”Vi gjorde ju en Europasväng för ett år sedan men då var det som förband till Mono/Alcest men det här är väl första riktiga headline-turnén som vi genomför, förra året hade vi bara trettiominutersspelningar inför Mono och Alcest men tanken var väl att vi skulle har kört förra året men schemat funkade inte”, påtalar Mattias Bhatt och Kristian Karlsson, och fyller något skrattandes i att ”vi har väl egentligen inte turnerat kontinuerligt någonsin som andra band inom vår genre utan mer sporadiskt med en hel del breaks emellan och inte följt den där cykeln efter ett album med en full turné”. 

Däremot har Kina varit ett återkommande inslag som headliners med större turnéer inbokade alltsedan 2010. Senast förra året genomfördes tolv spelningar samt en spelning i Taiwan och en i Japan. Frågan är därmed varför Asien, och i synnerhet Kina, blivit en bra gig-marknad för pg.lost.
–  ”Vi har ju en väldigt driftig bokare i Kina som vi har haft ett riktigt bra samarbete med sedan första turnén där 2010 och han bokar in oss på nya platser varje gång t.ex. Sydkorea eller som senast Japan, och nu ska vi en sväng till Malaysia, Singapore och Thailand så han är väldigt bra på att få ut mer av turnéerna, att ge oss något nytt vilket har lockat oss lite mer än Europa eftersom det är kul att få testa på att komma till nya platser. I Europa känns det som att vi har kört samma turné om och om igen och därför lockar Asien mer”, säger Gustav Almberg. Bhatt fyller i att ”vi har ju vuxit mer där genom att vi varit där kontinuerligt och där kommer det också mer folk än i Europa”.

Det finns heller ingen risk att pg.lost ska splittras trots inblandning i ett flertal sidoprojekt så som Cult of Luna och Dead Soul. Snarare ger det mer energi och kraft när bandet väl återsamlas; samtidigt börjar pg.lost också få mer uppmärksamhet med åren.
–  ”Det har ju inte varit några långa turnéer med de banden heller och eftersom vi inte kör kontinuerligt turnerande har det funkat bra men man kan också se det som att vi har stått på samma ställe och stampat kanske just för att vi vill göra allt. Men när vi kommer tillbaka är det kul igen just för att vi inte kör så långa turnéer. Nu har det dock blivit lite så att fler känner igen oss eftersom vi varit med ett tag och därför får vi lite mer uppmärksamhet men jämfört med andra band som t.ex. Caspian som startade ungefär samtidigt som oss så har vi inte riktigt följt deras utveckling fullt ut; vi är lite mer som postrockens Anvil” skrattar Karlsson.

Intervjun når sitt slut och som exil-svenskar suktar alla efter knäckebröd varför Drefvets korrespondenter ger bandet ett paket rundknäcke inför fotosessionen, något som mottas med stor förtjusning då Martin Hjertstedt låter meddela att han satt och tänkte på knäckebröd med kaviar tidigare under kvällen. Härmed följer en bisarr bildserie över vad som kan göras med ett paket rundknäcke dock låter vi de grövsta bilderna stanna i arkivet. Intervjun är över lagom till förbandet Mos Eisley skall gå på scenen och vi drar oss iväg. Fotografen, som dagen innan spelning varit osedvanligt riskbenägen och gett sig in sportens värld med den förödande konsekvensen av en trasig fotled och några veckors kryckgående, drar ner något på hastigheten efter intervjun. Själva spelningen äger rum en våning upp från gatu- och intervjuplan och trappan är sannerligen en av dagens stora utmaningar för dagens plåtare. Under tiden besudlas halva trappuppgången av Drefvet-stickers i någon slags ”I was here”-anda.


HeadCRASH är ingen höjdarlokal utan inger en känsla av fritidsgård med bartillägg på högersida av lokalen. En bra dag med många indiepopsnören kan säkerligen 200 personer tryckas in i lokalen men ikväll är vi glada om vi kan räkna in till 100 besökande; det känns lite som studenthaket Herrgår’n i Linköping dock utan den bakre bardelen. Dessutom är scenen ovanligt låg. För de Linköpingsbor som spenderat glada punkdagar vid L’orient finns troligtvis den goda insikten om att bra överblick av spelningar kräver att man tar sig två meter från scenkanten. Så är fallet också på headCRASH men publikglesheten kom att hjälpa på traven; i annat fall vevade fotografen bara med kryckorna och skapade ögonblickligen utrymme för plåtandet.

Förbandet Mos Eisley – troligtvis med namn stulet från en klassisk science fiction-rulle – skall inte nämnas med superlativer och stora begrepp. De påtalar själva att de lirar stonerrock blandat med postrock men jag letar febrilt efter stoner- och postrocks-referenser under de sex låtar som spelas utan att hitta någon alls. Helt enkelt ett lokalt band som vi troligtvis inte kommer höra mer av i framtiden. Bassisten bekräftade också misstankarna om namnstölden då han lirade i en halvtrasig Star Wars-tröja – men inte ens det var kul.

pg.lost går på 20 minuter senare och jag har redan förvarnat den postrocksovana fotografen att använda fetpropparna för att ha hörseln i behåll. Förvisso drar det igång lugnt med ”Crystalline” men därefter eskalerar de feta ljudmattorna som sig bör när Bhatt, Hjertstedt, Karlsson och Almberg står på scen. ”Off the Beaten Path”, ”Ikaros” samt ”Versus” drar upp ljudvolymen till högtalarnas bristningsgräns och trots den något lilla publikskaran så uppstår ett riktigt fint postrocksgung i publiken. Det skall i sammanhanget påtalas att postrocklåtars uppbyggnad, karaktäriserade av många tempoväxlingar och musikaliska skiften, knappast lämpar sig för punkattityd dock istället för plötsliga känsloutbrott vilket gör att postrocks-spelningar blir kul bara genom att titta på publiken.
Självklart hjälper Almberg & co till att höja stämningen – för pg.lost tillhör knappast de postrocks-akter som enbart ägnar uppmärksamheten åt instrumenten. Vi snackar en dos rejäl inlevelse som ibland påminner om när man har gett barnen för mycket godis på julaftonskvällen vilket leder till huvudvärk när de springer det tvåhundrade varvet runt huset någon gång efter midnatt. Dessutom är pg.lost ett av postrocksvärldens bästa poserband, snäppet efter favoriten Caspian – och i postrocksvärlden är det banne mig inte vanligt med högkvalitativa rockposer. Gustav Almberg i synnerhet har ett fantastiskt poseringsregister, Kristian Karlsson hakar på och hänger över synth, gitarr och mick på ett sätt som bör leda till dagliga naprapatbesök och Mattias Bhatt är på gränsen att kunna lappa till den främre raden fans med gitarrhalsen om han hade tagit några kliv närmare scenkanten. Martin Hjertstedt – en rejält rutinerad trummis med bl.a. Ghost på cv:t – ser dock ovanligt lugn ut bakom slagverket, möjligtvis för att ha koll på övriga. Parallellt med scenaktiviteten finns ännu mer underhållning i publiken där en korpulent man i 55årsåldern lyckas med en fantastiskt dansnummer som innehåller minst ett par toeloops med medföljande bakåtskär samtidigt som han lyckas hålla tre rejäla och välfyllda pilsnerglas helt stilla – imponerande!
Visuellt är det fantastiskt att titta på, ljudmässigt är det brölande vackert. Man ödslar heller inte onödig tid på mellansnack – det är 6-7 minuterslåtar som skall avklaras – och Almberg, Karlsson och Bhatt hinner knappt byta rockposer innan Hjertstedt trummar igång nästa låt. Det är aggressivt och rått samtidigt som det bryts av i fantastiska sagoliknande partier där man kan sluta ögonen i någon minut och drömma sig bort innan ett skarpt gitarriff kastar ner dig i katakomberna igen – kanon!

Som bandet själva påtalar under intervjun har pg.lost musikaliskt utvecklats en hel del med åren. Det är ett klart fetare sound på de senaste två plattorna ”Key” och ”Versus” och just ljudmattorna med blandningen av skarpa gitarriff och djupa synthackord kommer fram betydligt mer live. Visst, skivsoundet är fett men live får det en helt annan fyllighet som blir som en blöt käftsmäll i ansiktet. pg.lost’s klart ljudfränaste låt och en av de senaste årens bästa postrockslåt, ”Terrain”, matas ut som en femma på Saffir-Simpsons orkanskala; headCRASH måste troligtvis byggas om till kommande vecka. Avslutande ”Yes I Am” – uppenbarligen en tysk favorit – handlar bara om att öka på styrkan i soundet och blåsa folk i riktning mot merch:en. Den enda smolken i bägaren för kvällen är att relativt få lyckats hitta till lokalen. För den trevliga stämningens kan vi säga att det var 2/3 fullt.

Nöjda i hågen tar vi oss ut på Reeperbahn och lyckas med konststycket att ramla in på KFC för en torftig bricka fuktiga pommes. Alla kvällar kan inte sluta lyckligt.

FOTOGRAF: Wiebke Grunhold

pg.lost
headCRASH, Hamburg
Friday 20/10/17
www.drefvet.se

pg.lost
headCRASH, Hamburg
Friday 20/10/17
www.drefvet.se

pg.lost
headCRASH, Hamburg
Friday 20/10/17
www.drefvet.se

pg.lost
headCRASH, Hamburg
Friday 20/10/17
www.drefvet.se

pg.lost
headCRASH, Hamburg
Friday 20/10/17
www.drefvet.se

pg.lost
headCRASH, Hamburg
Friday 20/10/17
www.drefvet.se

Om skribenten

Jimi Nilsson

Musikindustriforskare, tidigare ljudprånglare i ett antal London-baserade studios samt numera semi-funktionell trummis pga ett otal misslyckade försök att syssla med idrott. Har rötterna inom den elektroniska musikvärlden och dyker alltsomoftast upp i synth-, industrirock-, trip hop-, drum & bass- och electronicakretsar men har ett brett musikhjärta som också omfattar postrock, indierock och en hel del punk. Äger en av Frank Zappas gamla Moog-synthar.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras