Biffy Clyro
Münchenbryggeriet, Stockholm
2016-10-30

Jag älskar den 25-årige hårdrockaren med skinnväst och 80-talsfrippa som omöjligen kan kontrollera sina känslor och rörelser till The Captain lika mycket som jag avskyr 45+-mannen med tveksam skäggsmak som gör sitt bästa för att prata sönder monsterballaden Machines medelst en pseudoteoretisk utläggning om musiksmak som förmodligen är ämnad att få damsällskapet på fall.

Jag förvånas lika mycket över pensionärsparet som stekarsprättarna i publiken, men konklusionen är solklar, Biffy Clyro drar en minst sagt blandad publik och fyller Münchenbryggeriet till bristningsgränsen en höstgrå söndagskväll i huvudstaden.

Det är ganska talande. Den mångfacetterade publiken fungerar om man vill vara lite dramatisk målande som metafor för skottarnas rockmusik. De jobbar med ett brett spektra där den sammetslena allsången i hitballaden Many of Horror har minst lika stort berättigande som den betongsluggande brutaliteten i andra halvan av fantastiska That Golden Rule. Biffy Clyro smeker och slår på en och samma gång. Lite som en sammanfattning av mänskligheten.

Och viktigast av allt, de är alltid bra. Hur många gånger jag än ser Biffy Clyro live övertygar de mig varje gång att livet verkligen är värt att leva. De är så vitala. De hänger sig så fullt ut åt sin musik och exploderar. Så även den här kvällen.

En kväll där setlistan är sprängfylld med åldrande godis trots att ett bra gäng låtar från senaste ansträngningen ”Ellipsis” sprängt sig in för att ta plats. Det innebär en väl tilltagen speltid där jag är oerhört svag för melodispråket i Sounds Like Balloons och Bubbles, där hammarslaget Whorses bara växer och växer och där bitterljuva Mountains alltid (ALLTID!) får känslorna att hamna utanpå kroppen.

Sen kan man förstås ha invändningar mot att 9/15ths låter som en brittisk variant av vedervärdiga In kommer Gösta (Philemon Arthur and the Dung, 1972) eller att de nya låtarna trots allt rent generellt är lite svagare än hitsen från de senaste albumen. Men det känns mest bara onödigt. När skottarna lämnar scenen efter sin rejäla urladdning har de förgyllt den trötta söndagen för pensionärer, hårdrockare, taktlösa raggare, stekare, fan, hans monster och mig.

Och de har gjort det med själfull rockmusik.

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Numer profilerad hockeyskribent hos bland annat Hockeysverige och HockeyNews med en bakgrund som musiknörd hos till exempel Slavestate, Folkbladet och Joyzine. Blir glad djupt in i själen av att få glömma puck och klubba och skriva om toner och artister med jämna mellanrum. Musik är det bästa knarket.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras