Att Henrik Berggrens soloplatta var efterlängtad är en underdrift. Jag erkänner att jag var väldigt nyfiken på hur det skulle låta.
Skulle det låta som ett vuxet Broder Daniel? Skulle Berggren göra en u-sväng och låta som något helt nytt. Singlarna gjorde varken mig eller någon annan besviken. Det lät…bra.

Så när fullängdaren ”Wolf´s Heart” då äntligen skulle se dagens ljus var förväntningarna Iphone-stora. Jag lyssnade genom skivan i bilen på väg till jobbet, (en resa som enligt min telefon tar 47 minuter, plattan är 30 minuter) och ja det lät bra. Det lät som man hade förväntat sig efter att ha lyssnat på singlarna väldigt många gånger. Så när jag under fredagen läste recensionerna av plattan undrade jag storögt om jag fått ett annat exemplar av Wolf´s Heart. Hade vi verkligen hört samma låtar?

”Experter” tävlade om vem som kunde hitta de mest komplexa formuleringarna om vad skivan handlar om. Vad Berggren försöker säga.
Det var utdrag ur böcker, det var filmcitat, det var filosofiska utsvävningar som egentligen inte har ett enda dugg med musik att göra.

Någon gång vart tionde år händer det att en skiva känns på det här sättet, som om man hört den hundra gånger redan vid första lyssningen. Det betyder nästan alltid en och samma sak: att det är den här skivan som det kommer att refereras till under de kommande tio åren. – Dagens Nyheter

Vart tionde år? Det släpps skivor som är minst lika bra om inte bättre varje år, varje månad. Den här skivan kommer knappast att stå modell för framtida musikskapelser. Det är den alldeles för vanlig för. Det enda som är unikt med detta konstverk är upphovsmannen.
Innehållet är varken nyskapande eller innovativt.

Det som är så fantastiskt överväldigande och omtumlande, och som faktiskt gör ”Wolf’s Heart” bättre än något annat Henrik Berggren gjort, bättre än Broder Daniels alla skivor, är den fullständiga uppriktighet han ställer sig framför oss med – Nöjes Guiden

Henrik Berggren är en fantastisk textförfattare, en poet som klär in sina verk (sin värk) i vacker musik.
Det har han gjort sedan Broder Daniel-debuten ”Saturday Night Engine” 1995. Att hans penna skulle vara vassare eller mer ärlig nu, det tvivlar jag på. Henrik Berggren gör nu det han alltid gjort och som han gör fantastiskt bra. Han tömmer hjärtat på ord.
Visst, med åren kommer mer livskunskap. Med motgångar kommer mer inspiration. Men bättre än någonsin? Tagga ner lite nu va..

Henrik Berggren har gjort en finfin pop-platta. Det är en skiva som absolut lever upp till de högt ställda förväntningarna den hade på sig.
Behöver det vara så mycket svårare än så?

Henrik Berggren är bra, men han är knappast någon Messias.

Om skribenten

Ricky Holmquist
Chefredaktör

Östgöte med pophjärtat bultandes för storslagna ord och vackra känslor. Tidigare publicerad i bland annat Folkbladet och Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras