Bergen – Norges egna Cheiron-studio – representerar en norsk musikframgång utan motsvarighet någon annanstans i Norge. Det är inte bara bland indiepop-akter som Kakkmaddafakka, Datarock och Kings of Convenience (och alla andra band som har någon form av Erlend Øye-stämpel på sig) som soundet kan upplevas, utan det återfinns även inom vitt skilda genrer och band så som Burzum, DJ-stjärnan Kygo och Röyksopp (japp, Röyksopp slog igenom först efter att de flyttade från Tromsö till Bergen) – och alla kommer de från Bergen.

Den senaste i raden av akter från detta musikmecka är gitarristen samt en av grundarna av Kakkmaddafakka, Pish, som i maj debuterade som soloartist och omgående gav sig ut på en Europa-turné utan att passera de norska klubbscenerna; debutspelningen genomfördes istället i Amsterdam.

Mellan låtskrivandet i Kakkmaddafakka hittade Pish ett par timmar för att komponera ihop spår till sig själv och plötsligt fanns det tillräckligt med material för att släppa ett solo-album. Vi möter upp Pish innan hans blott tredje spelning någonsin, på Molotow i Hamburg en stekhet maj-dag för att prata solokarriär och att stå på scen utan vännerna i Kakkmaddafakka.

”Jag ville bara göra något där jag bestämmer allt”

Tillsammans med brorsan Axel samt klasskamraterna Johan och Stian, startade Pål ”Pish” Vindenes ett av Norges mer framgångsrika indiepopband, Kakkmaddafakka, för snart 14 år sedan, ett band som välförtjänt erhållit ett rykte om att vara vansinnigt kul live. Med inspiration från och studiojobb med Erlend Øye och hans skivbolag Bubbles Records utvecklade Kakk ett unikt Bergen-sound och är idag en av Norges största liveexporter på indiepopscenen.

Även om det inte alls finns någon plan på att lämna Kakkmaddafakka så har Pish haft ambitionen redan från start att släppa ett soloalbum under eget inflytande och kontroll utan att blanda in för många utomstående i den kreativa processen. Tillsammans med Matias Tellez, producenten av Kakk’s debutalbum ”Down To Earth”, har Pish komponerat en självbetitlad niospårsplatta som släpptes i början av maj i år med singeln ”Crime” som en förlöpare och bärare av det klassiska Bergen-soundet.

Kul att träffas igen och nu som soloartist!
Det är riktigt fint alltså, roligt och kul!

Berätta om artisten Pish. Det måste vara en stor skillnad från att vara bandmedlemmen Pish tänker jag?
Egentligen är det inte så stor skillnad men det fanns en del saker jag ville ha ur mig. Jag ville bara gör något där jag bestämmer allt och då drog jag igång det här. Det låter egentligen rätt likt Kakkmaddafakka men jag gjorde det ändå.

Hur länge har idén om att starta ett soloprojekt funnits? Är det nytt eller något du har haft i bakhuvudet länge?
Det har funnits med redan från början, att man ska göra ett soloprojekt innan man fyller trettio, det har liksom varit målet – och nu har jag fått till det, fantastiskt!

Hur kommer det sig att du drar igång med en solokarriär efter fem album med Kakkmaddafakka? Tar KMF paus nu, efter ”Hus”-albumet?
Nej nej, vi tar ingen paus. Det handlar mer om att jag har tid nu att göra allt och ge mig ut och spela. Vi släppte ”Hus” [med Kakkmaddafakka], som kom ut i höstas, och efter det fanns det lite tid över för att starta med Pish, men snart är det dags för nästa Kakk-platta – vi jobbar med den nu. Det jobbas hela tiden (skratt).

Känns det som en viktig grej för dig att ha något utanför KMF där du kan få utlopp för saker som inte passar in i KMF?
Ja absolut! Det ger också något när man kommer tillbaka och samlas i ett rum med de andra killarna, ett nytt perspektiv. Efter att ha hört på sig själv ett tag så blir du väldigt trött på dig själv, på din röst, och då är det rätt ”refreshing” att höra andras idéer igen. Det blir också mycket roligare att samlas igen när du fått göra av med en del nörd-saker; efter det blir kollektivet kul igen och att göra saker ihop. Av det skälet är soloprojektet fruktbart.

Men ser du solokarriären som ett kul sidoprojekt till Kakkmaddafakka eller tänker du dig en långsiktig solokarriär nu?
Jag vill ju göra det bra men det är ju knappast som att jag ska resa till alla världens hörn och bryta mig ur, jag gör det som jag tycker är roligt med projektet. Sedan får vi se vad det blir av det. Jag har inte superhöga ambitioner med det eftersom jag redan gjort så mycket med Kakk. Vi byggde ju ett band från grunden och har investerat mycket tid och pengar i det.

Nu är jag dock så lyckligt lottad att turnerandet med Kakk betalar räkningarna. Att göra som vi gjorde när vi körde trettio spelningar på raken utan att få betalt och åkte runt i en liten buss och spelade och sov på samma klubb – det kommer jag inte att göra som Pish. Jag har inte lust att göra det heller utan vill ha ett behagligt liv där jag kan komma hem och göra musik.

Hur har det bemötts, av KMF-fans menar jag, att du drar igång ett soloprojekt? Är fans rädda för att KMF ska splittras?
Jag tror inte att de tror det. Och jag har ju också sagt att detta är en sidogrej som jag gör för att ha kul, det finns ingen plan alls på att sluta spela med Kakk. Som jag sa så jobbar vi med en ny platta, och det är min prio när jag är hemma, att skriva nya låtar till plattan. Men emellanåt får jag tid att göra några Pish-låtar också. Det blir frigörande att jobba så.

Att göra en ”Bergen classic”

Att ha rötterna i norska Bergen kommer med ett specifikt kvalitetskrav som går under benämningen ”The Bergen Sound” eller att man gör en ”Bergen Classic”, och Pish har bred erfarenhet från sådana krav via sin roll som låtskrivare i Kakkmaddafakka. Dock, att göra en ”Bergen Classic” på egen hand bör vara en stor skillnad från att utveckla soundet tillsammans med vännerna i Kakk – troligtvis krävs ett helt annat arbetssätt. Till detta kommer också att Pish inte är särskilt förtjust i att göra videos eller fotosessioner då han är en ”osedvanligt dålig skådis” samt har ”svaga fotogeniska egenskaper”. Att dra fram en solokarriär innebär dock att allt detta måste göras på egen hand.

Berätta om ditt debutalbum och ditt eget sound, enligt mig ett klassiskt Bergen-sound, och emellanåt hör jag många Erlend Øye-referenser. Hur ser du på kopplingen till Bergen-soundet?
Jag brukar säga till mig själv att du behöver inte göra en hit, vad du ska göra är en Bergen classic. Så länge jag kan bidra till sta’n med något så är jag väldigt nöjd.

Erlend är ju liksom min mentor, han har alltid svar att ge och är den bästa mentor du kan ha. Det är fantastiskt det han gör.

En kul grej är videon till ”Crime” som är gjord i en enda tagning, där man får känslan av att den är inspelad vid Rivieran men den är gjord i Bergen om jag förstår det rätt. Berätta om idén bakom videon.
Musikvideomediet är intressant men det är också otroligt lätt att det bara blir skit. Det säger inget om låten och för att det ska bli bra måste den vara väldigt bra. Jag tycker att photo shoots och musikvideoinspelningar är det värsta jag kan göra, det är urtråkigt eftersom jag är allt annat än fotogenisk och är usel på att skådespela – det är det värsta jag kan göra, helt pyton!

Därför tänkte jag att jag gör en gimmick av det och gör en one take-video och det får bli som det blir. Det är lite samma sak som i musiken; jag jobbar ju väldigt mycket med takes. Vi spelar ihop och sedan måste take:n vara bra och är den dålig så spelar vi den på nytt igen. Vad jag gör med videon är att jag gör en time frame, liksom att ”Det var den här tiden på den dagen, då gick jag ner där eller körde med en skoter där”. Det är inte som mycket mer än det och heller inte så mycket att redigera utan mer ”Då var det klart”, och sedan släpper man den (skratt).

Arbetsprocessen, när du jobbar med att producera musik, måste skilja sig avsevärt som soloartist i jämförelse med att jobba i Kakkmaddafakka. Vad är skillnaden?
Den stora skillnaden är att du måste lita på dig själv, du måste gå in och tänka ”Mina idéer är goda nog” och sedan jobba med dom för att få dom goda nog.  Nu jag också jobbat med en del folk på plattan även om jag har gjort huvuddelen själv. Det gäller dock att ha självförtroendet att säga ””Ok, jag tycker om det här – fett – hoppas någon annan tycker detsamma”. Om de inte gillar det så är det helt ok (skratt). Det spelar ingen roll så länge jag gillar det.

Ofta när man har en bakgrund i ett framgångsrikt band som Kakkmaddafakka så kan det vara svårt att slita sig loss från bandet när man kör sitt soloprojekt. Försöker du tvätta bort Kakkmaddafakka-stämpeln och få uppmärksamhet för vad du gör som Pish?
Nej nej nej nej, inte alls! Jag mjölkar det för att få mer uppmärksamhet (skratt). Jag lever på Kakk-ryktet – det är fantastiskt. Igår var det nästan 200 i publiken i Berlin, första gången jag var där som mig själv. Jag nyper mig själv i armen och tänker ”Fantastiskt! Det är inte många som kommer till Berlin som första spelning någonsin och säljer nästan 200 biljetter”.

Att vara headline på sin första soloturné

Det är inte bara den kreativa processen som skiljer sig avsevärt från att vara i ett band, att börja solokarriären med en egen headliner-turné utan tidigare promotion och draghjälp av större band är också nytt även för en erfaren musiker som Pish. Även om Pish har med sig tre professionella musiker på scen så vilar ansvaret på kommunikationen med publiken på honom – och just detta område skiljer Pish från Kakkmaddafakka avsevärt.

Du kör en headlinerturné redan från start utan att vara support till något etablerat band. Hur funkar det?
Det var ju mycket nervöst, i varje fall de två första gångerna – igår och för några veckor sedan – men jag tror det ska gå bra ikväll. Det är egentligen bara att göra samma sak som i Kakk men med skillnaden att jag pratar mer mellan låtarna och att det blir mindre showande eftersom det inte är riktigt samma showiga låtar som med Kakk, mer en rak spelning – jag gör det bara naturligt.

Därmed inte sagt att Kakkmaddafakka inte gör det naturligt eftersom Kakkmaddafakka är något av det mest naturliga jag varit med om under femton år men jag kan inte kopiera och göra samma sak själv heller, det är ett helt annat mindframe att gå in i. Men jag har heller inte något fokus på att bli större än Kakk eller att vilja ta avstånd från dom som soloartist. Det är bara fantastiskt att kunna konstatera vad vi har gjort och vad vi är.

Du vill inte dra nytta av att köra din egen grej fast med Kakk?
Det blir jävligt konstigt så det vill jag inte utan jag vill ha det separat. Men när jag stod första gången på scen i Amsterdam så saknade jag att stå på den scenen med Kakk istället. Det var bra men inte lika bra som Kakk. Igår var det väldigt kul dock så jag hoppas det ska bli bra ikväll också.

KMF har ju byggt sitt varumärke på att skapa hysteri runt livespelningarna. Hur skiljer dina solospelningar sig från KMF?
Lite som jag sa förut, att detta inte är något som startade från scratch. Det var det som var unikt med Kakkmaddafakka och vi gjorde saker som föll sig naturligt och därefter har det bara byggts upp mer och mer runt livespelningarna – det är flamboyant – och det känns mycket naturligt att ha den show vi har. Men det är helt omöjligt att göra på det sättet när du inte har byggt upp det som vi gjorde med Kakk – du har inte gjort det tillräckligt. Jag går bara upp på scen och ser vad som händer.

Och att lira i Hamburg är ju som att vara på hemmaplan för dig.
Absolut, både Berlin och Hamburg är ju fantastiska för Kakk. Det är helt otroligt att få komma och spela inför folk som tycker att det man gör är bra – det tyckte det var bra igår i varje fall (skratt). Men det beror ju också på att vi har jobbat för det i femton år också.

Hur ser din set-up ut live? Hur många musiker har du med dig?
Jag har tre musiker med mig. Basisten är den som producerade plattan tillsammans med mig, Matias Tellez. Han är en formidabel producent och extremt bra basist. Sedan har vi en kille på keys och gitarr, som heter Vetle, som är den största talang jag träffat vad det gäller att göra två saker samtidigt (skratt) – han är soundet! Och vi har en trummis som heter Kim som har spelat med alla möjliga band i hela Bergen och Norge egentligen. Vetle är också producent och jobbar just nu med Aurora som han också turnerar med. Mattias har producerat en platta till Sondre Lerche. Det är helt enkelt jävligt duktiga människor! Jag är liksom den sämsta instrumentalisten som är med i bandet (skratt).

Avslutningsvis, hur ser kommande turné ut? Blir det sommarfestivaler? Jag såg att du är bokad till Reeperbahn Festival i september.
Jag såg det också men visste inte om det själv. Och nu säger Matias att han inte kan. Jag visste helt enkelt inte att jag hade sagt ja till det (skratt). Men det kommer garanterat bli av!

Jag gör saker som jag tycker är roligt men jag vill inte ruinera mig heller – det kostar en jävla massa pengar att resa runt (skratt).

Så vad tänker du om kvällens spelning?
Det blir inte som Docks [största klubben i Hamburg], det vet jag redan för det är inte en Kakkmaddafakka-show som är världens bästa show, tycker jag i varje fall. Det är något helt annat än det här som är mer en liten stund ihop med folk.

Jag tror på en trevlig kväll. Får vi bara till det hälften så bra som igår är jag nöjd (skratt).


Fotograf intervju: © Julia Schwendner
Fotograf konsert: © Alex Schmitz

Om skribenten

Jimi Nilsson
Skribent

Musikindustriforskare, tidigare ljudprånglare i ett antal London-baserade studios samt numera semi-funktionell trummis pga ett otal misslyckade försök att syssla med idrott. Har rötterna inom den elektroniska musikvärlden och dyker alltsomoftast upp i synth-, industrirock-, trip hop-, drum & bass- och electronicakretsar men har ett brett musikhjärta som också omfattar postrock, indierock och en hel del punk. Äger en av Frank Zappas gamla Moog-synthar.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras