Insomnium
”Heart Like a Grave”
(Century Media, 2019)

Minnet sitter hårt etsat. Fortfarande glasklart drygt 17 år senare.

Året var 2002 och jag hade precis lämnat av en dåvarande flickvän på Landvetter. Ett avsked modell större då hon skulle iväg och jobba utomlands i ett år och jag plöjde på hemvägen fram genom den västgötska skogen med Insomniums debutverk ”In The Halls of Awaiting” som soundtrack.

En skiva som landat i min postlåda en tid tidigare i ett buckligt paket med promos från brittiska Candlelight Records, ämnade att recenseras hos mitt dåvarande skötebarn Joyzine.se. Den snurrade, varv på varv på varv på skadligt hög volym tills cd-skivan gick varm och började hoppa.

Det var precis invid en vacker sjö som glimtade fram mellan träden. Jag minns den vyn i detalj än idag.

Om jag blev blixtförälskad i ”In The Halls of Awaiting” då eller om jag redan hade blivit det tidigare minns jag inte. Det är inte särskilt relevant.

Poängen med den självbiografiska anekdoten är att den påtagliga känslan av vemod och kopplingen till den mäktiga naturen så oerhört väl ramar in vad Insomnium och dess debutalbum handlade om.

Förhållandet tog slut, men relationen till Insomnium bestod.

Jag har följt bandet (förvisso med avtagande intresse) sedan dess. Finnarna har envetet gnetat på och gjort ganska små utsvävningar i sitt sound. Det har handlat om mustig, ganska sävlig dödsmetall med finstämda harmonier att dyrka allt sedan starten. En typiskt finsk, betydligt mer svårmodig, take på den västkustmetal som det säkerligen lyssnats en hel del på innan bandet drog igång.

”Since the Day It All Came Down” (2004) och ”Above the Weeping World” (2006) som följde på debuten hade sina poänger, men efter det har det gått lite på tomgång. Det har kommit skivor och jag har lyssnat, men Insomnium har haft svårt att engagera hela vägen. 2016 års ”Winter’s Gate” var rent av ganska trist.

Insomnium stod och stampade. Fram till nu.

För på ”Heart Like a Grave” hör jag återigen det där bandet som var så bra mitt i allt vemod att jag tokkörde skivan tills den gick varm i den gröna gamla Peugeoten. Stuket är detsamma som det alltid varit, men bandet låter lekfullt igen. Så till vida man kan låta lekfullt när man är ett band som i det stora hela bygger på mörker och vemod.

Melodispråket är så vackert, så drömskt och så medryckande. Drygt fem minuter långa Valediction som släpptes som singel för ett tag sedan är det bästa Insomnium klämt ur sig på bra länge. Det är nästan så jag bli lika blixtförälskad i bandet igen när gitarrharmonierna griper tag och den subtila avvägningen mellan murket mangel och välsjungna partier sitter klockrent.

The Offering och Mute Is My Sorrow är sådana där spår som sakta växer på sin lyssnare. Inte lika hittigt som på debuten kanske, men med mer pondus från 17 ytterligare års komponerande bakom hantverket.

”Heart Like a Grave” är belöningen för att jag fortsatt att vårda relationen trots ett par ganska gråmelerade, torftiga år.

Nu när cd-skivan är död ska jag spela Spotify så att datorfläkten får jobba…

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Numer profilerad hockeyskribent hos bland annat Hockeysverige och HockeyNews med en bakgrund som musiknörd hos till exempel Slavestate, Folkbladet och Joyzine. Blir glad djupt in i själen av att få glömma puck och klubba och skriva om toner och artister med jämna mellanrum. Musik är det bästa knarket.

Liknande inlägg