”Beat on the brat/Beat on the brat/Beat on the brat with a baseball bat”

När Ramones 1976 sjöng de bevingade raderna i Beat on the Brat, andrasingeln från det självbetitlade debutalbumet, var det upproriskt och fränt. Det fanns en spännande fräschör över gruppen och dess uppstudsiga punkrock som gjorde det spännande även om de flesta förmodligen förstod att orden inte var på fullaste allvar.

När Rammstein 1997 med en förlamande häftig scenshow, albumet ”Sensucht” och überhiten Du Hast slog igenom på bred front lade de grunden för världsherravälde. De stod med sina stelopererade riff, sin sång på tyska och välavvägda balans mellan skogstokig humor och seriöst stram framtoning för något fräscht och spännande.

När Mudvayne strax efter millennieskiftet år 2000 målade sig färgglada i ansiktet och intog en av tätpositionerna i det som kom att kallas för nu metal-vågen stod de, även om det tvistades om dess musikaliska briljans, för något skapligt nytt och på den tiden fräscht. Något spännande som tillförde en ordentlig krydda till scenen.

När tyska Megaherz år 2014 försöker sig på att göra en blandning av allt det där blir de antitesen till precis allt som nämnts ovan.

När orkestern på albumet ”Zombieland” som släpps på onsdag bjuder på ett ansiktsmålat Rammstein-plagiat med nu metal-komplex och en viss punkkänsla passar de rent av på att springa omkring och vifta med ett baseballträ.

Stryk allt vad fräscht och spännande heter ur ordlistan. Det ni just läser om kan vara årets kalkon och jag vill bara skrika…beat on the brat with a baseball bat!