Mustasch
Bråvallafestivalen
2014-06-27

Vi börjar med att backa bandet. I mars 2013 ska Mustasch spela på Dynamo i Norrköping. Men Ralf Gyllenhammar är överförfriskad bortom rimlighetens gränser och kan inte genomföra spelningen. Kollegan som var där vittnar om att Ralf fick ledas från en bar i samma kvarter, upp på scenen där han bara ville bli klar för att kunna fortsätta supa. Mitt i konserten gick han till baren och beställde öl.

Ett par månader senare är Mustasch tillbaka i Norrköping. Ralf är ångerfull och bandet gör en förlåt-spelning. Den här gången sköter sig frontmannen.

Nu är Mustasch tillbaka i Norrköping igen och alla vill förstås veta: Hur ska det gå för Ralf den här gången. Särskilt som omstädigheterna är sådana att han uppträder två gånger. Först inleder han festivaldagen med nya projektet Drömriket, sen ska han spela mitt i natten som ett av de sista bandet med Mustasch. Blir det en hel dags ölhävande där emellan eller blir det en städad Ralf som ställer sig på scenen vid halv ett?

Det visar sig att farhågorna är obefogade – Ralf dyker upp och genomför spelningen felfritt och utan krusiduller. Han är på precis det där glada humöret man vill se.

Han är faktiskt på så gott humör att han drar upp en fotograf på scenen. Mig.

Jag ställde mig i kön till fotodiket bara för att få några schyssta bilder till recensionen. Efter att ha plåtat i ett par minuter kommer Ralf och ställer sig längst fram på scenen och posar för fotograferna. Han visar att han vill låna en kamera för att plåta publiken själv och sträcker sig efter en, men fotografen kan eller vill inte lämna ifrån sig sin. Jag ger honom min istället, men när han inte får den att funka drar han upp mig på scenen så jag får plåta själv. Vips har jag hamnat bakom ryggen på Ralf mitt på scenen. Jag hänger kvar vid scenkanten i några minuter innan någon i crewet tycker att det är dags att gå ner bakom scenen och ut i publiken igen.

Så ja, några schyssta bilder till recensionen blev det.

Till det viktiga då – själva spelningen. Som sagt genomför Ralf och resten av bandet spelningen oklanderligt. Jag har tappat Mustasch på de senaste skivorna, men vad gör det när bandet radar upp gamla örhängen? Eller vad sägs om trion I hunt alone, Black city och Down in black på rad?

Mine och Heresey blasphemy från den självbetitlade plattan är snygga, och Bring me everyone blytung.

Men det märks också skillnad när de nyare låtarna plockas fram. Särskilt i I hate to dance, där Ralf släpper gitarren och, i motsats till titeln, tar några danssteg. Det här känns plojigt i jämförelse med de gamla låtarnas brutalitet. Det är när låtar som just Down in black spelas som man kan glömma att man har sett Ralf bakom en brinnande flygel i Melodifestivalen och kommer ihåg att Mustasch faktiskt är ett bra rockband i grunden.

Efter att 6:36 och fartfyllda Parasite avhandlats avslutar Mustasch med allsång till Starships gamla dänga We built this city on rock n roll. När publiken går från scenen i Norrköpingsnatten är det bara att konstatera att Ralf har gjort bot för gamla synder.

Om skribenten

Fredrik Tideman

Journalist bosatt i Stockholm. Uppväxt på hårdrock. Har på senare år upptäckt charmen med annan musik, men tycker fortfarande att djävulen har de bästa låtarna.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras