Förra sommaren släpptes äntligen Aylas nya fullängdare ”Klarspråk”. 35 minuter och 27 sekunder med skön medicin mot vardagsstress och söndagsångest. Välförtjänt nominerades skivan i kategorin ”Årets rytm” på Manifestgalan, och vann minsann. Gästjournalist Anders mötte Ayla för en pratstund om livet; definierat som musik, fotboll, föräldraskap och Malmö.

Det är en sedan eftermiddag och mobilen lyser upp där jag sitter i fiket på Stadsbibblan. ”Jag är på plats”, står det i texten från Ayla. Jag ser henne direkt borta vid kaffemjölken, omisskännlig i sin långa fläta. Och visst är hon på plats. Ayla har en närvaro som denna medelålders rastlösa och lättdistraherade psykolog blir imponerad av och nästan avundsjuk på. Hon har en trygg blick och utstrålar ett beundransvärt lugn under hela intervjun. Medan undertecknad stör sig på högljudda bordsgrannar samt tappar fokus pga små röster och rop från barnbordet som jag så strategiskt har satt mig granne med, så sitter mitt intervjuobjekt som en liten Buddha på andra sidan bordet i sin ljusblåa luvtröja och låter kaffet kallna. Låter sig heller inte störas av slarvigt formulerade frågor eller mitt nervösa skratt. Imponerande.

Från prestationsångest till prisad artist

Till att börja med, vem är Ayla?
Ayla är musikproducent, artist och sångerska.

I den ordningen också eller?
Nej, inte nödvändigtvis, det hänger ihop liksom. Alltså, om man ska ha det i en ordning då är det ju sångerska, musikproducent, artist. Sångerska, artist, musikproducent, eventuellt.

Men sångerska kommer alltid etta eller?
Det hänger ju ihop; jag producerar för att kunna sjunga, för att sjunga är det jag vill göra, att stå på scen, så jag måste producera för att få ut idéerna och kunna stå på scen.

Jag läste i någon intervju att du gör allt själv? Att du producerar och spelar alla instrument också?
Ja, men det är inte så mycket instrument egentligen. Men jag gör allting själv, använder mycket samplingar och sedan gör jag om ljuden så att det låter som jag vill.

Jag skulle inte säga att jag är någon multimusiker som kan spela allting utan jag utgår ifrån klaviatur och sedan för jag in ljud – piano är mitt maininstrument – efter rösten, så det är där allting går igenom. Förutom ibland, om jag får någon feeling med någon maracas eller klarinett-trudelutt.

Klarinett? Jag läste att du spelade ganska mycket instrument när du var liten?
Mmm, det har alltid funnits olika trummor, rytminstrument, flöjter, stränginstrument som harpa, gitarr och ockspå piano som jag kunnat testa hit och dit. Allt för att ha något att kunna sjunga till. Det landar alltid på att jag ville sjunga,och då har jag fått skaffa mig kunskaper så att jag har kunnat få göra det.

Jag tänker också att din mamma var musiklärare och att det var liksom som “Sjung nu Ayla” eller att du sjöng själv?
Ja och nej, det var nog lite både och, men det var mycket “Sjung nu Ayla, här! Prova detta, prova detta” och sådär, “Kom igen”.

Jag tänker när ens föräldrar håller på med något i samma linje som man själv gör så kan det ibland bli sådär “Jaja, men det är naturligt, det är samma fotspår”, men ibland kan det bli någon revolt, att man är typ “Nej nej, är det här jag? Eller ska jag göra något helt annat?”. Har du haft någon sån period?
Jag har ett ganska starkt minne från när jag var väldigt liten, runt fyra-fem år kanske, där mamma och pappa hade installerat ett PA i vardagsrummet med mikrofon och allting. Och då var det fritt fram. Den som ville sjunga en låt, den sjöng en låt. Mamma satt vid pianot och kompade och så fick man välja själv vilken låt man ville sjunga och så gjorde man det.

Min bror och min syster var väldigt fria i det och bara gick upp en och en och körde och bråkade lite, och så körde de lite till. Då, i de situationerna, kunde jag vara ganska passiv och lite sådär “Nej jag väntar tills alla är färdiga” så att jag sedan kan göra detta. Jag var ändå nog ganska blyg med det just när det var den här “Nu gäller det”-grejen.

Jag har också ett starkt minne där jag verkligen ville gå upp och sjunga i mikrofonen och mina syskon hade hållit på hur länge som helst och jag bara kände “Nej, nu går jag upp” och så gjorde jag det. Men när jag stod där så vågade jag inte sjunga. Jag stod där och höll i micken men det kom inget ljud, jag chockades liksom och tänkte bara “Faan”. Här hade jag laddat upp för den här upplevelsen, att äntligen göra det.

Jag har väl inga minnen av att jag var helt fri som bara kunde gå upp och sjunga när som helst, det var mycket prestationstankar, typ “Så här vill jag att det ska låta”.

Det kom från dig själv?
Ja, jag ville sjunga rent och jag ville sjunga fint, och det var kanske nog mer en egen process.

Men då fanns det prestationskrav från dig själv, att du ville men att det skulle vara en viss kvalitet på det som du gjorde?
Ja, och att jag ville kunna våga, att bara kunna gå upp! Det höll nog ändå i sig ganska länge, fram till nian i högstadiet, att jag var ganska blyg och inte ville visa så mycket att jag kunde för andra. Däremot, om jag satt med min syrra och vi bara skulle sjunga, då sjöng vi bara, för då var det ingen show och ingen stor grej. Sedan hade jag några skolkonserter när jag var lite yngre, typ när jag gick i ettan kanske, och då kunde jag gå upp utan att tänka så mycket.

Men vad hände där i högstadiet då, när det släppte?
Jag fick lite nog av mig själv och tänkte att “Va fan, jag vill ju sjunga, jag vill ju visa att jag kan sjunga”, framförallt ville jag visa för mig själv att jag kan göra det här. Där och då bestämde jag mig och då var det första gången som jag outade att jag älskar att sjunga och att göra det utan att tänka på vilka eventuella konsekvenser det skulle kunna bli.

Högstadiet och mellanstadiet är ju en så superkänslig tid – jättesvår period – och när jag gick i skolan så var det inte häftigt att vara duktig på något. Man skulle vara cool, och att vara cool betydde inte att vara duktig på något, det var tvärtom, man skulle gärna vara lite stökig. Men det vände lite för mig i åttan och jag började känna att “Men jag är duktig på detta, jag vill göra det här, vad håller jag på med?”.

Och då lossnade det?
Då lossnade det lite. När jag började på gymnasiet så fick jag ju en ny fräsch start, då lämnar man ju hela grundskolan, träffar helt nya människor och kunde säga “Hej, jag håller på med musik”. Där valde jag att det här faktiskt är en del av mig som jag inte vill gömma längre.

Det var extremt skönt, en stor befrielse, men jag menar det är inte som att jag inte gjorde eller höll på med musik fram tills dess, det var bara det att jag inte gjorde det så mycket med mina kompisar eller utanför familjen. Inom familjen var det ju jättemycket musik och mina föräldrar spelade mycket, och det var mycket fester med musik där jag och min syrra sjöng hela tiden.

Du gillade Mariah Carey när du var liten läste jag?
Absolut.

Jag tänker det här med att kunna sätta en ton, och på tal om prestation?
Gud, jag tror det var omkring ’97-’98 eller 2000 någon gång när jag fick ett eget rum för första gången om jag minns rätt, och då kunde jag spendera en hel dag i mitt rum och lyssna på NRJ radio, och då spelades ju favoritlåtarna fyra-fem gånger om dagen. Då brukade jag banda när de här låtarna kom som jag gillade med typ Mariah Carey, Whitney Houston, alla de här soul-låtarna liksom. Sedan hade jag en mixtape med en och samma låt jättelänge som jag nötte hela tiden, härmade låtarna tills de satt.

Jag tyckte så mycket om det, ingen fick ju komma in när dörren var stängd. Skitkul! Jag kunde hålla på i flera timmar med det – heldagar!

Har du alltid varit bekväm med din egen röst? Gillat den?
Oj, vilken bra fråga! Ja, när det gäller mina egna grejer. Alltså, när jag själv har valt vad jag ska sjunga eller hur jag ska sjunga, men när man har varit i andra konstellationer har jag inte alltid varit nöjd med min röst.

När jag spelade med Faela var jag inte alltid nöjd med min röst. Då var det mycket prestation. Jag hamnade i ett sammanhang där jag var yngst och där jag var den enda tjejen och i ett sammanhang där folk hade spelat i flera år tillsammans. Det är nog mycket sådant som spelar in, och så fort jag blir nervös så får jag en annan röst. Jag blir osäker och när det händer är jag inte så bekväm med min röst helt enkelt.

Kreativitet, disciplin och föräldraskap

Jag tänkte om vi skulle prata om text och musik, eftersom du både skriver musiken, lägger beatsen, skriver texter och så vidare. Den lite klassiska frågan: Vad kommer först? Är det en slinga eller en textrad för din del? Eller varierar det?
Det varierar, men mest är det en slinga och en melodi och någon sorts form av tempo, rytm, något gung, så att jag kan börja plinka på något beat. Men det kan också räcka med liksom “drrring”, ett ackord. Jag börjar nästan aldrig med text bara, utan texten är helt och hållet i relation till produktionen.

Vad är det du samplar? Är det annan musik eller ljud du hittar?
Det är ljud jag hittar på olika loop-sidor på Internet, sajter för producenter där man kan ladda ner. Lite olika kickar, olika snares – det är lite som ett bibliotek med massor av ljud. Sedan finns det ju också mycket ljud i musikprogrammet jag använder. Det är inte alltid supernice vibes så då får man tweeka och mixa ganska hårt för att de ska få en ny karaktär.

Hur skulle det då vara om du blev serverad en text? Jag tänker som en del artister, man sjunger, man hyllar någon poet eller någon som skrivit något annat, så ska man sätta musik till det. Skulle det bli knas för dig då, liksom “Jaha nu har jag texten först och sedan ska jag göra musiken”?
Det skulle vara svårt. Men då hade jag nog egentligen kanske bara börjat sjunga, alltså bara sång, för att hitta, “Hur kan jag säga den här första meningen?”. Och när jag har hittat någon melodi då kanske man lägger till text. Så skulle jag nog kanske jobba då.

Jag tänkte på det, just rösten som instrument, när jag lyssnade på din senaste skiva att jag tycker du använder din röst så. Det är ju inte alla som gör tänker jag. Och jag tänkte på att du hade lite isländsk inspiration, det här med den Sigur Rós-konserten som inspirerade dig, men jag tänkte även på Björk, som hade en hel skiva där det var bara röster.
Ja alltså det är så coolt!

Eftersom jag hade så lite tid i studion inför den senaste skivan, så hade jag när jag väl kom in där redan hunnit sitta och plinkat lite beats. Sedan skulle det vara någon melodi på det, och i princip solo:ade jag som att jag spelade flöjt fast med rösten, en hel låt först, där det bara liksom är blaj-text, fejk-ord som inte finns, ändelser, bokstäver. I den andra vändan, när ordet redan är skapat, kanske jag istället för en ändelse i slutet av en mening där jag säger “wee-ooh” hittar ett ord som liknar “wee-ooh” så mycket som möjligt. Det låter nog lite konstigt.

Så det kan styra texten till viss grad då eller?
Absolut! Melodin och hur munnen ska jobba styr vad låten ska handla om. Det är också den stora skillnaden mellan den här skivan och de andra två skivorna. På de andra skivorna har det varit att “Jag vill säga det här nu, och det ska sägas så här med de här orden”. Men den här skivan har varit “Jag har ingen aning om vad jag vill säga, så du, skivan, musiken, måste tala om det för mig för jag har inte tid”.

Men du har de här stödljuden då som hjälp?
Ja, stödljuden. Sedan får man bara trixa och hålla på, och tänka typ “Ok, hur skulle jag sagt det här om jag skulle träffa en kompis, hur skulle jag säga det då”. Därför är den mycket närmre mig på något sätt än vad de två andra skivorna är.

Spännande. Tror du att det kommer bli så på nästa skiva också?
Absolut! Det är ju nyckeln till hela universum som jag har hittat, det är inget snack alltså. Jag har redan börjat på nästa skiva och har typ sju låtar färdiga som bara är massor av blaj, men strukturen finns där – det går så fort! Extremt befriande.

Jag tänker det här med att du växlade från att sjunga på engelska till att sjunga på svenska, spelar det någon roll med den här din nyfunna självtrygghet? Var det ett medvetet val eller var det bara att det hände, att du plötsligt kände “Oj, nu sjunger jag på svenska?”.
Precis! Eller först så var det lite “Oj!” för att jag råkade göra en skiss på svenska och då tyckte jag att det lät bra. “Va fan, det här är skitnice, vad lätt det va”, och då började man hitta den här nyckeln, “Shit, det var ju väldigt okomplicerat att göra musik nu”. Det tog ju mycket längre tid innan och jag kunde hålla på hur länge som helst med låtar.

Då förstod jag “Ok, men jag kanske ska utforska detta och se vad det leder till”. Efter det har jag ju gjort en hel del samarbeten med andra i Sverige där jag har sjungit på svenska, och när vi har stått på scen ihop så har jag alltid trivts så bra med det uttrycket. Naturligtvis tänker man “Men jag kanske ska testa det lite längre och se vad det leder till”. Och så blev det en platta

Häftigt. Jag har tänkt på det ibland, om man har några favoritartister som man hör sjunger på engelska, och så tänker man “Vad häftigt om de hade vågat att sjunga på svenska”, så det är kul.
Det blir en helt annan grej, verkligen en helt annan grej.

På engelska kan jag ju bestämma att det skall vara en viss dialekt, men man tar fortfarande intryck av vad man har sett på film eller hör i annan musik. Det är fortfarande taget från någonstans som inte är jag liksom. Man kan liksom inte säga saker som man vill säga dom när det är inte ens eget språk.

En annan intressant sak; jag tänker på din första skiva som släpptes 2014 och hur det har påverkat dig att bli mamma och att fortsätta vara artist samtidigt?
Det påverkar ju ganska mycket av skapandeprocessen för jag kan ju inte bara gå in i studion så fort jag får en fet idé utan då är det ju “Ok, jag får nog vänta till onsdag för då är det min lediga kväll”. Så det är ju den grejen numera. Innan har jag ju kunnat göra musik när som helst och kunnat sitta och bara “Åh, jag har ingen feeling, jag får ingen feeling” [hamrar i bordet], medan det nu är ”Har feeling hela tiden men kan inte gå i studion”.

Du får fokusera mer när det finns tid?
Ja, man måste liksom bråka med kreativiteten och flowet hela tiden, så man blir lite mer desperat över att få komma till i studion för att man vet aldrig riktigt när man kan, när man väl har tid. Det är då man vill ha flow. Universum ska liksom stråla genom en direkt annars blir det ingen musik.

Sedan jag fick barn så har jag hittat en nyckel till hur detta ska ske, något som jag kan knäppa på varje gång, som jag bara kan vrida på liksom och så öppnas den här världen. Men jag tror inte jag hade hittat den om jag inte hade fått barn. Det funkar numera, varje gång.

Det finns ingen tid att tänka på om det blir bra eller dåligt, eller om “Nej, jag fixar det här sedan”, det finns inte den möjligheten. Den känslan du får när du går in i studion, det är det du ska spela in och sedan är din studiotid slut. Sedan får du gå och natta ditt barn.

Jag kan inte utgå från någonting annat än den känslan jag får för då är det den som ska ut, utan kompromisser, utan tanke – inget tänk liksom.

Jag läste att när du släppte “Ayla Shatz”-skivan, då spelade du in hela plattan i ditt kök?
Jag har spelat in alla låtar jag någonsin har varit med på hemma.

Så ditt kök är din studio även nu?
Inte nu, för nu är det kladdigt i köket [skrattar]. Men nu har jag ett litet kontor där jag sitter och spelar in.

Det där med att jobba hemma och disciplin; var går gränsen i tid och rum mellan vad som är jobb, fritid, var jobbar jag, var jobbar jag inte och så? Har du några sådana brottningsmatcher med dig själv eller är du disciplinerad, att “Nu är jag inne i studion, nu är jag utanför” och så?
Eftersom jag har så svårt att komma till i studion så blir det att när jag väl kommer till då är det bara det som gäller fram tills jag inte kan mer. Jag måste ju hämta på dagis eller jag måste laga middag, eller alla de här grejerna. Så det är ganska tydligt liksom, vilken tid jag har, när jag kan göra det och när jag inte kan göra det.

Men vad inspirerar dig i dagsläget vad gäller musik?
Jag har ju alltid haft en utgångspunkt som jag sa, att jag spelar musik för att kunna stå på scen, det är där upplevelsen maxas. Alltså, du kommer inte längre upp än så i känsla. Hur roligt man än tycker att det är att hänga själv och skapa alla de här grejerna själv, när många människor känner någonting precis samtidigt är det ju fantastiskt.

Delad glädje är ju det bästa, glädjen när många människor känner någonting precis samtidigt. Folk känner det på fotbollsmatcher, i religiösa sammanhang, en vibration som man inte kan ta på när alla känner exakt samma sak samtidigt. Det tycker jag är en häftig upplevelse som inte kommer så ofta liksom. När jag spelar in nu utgår jag från att det ska finnas flera sådana tillfällen under en konsert.

Det är ju superintressant vad som händer i kroppen när man känner musik, när man blir berörd av musik. Jag har ingen aning om vad det är – men jag älskar det! Men jag kan ju inte göra det hela tiden, stå på scen, så då måste jag se till så att tillfällena blir så många som möjligt.

Det kan också vara att jag själv ska försätta mig i en vibe så att jag slutar tänka och bara ”är” i någonting. Om jag kan ge den känslan får jag tillbaka den, och så kan jag ge ännu mer i nästa låt – och så blir det som en sådan där cirkel.

Det är något speciellt med det.
Det är jättespeciellt. Jag spelade fotboll när jag var liten, det är därför jag använder den referensen hela tiden, och gick jättemycket på MFF-matcher, och spelade i MFF:s flicklag. Där var det ju en jättehäftig upplevelse, alla verkligen tjuter av glädje totalt ohämmat för att någon har satt en boll på rätt plats. Hur ofta händer det i andra sammanhang, där alla sitter och jublar och bara skriker varandra rakt upp i ansiktet i ren glädje. Det händer ju inte så ofta liksom.

Om jag också citerar Sydsvenskan från januari 2015 så skriver man att “de närmaste fem åren ska hon släppa minst fem album till”
Jävlar! Alltså mycket är möjligt men inte fem album, det kan jag inte.

Nu när jag har gjort en inspelning och är nöjd med den, då låter jag den vara. Jag upplever att många musikskapare jag känner har svårigheter med just detta.

Går man in och tittar på det som man gjort är det alltid “Mmm, det är fett, men jag kanske kan göra det bättre”, och så försöker man en gång till, och så försöker man en gång till, och till slut så är det somatt själen blir urholkad. Det första du hittade är ofta det som är mest sant, något som jag verkligen har lärt mig.

På hela sista skivan så är det de första tagningarna sedan har jag knappt rört något för att jag inte har vågat fucka upp det. Jag har gjort det så många gånger förut.

”Malmö är min vän”

Om man Malmö en stund. På senaste skivan sjunger du om att softa hemma, och att “jag hör hemma i min stad / när jag lämnar gråter jag”. När jag tänker på dig tänker jag på Malmö, och när jag tänker på Malmö tänker jag på dig. Du känns väldigt ihopkopplad med just Malmö, stämmer det?
Så är det verkligen. Jag blir lugn i Malmö. Det märker jag när jag drar härifrån.

Det har varit perioder där jag har jobbat mycket i Stockholm och rest iväg mycket och inte varit hemma, inte haft en bas liksom, och jag höll på att bli helt psycho av det. Kanske för att man inte är hemma och vilar och tar det lugnt, men det är lite mildare väder, det går lite långsammare med allting och det är lite mer lugnt. Det har till och med varit så att jag har kommit till Stockholm och liksom får ont i bröstet, alltså [gispar efter luft] att jag inte kan andas ett helt andetag. Det kommer nästan varje gång när jag kommer till Stockholm, oavsett om jag är pepp eller inte på att åka dit.

Så du kan inte se dig själv bo någon annanstans, som att “nu flyttar jag ut på landet eller till Berlin” eller något sånt, det är liksom Malmö?
Mja, alltså det är klart att man har tänkt att bo på landet någon gång kanske, men då ska man pendla också. Men man kan längta till att ha en skog utanför dörren.

Jag tänker att hela livet går ut på att man ska hitta sig själv och må bra i sig själv, då utvecklas man hela tiden. Sedan så blir man 30 och så känner man inte igen sig själv. Hela tiden söker vi ju efter hundraprocentig ren och skär sanning om oss själva, det är min analys av livet. Jag gör det hela tiden och jag tror heller inte att det slutar. Vi vill komma närmare de vi är, vårt undermedvetna liksom. Vissa blir jätterädda för det medan andra verkar söka efter det hela tiden. Jag märker att jag själv hela tiden försöker hitta saker som “Det där när jag var liten, har det med detta att göra?”. Sådana saker tycker jag är skitintressant.

Vissa texter på den senaste skivan handlar om att jag alltid vill känna att jag är stadig här inne [trycker näven mot bröstet] och att det finns ett hem här inne som jag gillar. De perioderna i livet när man inte har tyckt om sig själv eller mått skit eller varit deprimerad, till exempel när man håller på att bli vuxen i 20årsåldern så händer det sjukt ycket i huvudet. Jag hade en sådan stor längtan av att bara kunna vara lugn med mig själv och inte tänka så jävla mycket.

Och har du hittat det nu?
Ja, det tycker jag. Jag tycker att jag är inte så rädd längre.

Som du sa om det eviga letandet eller sökandet efter att bli sig själv
Och att gilla det, att vara bekväm med sig själv.

Men jag tycker det är intressant också. För att göra det konkret; när jag var lite yngre då kunde jag fortfarande vara ganska självsäker. Jag har inte växt upp med att tänka att jag är ful eller ditten eller datten, jag har inte jämfört mig överdrivet mycket, men jag har inte velat vara osäker utåt, fast jag har varit det. Just det har verkligen hämmat mig, både i musiken, min personliga utveckling – allting. Det fuckade bara upp allt, och sedan började det vända.

Men vad tror du kan vara nyckeln till sånt, till att du har närmat dig det du vill vara eller är, är det något speciellt som har gjort det? För jag tänker att på samma sätt som att du har en nyckel till det här med att låsa upp känslan till sång, så kanske det är något som också har gjort att du har hittat en större trygghet eller vad man ska kalla det?
Alltså, ålder, umgänge, familj, allting spelar ju in och formar ju en. Men också att jag har hamnat i situationer och kommit till en punkt där jag känner att jag inte orkar mer, typ ”Vad håller jag på med? Har jag makt att styra den här situationen åt det hållet som jag faktiskt vill? Ja, det har jag. Ok, då måste jag faktiskt göra det”. Då kan det ju innebära att “Du, fan vilket skitgig vi hade, jag mådde jättedåligt, jag vill aldrig mer göra det, hejdå vi ses”. Eller så kan det vara att man tar de här stora besluten som att säga upp sig från det där jobbet man ändå inte gillar. Att kunna säga nej till sådana här grejer och att kunna göra folk besvikna.

Det är jättebra att kunna det har jag börjat inse. Att ta sig ut på andra sidan och ändå kunna leva med att göra någon besvikna.

Om jag lyssnar på mina tidigare två plattor kan jag bli lite så här “Ååh” för att jag utvecklades fortfarande, det var så mycket som hände i livet då. Man kunde tänka “Jag skulle vilja göra en sån här typ av låt”, och så gjorde man det fast man inte kunde det. Men det är kanske inte roligt att spela den live eftersom det var helt fel tonart. Mycket av det gamla kanske inte heller är jag.

Och om fem år?
Om fem år, tio år kanske jag är någon helt annanstans, och just det är ju jätteintressant. Det är ju faktiskt skitkul.

Framtiden live: ”Tio eller tiotusen pers spelar ingen roll”

Framtiden skrev jag som en punkt. Vad händer? Vad har du som du vet händer i framtiden musikaliskt, och vad hoppas/drömmer/fantiserar du om?
Det är lite kommunikation igång med arrangörer om spelningar. Min förhoppning är ju att jag ska kunna spela med band på fler ställen och kanske lite mer kontinuerligt än vad det har varit. Efter att jag fick barn så har det blivit lite ”hattigt”, men det skulle vara kul att spela mycket och verkligen finslipa en show så att när nästa skiva kommer ut att man är tajt med den här gruppen. Jag gjorde ju min första Ayla-spelning med band förra sommaren. Innan dess har jag spelat med en DJ.

Skillnaden blir ju att jag hela tiden måste kommunicera med de jag spelar med på ett annat sätt.

Hur många pratar vi om?
Åtta pers.

Hur funkar den dialogen? Jag tänker med din självkänsla. Är du så att “Jag är Ayla, ni ska göra så här, jag vet vad jag vill ha” eller tar du med dom i processen, “Vad tänker ni kring det här”?
Jag är nog fortfarande ganska mycket som att vi precis har startat en ny konstellation och att det är viktigt att alla får känna in gruppen. De flesta känner varandra sedan tidigare men det är några som inter har träffats också.

Jag vill ändå att det ska vara lite lekfullt på något sätt trots att jag har en vision om att ”Så här ska det låta, så här ska det kännas”. Vissa grejer kan vara “Nej, det ska va så här, kan ni testa det nu”, medan andra grejer kan vara “Ja, men vad tycker ni, hur fan ska vi sluta den här låten, har ni några idéer?”.

Jag tycker också frågan om framgång är ganska intressant. Alltså, vad framgång är när det gäller musik för folk. När man tänker på ordet framgång i en musikkarriär, vad är det man ser framför sig då?

Hur skulle du definiera det?
Jag tänker ju att framgång är en inre process, men jag tror att många, kanske framförallt unga artister och musiker, tänker att det är uppmärksamheten och inte processen.

Det visuella i samhället har fått för stor plats. Om jag är väldigt visuell av mig t.ex. på Instagram eller Facebook och visar upp mig väldigt mycket eller är väldigt mycket utåtriktad, skriver mycket, så får jag mer lyssningar på Spotify. Jag tror att det finns en uppfattning om att det är så det behöver gå till för att man ska få framgång.

Att man behöver fronta eller göra lite reklam för sig själv?
Ja, och jag tror inte alla är så bekväma med det; jag är inte bekväm med det. Däremot så vill jag vara hur visuell som möjligt när jag är i samma rum som de som jag kommunicerar med, typ live. Där kan jag vara ”Här är jag! Titta på mig!”. Man blir liksom sur om de inte tittar på mig då (skratt).

Men hela den här uppbyggnaden med allt inför konserter – jag tycker inte att det är så roligt. Det är inte alls superkul att göra videos, jag tycker inte det är så roligt att ta bilder. Det ska vara baserat på ljud och sedan ska det ljudet ska vara så pass tilldragande att man vill komma på en konsert.

Det blir lite samma tänker jag om alla omslagen på skivorna skulle se ut som på de gamla stenkakorna – inga bilder, inga promos eller något annat. Man undrar lite hur musikbranschen skulle sett ut då, om man inte hade det.
Tror fan att folk hade kommit och sett dig live då! De hade velat veta ”Vem är det här?”. Det blir en helt annan lockelse till mötet i det rummet, då betyder musiken mer än den här slentrianmässiga lyssningen, ”Nej, introt var för långt, jag orkar inte lyssna mer, jag byter låt”.

Jag lyssnar på hela album i flera år innan jag lägger dom åt sidan. Men alla lyssnar olika och jag har ju varit i många diskussioner där folk bara är som ”Ayla, du borde göra det här, du borde göra det här med den här producenten, gör en houselåt så att du sedan kan…”, och det kan ofta vara arrangörer eller bokare som blir frustrerade av att jag inte vill vara som de vill. De verkar tycka att det är skitkonstigt och blir provocerade av det.

Du uppfyller inte deras förväntningar helt enkelt?
Nej, inte som artist, identiteten. Live så är de ju ”Åh, det här var skitbra, du borde …” och så kommer den här skiten igen, ”Du borde”.

Det finns förväntningat att man som artist ska vilja vara en offentlig person och leva upp till att åtminstone låtsas vara en offentlig person fast man inte vill vara det – där är det press. Men tiden folk sitter på Instagram lägger jag hellre i studion i så fall och gör en ny låt.

Jag är lite rädd för den här utvecklingen och att det finns en bild av att framgång är lika med exponering och inte en framgång som är inom dig. Att jag tog mig hit, där jag är idag, tog många år, men jag vet varför jag står här och jag tycker om mig själv.

Eller att det överhuvudtaget spelar någon roll när alla dansar och är i den där känslan du pratade om.
Exakt, det kommer jag alltid landa i! Om det är tio pers eller tiotusen spelar ingen roll.

En av de bästa spelningarna jag någonsin upplevt var när jag hade tio pers i publiken, halv tre på natten på Moriskan, i bistron. Debaser i Folkets Park hade nyöppning så alla drog dit eftersom det var gratis inträde och de hade bartömning. Jag var väl lite ”Fan, det är ingen som kommer komma på mitt gig, helvete!”. Sedan blev klockan halv tre, och vi drog ut på det med tanken ”Det kommer mer folk sedan, det kommer mer folk sedan”. Det var helt jävla dött och jag kände att ”Oj, nu börjar mitt självförtroende sänkas, ingen kommer på min spelning”. Men det var ändå tio pers som var där, helt random – de hade ingen aning om att jag skulle spela.

Jag gick upp med DJ:n och det blev fan en av de fetaste spelningarna jag någonsin varit med om för att de tio som var där var ju lika uttråkade som alla vi andra och ville bara att någonting skulle hända – de var ju där till 200%, och var ju helt till sig efteråt. ”Fan! Vad fett det här va!”.

Jag har aldrig fått så mycket energi av en publik. Just det är ju en grej; man kan ju känna sig jätteensam bland flera tusen pers och känna att ”Det här var inte nice, inte alls”.

Det kan finnas en tomhet i om man skulle bli en stor artist, att det alltid finns skitmycket folk som bara skriker, jag är lite rädd för det. För mig är det inte attraktivt samtidigt som jag så klart vill ta över världen, haha.

Men typ som Avicii; när man såg den dokumentären sätter det lite fingret på vad framgång är och vad det innehåller, särskilt om man inte mår nice liksom.

Det kan ju bli för stort också tänker jag.
Precis. Det är klart det är skithäftigt att stå i publiken när det är flera tusen pers och se allas reaktioner, det är ju enormt! Men artisten står ju som en liten prick längst bort på Orange scen på Roskilde – Björk liksom, så här liten [fingerrörelse] – och hör inte ens publiken, det blir en sån jävla distans till det.

Det är ju en dröm att få stå på en sådan scen någon gång, inget snack, men jag vet inte om det är så nice.

*****

Efter intervjun kommer jag plötsligt att tänka på begreppet ”Dasein” från den existentiella filosofin vad gäller Aylas närvaro under vårt samtal. Heideggers begrepp om vår existens, om att vara närvarande. Det är känslan jag sitter kvar med i min bil på väg söderut, att människan jag pratat med verkligen varit närvarande och i nuet. Inget pillande med mobilen eller flackande med blicken. Och som sagt med ett sällsynt lugn. Lugn närvaro, kan man ha det?

Jag sätter på hennes sedanaste skiva ”Klarspråk” medan jag kör Pildammsvägen ner och tänker att jag kanske kan hitta några ledtrådar till hur man uppnår en sådan lugn närvaro om jag lyssnar mer noggrant. Fast ska man tro Ayla så ska jag väl då lyssna mer uppmärksamt på orden som ljud än som ord.


Intervju och bild: Anders Jeffring