Att släppa ut sin inre diva

Studiodagbok Chugger – Del 6

I den sjätte delen av studiodagboken är det dags för Fredrik att knyta ihop säcken, och därmed bereda väg för nästa instrument. Men innan dess hör det väl nästan till saken att prata lite om sina förebilder och idoler när det kommer till spelstil, tonideal och teknik?

– Efter att ha suttit den senaste veckan och jobbat fram solona för skivan ihop med resten av bandet i studion så kan jag konstatera två saker: när jag skriver själv blir jag lätt enkelspårig och när jag skriver solon så spelar jag hellre mer än bra. Detta rotar sig antagligen i att jag, sedan jag började spela, har lyssnat på Yngwie Malmsteen och samtida shred-gitarrister och tänkt att ”så vill jag spela”. Det jag upptäcker när vi har suttit och jobbat är att oftast, inte alltid, så stämmer uttrycket ”less is more”. Detta trots att jag helt och hållet sympatiserar med Yngwie när han fnyser och konstaterar att ”How can less be more? More is more!”. Jag tror att det helt enkelt handlar om dynamik. Om man spelar så fort och snyggt man kan hundra procent av tiden så märks det inte när man gör någonting speciellt. Det som vi har pysslat med i studion den senaste veckan har till stor del varit att skala bort meningslös skal-exercis för att framhäva melodi och effekt.

Var sitter tonen? I fingrarna, i huvudet eller i plånboken?

– Det jag har märkt är, att efter ett antal år av ”gear-whoring” så är jag väldigt nöjd att spela genom en amp-sim för övningens skull. Så länge man ordentligt kan höra vad man gör för fel, så är det bra nog för mig att sitta hemma med. När det kommer till arbetet i studion så blir det självklart en helt annan sak. Bland annat så ger Gothenburg Rock Studios förstärkarpark mycket klarare och punchigare ljud än vad jag någonsin skulle kunna ratta fram hemma, vilket också gör sitt för speltekniken. Man tvingas vara fruktansvärt noggrann, för minsta misstag eller felspel i en annars perfekt tagning medför att den får göras om. För att svara på frågan så är tonen en kombination av de tre enligt mig. Du måste veta hur du vill att ditt spel skall låta. Du måste ha övat ordentligt för att kunna spela tillräckligt rent och, i studiosammanhang, så skadar inte en djup plånbok eftersom de bättre förstärkarna som finns har en prislapp av en anledning.

 

 

Vad har du för tankar om spelteknik och är det egentligen så viktigt att ha korrekt sådan?

– Ända sedan jag började spela så har jag alltid strävat efter att spela snyggt och inte nödvändigtvis bra. Detta ger sig till känna när jag måste börja jobba noggrannare än någonsin förut och framför allt, öva mer än jag har gjort sedan musikutbildningen i gymnasiet. Under tiden som vi har spelat in så har jag märkt en tydlig utveckling i att jag spelar mycket exaktare och tightare än vanligt, vilket beror på att jag faktiskt har suttit och gått igenom materialet riff för riff, lick för lick tills det har suttit i fingrarna. Tekniken i övrigt är inte så mycket att orda om, jag spelar gitarr. Alla gitarrister tar sig an musik på olika sätt och man utvecklar ett spelsätt som är bekvämt för en själv.

Med Fredriks sista touch är gitarrerna för skivinspelningen klara och näst väntar bas och sång. Några sista ord?

– Jag är alltså färdiga med min del i inspelningen av ’Human Plague’, och arbetet med skivan har bland annat motiverat mig att utveckla min spelstil, mina tankar kring solokomponering och deras funktion i en låt och också vikten av att vara noggrann. Plågsamt noggrann.