Slug med Plain Ole Bill i bakgrunden.

Atmosphere gör ingen besviken

Atmosphere och B. Dolan
Debaser Strand
2014-10-20

Jag har varit på en del spelningar med Rhymesayers-artister nu och vanligtvis börjar kvällen på samma sätt: En handfull av de mest hängivna fansen samlas alldeles för tidigt i en överdimensionerad lokal för att säkra bra platser som det med största sannolikhet ändå inte kommer att vara någon konkurrens om. Det här är människorna som tar ut pengar innan gigget för att vara säkra på att kunna plocka upp en merchtröja så fort de kommit in genom klubbdörren.

För åtta år sedan var jag en av dem. När Atmosphere spelade på Debaser Slussen 2006 (tror jag det var) hängde jag på låset och teeshirten jag köpte innan showen var min favorit tills jag lyckades sabba den i tvätten.

Nu är jag äldre och lyckas behärska mig bättre. Jag stressar inte ens på mitt middagssällskap mer än att vi är på plats en hel halvtimme efter att insläppet öppnat. Ytterligare en halvtimme senare kliver förbandet på.

Det är inte mycket mer än en månad sedan det blev klart att B. Dolan skulle följa med Atmosphere på deras Europaturné. Kanske är det en del av förklaringen till att Strange Famous-rapparen uppträder utan någon dj utan i stället sköter allt på egen hand, enbart hjälpt av en laptop och en mic. Den 33-årige Rhode Island-sonen bjuder på en imponerande föreställning men tyvärr lyfter det aldrig ordentligt. B. Dolan har inte riktigt materialet för att på riktigt kunna underhålla en publik som står och väntar på den oberoende hiphopens kanske största ikoner.

B. Dolan lyckas inte riktigt tända till.
B. Dolan lyckas inte riktigt tända till.

Så fort Atmosphere gör entré är lyfter stämningen ett antal oktaver och densiteten i publikhavet stiger rejält. Det första som slår mig är att Slug – som har sällskap på scen av sin producent Ant och dj:n Plain Ole Bill – ser gammal ut, kanske till och med äldre än sina 42 år. När han redan efter första låten börjar surra om sin längtan efter ”swedish pussy” befarar jag att han inte bara ser gammal ut utan faktiskt också har åldrats väldigt fort.

Lyckligtvis får jag fel. Slug hittar snabbt rätt och under en bra bit över en timme levererar han hit efter hit efter hit (”hit” kanske är fel ord här, Atmosphere har aldrig rönt några kommersiella framgångar att tala om, men när publiken rappar med i varenda rad av varenda låt är det svårt att hitta en mer passande beskrivning). Intensiteten är minst sagt imponerande och jag har sällan sett en artist som är mer närvarande på scen. De där fansen som kom tidigt kommer inte att gå hem besvikna. Slug framför sina alster på ett sätt som ger intrycket av att man skulle kunna väcka honom mitt i natten och be honom dra igenom hela repertoaren utan att han skulle missa en stavelse.

Visst saknar jag några låtar. Men när skattkistan är så full som Atmospheres är det oundvikligt att vissa guldklimpar glider mellan fingrarna. Balansen mellan gammalt och nytt är bra och till skillnad från många andra hiphopgrupper har duon vettet att hoppa över de delar av deras diskografi som inte riktigt håller måttet. Jag är glad att vi fick höra Flicker, och The woman with the tattooed hands, som framfördes till hälften acapella, var en av kvällens höjdpunkter. Den avslutande ”freestylen” lät så otroligt bra att jag nästan misstänker att den inte var improviserad alls.

När jag går mot garderoben passerar jag merchbordet. Jag stannar till och undrar om jag inte trots allt ska spä på bandets turnékassa lite. Men jag sansar mig. Den snyggaste tröjan här har jag ändå redan köpt på internet.