Artisterna på Peace & Love-affischen avbokar en efter en i någon slags gemensam solidaritetsyttring för Kartellen.
Men vad man egentligen gör är att straffa sina egna fans snarare än festivalen.

Det har blåst upp till storm kring Peace & Love och ni har naturligtvis hängt med i turerna. Bland annat har ni kunnat läsa om hur tidningen DT avslutade sitt samarbete med festivalen på grund av att de bokat Kartellen.

Peace & Love skred till verket och avbokade Kartellen. Vilket i sin tur fått en lång rad av andra artister som bokats till festivalen att slå bakut och boka av sina gig med budskapet ”får Kartellen inte spela spelar inte vi heller”.

Man kan tycka vad man vill i sakfrågan. Själv anser jag att DT gör rätt som med hänvisning till sin sponsringspolicy hoppar av (som Fredrik Tideman skrev på Drefvet igår, vad ska man med en policy till om den inte följs?), samtidigt som jag tycker att Peace & Love visar alldeles för lite ryggrad som inte kan stå för sin bokning utan istället bokar av Kartellen med ett gäng fabulerade efterhandskonstruktioner som förklaring.

Men det här att en massa andra artister börjar hoppa av, det köper jag inte. Stefan Sundström, Little Children, Jonas Lundqvist, Ebbot och MEKK MY DAY, samtliga har de aviserat att de inte tänker spela på festivalen i Borlänge. Det sistnämnda kollektivet hälsar rent av via sin Facebook-sida att ”denna fråga är så mycket större än en sketen festivalspelning”.

Vi tar det en gång till: ”en sketen festivalspelning”.

Jag förstår att kopplet av artister blir upprörda och nedslagna när deras kamrater under märkliga former petas från festivalen. Men det där gör mig faktiskt mörkrädd.

För de som straffas hårdast när artisterna hoppar av är inte festivalen i sig. Det är klart att det blir mycket dålig publicitet och en prekär situation att hantera, men Peace & Love står inte och faller med Stefan Sundström, Little Children, Jonas Lundqvist, Ebbot eller MEKK MY DAY. Det finns band, band och åter band som skiter högaktningsfullt i Kartellen och säkerligen kan tänka sig att gå in och ta avhopparnas platser.

Nej, de som straffas hårdast är de enskilda fansen. De där musikälskarna som skramlat ihop några kronor extra och köpt biljett kanske just för att något av de där avhoppande banden stod på affischen.

Det är dem det verkligen är synd om.

För dem är det inte bara ”en sketen festivalspelning”.

Men det verkar inte ens ha varit något våra kära artister tänkt över när de kollektivt buttrar till och sluter sig samman för att visa sina sympatier för ett tveksamt hiphop-kollektiv.

Fansen, de som i slutändan är anledningen till att artisterna över huvud taget kan existera som just artister, sätts helt uppenbart i andra rummet när det uppenbarade sig ett tillfälle att göra ett statement i en fråga som är mer komplex än man vill göra sken av.

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Rastlös orddribblare och ohämmad tyckare som i den kärleksfulla jakten på den bästa musiken lämnat spår efter sig i allt från Slavestate till Folkbladet så väl som i rollen som grundare av och chefredaktör för Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras