Årets 100 Bästa Låtar 2021 enligt Drefvet

Där föll ännu ett år. Ingen idé att gå in på vad det här året har burit med sig. Det har varit ett tuuft år för oss alla. Men med det sagt så har det släppts fantastisk musik från fantastiska artister.
Som brukligt är så stänger vi på Drefvet ner året med en lista, en lista över de hundra (100!!) bästa låtarna från året som var.
De som bidragit och gjort listan möjlig är: Ricky Holmquist (RH), Malin Karlsson (MK), Håkan Kjellgren (HK), Dick Magnusson (DM), Mikael Mjörnberg (MM), Fredrik Tideman (FT) och Martin Wilson (MW)

Varsågoda – mycket nöje, god läsning och god lyssning!

Vi ger er de bästa låtarna från 2021:

 

1. Sharon van Etten och Angel OlsenLike I used to
Det närmast 80-talssvulstiga soundet är något annan än hur – åtminstone jag som inte har superkoll – är van att höra Sharon van Etten. Men jag sväljer det med hull och hår! (FT)

Låtens avstamp, med en stabilt flytande ton som ledsagar det tämligen omedelbara och bombastiska drivet, gör direkt Sharon van Etten och Angel Olsen till Bowieska hjältar. När kompositionen sedan drar iväg så är det genom Bruce Springsteens hemtrakter, vars amerikanskt nostalgidrypande vidder i refrängens meloditema hägnas in av ett par enkla slingor från synthstråkar och en twangig elgitarr, ledsagade av ett glittrigt blipp-arpeggio.
Lägg till detta att Sharons och Angels röster kompletterar varandra i samma perfekta stämförhållande som Agneta och Anni-Frid hade (och, har det visat sig, alltjämt/återigen har) i Abba – fast kärvare; van Ettens strävhet möter Olsens Stevie Nicks-igt svävande country-känsla och mötet är så klart mindre glättigt än någon Abba-låt och halvvägs runt jorden från 70-talets ESC-plastighet. Och mer innerligt – när de når refrängerna tar de i med en sådan intensiv dramatik i rösterna att det nästan påminner om… Meat Loaf (but in a good way).
Den här tankeavstickaren må framstå som extremt långsökt, men jag tror inte jag är den enda som åtminstone lekt med Abba-parallellen här – för när den officiella videon till detta mästerverk, regisserad av Kimberly Stuckwisch, framåt slutet väljer att fokusera på van Ettens och Olsens ansikten i rät vinkel mot varandra, så att den enas profil smälter samman med den andras framifrån-fejs – ja, då kan verkligen inte den stilistiska flirten till Abbas Knowing Me, Knowing You och dess visuella ackompanjemang vara en slump. Dessutom gömmer sig i Like I Used To ett nästan lika skickligt och fast grepp om melodi och produktion som det hos herrarna Andersson och Ulvaeus.
Samtidigt blir det i sin helhet – som brukligt när förträffliga artister förvaltar sitt musikaliska arv och sina influenser väl – inte något retrofetischistisk förr-längt, utan en nutida ärlighet. Likheterna är förvisso allt annat än uppenbara vid det första mötet av dessa två tämligen skilda tider, stilar och framtoningar. Men jo, det passar liksom ändå lite extra fint att den bästa låten att nå våra öron 2021 – året då Abba gjorde sin lika brett efterlängtade som uppseendeväckande (och alls icke oävna) comeback – är som ett Abba för 2021 och framåt (oaktat då det faktum att nu alltså det faktiska Abba envisas med att vara ett Abba för 2021 och framåt). Eller kanske ett slags Anti-Abba.
Således: Jag har nu, för att försöka fånga låtens storslagenhet, alltså reffat till både David Bowie, Bruce Springsteen och Abba. Och Meat Loaf. Jamen, ni fattar. Maffigt! (HK)

2. SolenGävle
Det som gör Solen till ett av Sveriges mest intressanta band är att man aldrig riktigt vet vad man ska förvänta sig av dem. Att de tar sina egna vägar och väldigt ofta skriver låtar som växer med lyssningarna. Gävle var en typisk sådan låt. Den började ganska anspråkslöst för att sedan växa och växa och växa till ett monster. Jag fattar inget samtidigt som jag fattar allt. (MM)

3. SolenMitt Nya Liv
Solen är tillbaka! Sveriges sista stora indierockband. Jag kommer aldrig mer kunna se ett nybyggt hyreshus utan att tänka att det inte är byggt för såna som mig. (MW)
Vemodigt och fint när Solen var tillbaka med sin första singel sedan 2017 års ”Känslor säljer/Miljonär”. ”Det snöar igen, i den här jävla stan” är i sin enkelhet en lysande öppningsrad. (FT)

4. Amy SharkAmy Shark
Naket och självutlämnande sjunger hon till någon som inte funnits där under hennes strävan och kamp att nå sina drömmars mål. Någon som uppenbarligen dykt upp när framgången väl är uppnådd. Lika vass som sorglig och vacker. En fullständig käftsmäll i avskalat format. (MM)

5. Mattias AlkbergGudrun och Andreas
En låt som lät redan som en klassiker redan första gången jag hörde den, kvalitetsgaranti med andra ord. Genial text och genial pop. Även om det inte kommer sluta bra för varken mig eller Mattias Alkberg, så blev i varje fall den här låten en av årets bästa. (MW)
Älskar Alkbergs experimentlusta på de senaste årens skivor. Här är det dock pop av klassiskt snitt som gäller och det är fantastiskt bra. (FT)

6. Nicole SabounéWaiting
Jag hade dömt ut Nicole Sabounés nya skiva, tyckte den var mesig. Varför tar hon inte i längre när hon sjunger? Går på Popaganda och blir helt överkörd. Rördes bokstavligt talat till tårar av Waiting och jag har inte för vana att stå och snyfta till musik. Jag ska lära mig att inte döma ut en skiva innan jag lyssnat på den ordentligt och ni ska sätta på Waiting på högsta volym. Nu. (MW)

7. PascalFuck Like A Beast
”Jag är friskt och har allt jag behöver, men det är ändå så svårt att ha ett liv och vara den som ska leva det”. Jävlar vad den raden resonerade med den här trötta 33-åringen. Underbar lo-fi med en text man bara vill vråla med i. (FT)

8. Japanese BreakfastBe Sweet

Det blir knappast svängigare än såhär! Jävla dänga rent ut sagt. Låten är kanske inte representativ för hela skivan, men vad gör väl det. Det är en annorlunda riktning för Japanese Breakfast, men det är uppskattat. (DM)

9. A36Samma Gamla Vanliga
Första gången jag hörde låten blev jag helt till mig. Den lät unik, fräsch och väldigt väldigt svängig.
En av de låtarna jag lyssnat mest på under året, och en av de absolut bästa. Svensk hiphops framtid? (RH)

10. Elton John och Dua LipaCold Heart pnau remix
Jag går inte. Jag flyger fram. Den här lindrar allt. Allt!! Kommer aldrig tröttna. (MK)

11. Annika NorlinPengar
Vi är vid det här laget väl bekanta med Annika Norlins fenomenala förmåga att hitta rätt toner till sina ord, och vice versa. Men jag upphör nog aldrig att förundras. Och nu har till och med Annika själv omfamnat sin egen tvåspråkiga genialitet med tillräcklig säkerhet för att kunna släppa material under eget, moniker-fritt, namn (även om hon sedermera påpekat att någon dylik trygghet inte varit avgörande i det namnbeslutet).
Här börjar det med ett knarrigt piano, som snart får sällskap av varmt stillsamma stråkar som följer med i den förnämligt poetiska ådra där Norlins ord sorgset lamenterar över människans litenhet inför tillvarons kanske mest obarmhärtiga ok, trätoämne och slavdrivare. Men hon antyder också hur bisarrt detta maktförhållande mellan människor och kapitalet är – och därigenom vrider hon på det; hon lättar på vår bördan, ger oss makten tillbaka och vaggar oss i tryggheten att pengar, när allting/våren kommer omkring, inte betyder någonting. Eller i alla fall inte allt. Samtidigt gör hon det utan att vara så övertydlig i sin tematik att kontoutdraget skrivs oss på näsan, varför det hela även blir till en mer allmängiltig tröstevisa; en som nog även den mest äckligt välbeställda rikemansunge skulle kunna ta i handen när skiten hamnar i deppfläkten. (HK)

12. JungleAll of the time

Dom kan det där med sväng, de kära britterna i Jungle. Allt de gör är nästan störigt rätt, creddigt och fresch. Man blir lite provocerad. Men samtidigt får man väl ta det när det är såhär bra. Låten kommer från duons tredje skiva och man ser en fortsatt utveckling, men det funkiga, välpolerade soundet är kvar. (DM)

13. The Halo EffectShadowminds
När verkligheten överträffar dikten. Ett gäng avhoppade medlemmar från In Flames hintade om att något nytt var på gång och byggde upp sanslösa förväntningar. Förväntningar som överträffades när Shadowminds släpptes. En modern variant som hämtar sitt syre i Göteborgsdödsen vid millennieskiftet. Helt briljant. (MM)

14. Taylor SwiftAll To Well (10 minute version)
Känslan som omsveper låten. Hur Taylor Swifts ord lyckas ta sig in under huden, hur den griper tag om hela själen och lämnar mig helt maktlös. Jag lyssnar, verkligen LYSSNAR. Det var såhär låten var menad att låta.
Det är såhär den måste låta för att man verkligen ska förstå. (RH)

15. Clara KlingenströmBehöver Inte dig idag
Sant. Varken Clara Klingenström eller nån annan behöver nån som inte behandlar en som en förtjänar.
Aldrig.
Förstått?! (MK)

16. Sam FenderSeventeen Going Under
Ibland, om än ack så sällan, händer det. Att man snubblar över en ny musikbekantskap, som med en både genuin och genial förmåga bryter sig igenom bruset och tämligen nockar en. Ett sånt där fenomen som man som musiknörd liksom går och letar efter mest hela tiden. Det här året hände det. Och artisten var Sam Fender.
Att den unga engelsmannen hittat sin alldeles egen säkra röst och ton betyder emellertid så klart inte att han står utan rötter i den musikhistoriska myllan – 80-talet gör sig snabbt påmint här, och när det stadigt driviga trumkompet kommer igång förs mina tankar, hjälpta av några par toner i en ifyllande hockeykör, snabbt till Dire Straits klassiker Walk of Life, och när snart även en saxofon gör sig gällande så tittar även Bruce Springsteen in i ljudbilden och leder vår taktfasta promenad ned längs E-Street.
Det monotona tragglandet av en enkel ackordföljd skulle kunna göra låten en smula tjatig, men i stället använder Fender det till att bygga upp en eskalerande intensitet i låten, vars struktur därmed förstärker förmedlandet att tonårsfrustration. Och även om de 80-talistiska rockrötterna i låten andas ganska amerikansk (ja ja, Dire Straits är också britter, men ni fattar; det är Bossen som bestämmer) så är det ändå något regn- och betonggrått i Fenders (ändå ganska färgsprakande) framtoning som ändå gör det hela omisskännligt brittiskt. Men han gör det brittiskt utan att luta sig mot någon tradition av britpop eller dess mods-föräldrar – vilket faktiskt är såpass ovanligt att det stärker det där personliga och äkta ännu mer. (HK)

17. Division 7Majorna
2021 var ett dystert år på många sätt, så det behövdes en poppowerpunklåt som satte fart lite på tillvaron. Division 7 är ett missvisande namn, nog borde de här gossarna ändå vara upp och sniffa på allsvensk klass vid det här laget.(MW)

18. Kitok och RadloffEPA-traktor
Det har handlat mycket om mörka tankar och problem i Kitoks texter, men i år visade han att det finns betydligt mer än så på paletten. EPA-traktor kan framstå som en plojlåt, men har en välskriven text som samtidigt som den är rolig och träffande är en tydlig samhällskommentar. Dessutom framfört på Kitoks smittande sätt. Sveriges bästa hiphop-artist! (MM)

19. Middle KidsR u 4 Me?
En av de mest glädjande upptäckterna för mig 2021. Australiensarna i Middle Kids har hunnit släppa en skiva tidigare, men den gick mig helt förbi, men vad gör väl det när årets Today We´re The Greatest är en av mina favoritskivor 2021. Semi-hiten R u 4 me är nästan för mycket gladpop egentligen, men kanske den mest självklara singeln på skivan. In och lyssna! (DM)

20. MastodonTeardrinker
Hade lite svårt att komma in i årets skivsläpp från Mastodon. Den rätt spretiga ”Hushed and grim” har fortfarande svårt att fånga mitt intresse. En låt satt dock från början. Teardrinker är en rättfram rockdänga som man som gammalt Mastodon-fan har lätt att avfärda som en del av bandets nyare, bredare anslag. Det är det ju förstås – men det är fortfarande en jävla kanonlåt. (FT)

21. Chvrches och Robert SmithHow Not To Drown
Såg fram emot det här samarbetet så pass mycket att jag blev jättebesviken vid första lyssningen. Andra lyssningen blev låten lite bättre, tredje lyssningen gillade jag den, fjärde lyss… Du fattar va? Den växte sig så enormt stark att den självklart måste hamna på en lista av denna dignitet. (RH)

22. Da∂i Freyr10 years
Fjärde plats i ESC och jag hade älskat om den kommit ännu högre. Kan absolut tänka mig anlita koreografen till kommande bröllopsvals. (MK)

23. Phoebe BridgersThat Funny Feeling
Kanske skulle den här platsen i vår lista egentligen tillhöra någon annan. För det här är faktiskt en cover, och det på en låt som också släpptes under 2021 (om än i ett, för oss, inte alldeles traditionellt sammanhang). That Funny Feeling kunde nämligen först höras i komikern Bo Burnhams Netflix-special ”Inside” (som ju därtill inte var någon vanlig stand up-special, utan en enmansproducerad djupdykning ner i den coronaisolerade vardagens bråddjupt mörka navel).
Så varför är det inte Bo Burnham som föräras denna plats i vår lista? Tja, helt enkelt för att Phoebe Bridgers adaption är… ännu bättre. Låten är förvisso förträffligt träffsäker och både snyggt ihopsnickrad och väl framförd redan i originalutförandet, men när Bridgers tar den i sina händer öppnar hon en ny dimension hos den – och klargör därmed extra fint vilken fenomenal skapelse vi har att göra med (och får oss att bättre inse att Burnham, när det kommer till låtsnickrande, är mer än ”en rolig komiker som råkar vara lite musikalisk och därför väver ihop sina talanger). Därtill gör det där viskande varliga i hennes sång, det försiktigt varma som susar över de musikaliska känsloängar där man kan hitta singer/songwriters som Rosie Thomas och Sufjan Stevens, att Phoebe Bridgers version tar extra öm hand om hängivelsen i ens lyssnande.
(Och Bo Burnham går sedermera inte lottlös från den här listan, vilket ni blir varse när ni scrollar vidare…)
Genom att rada upp samtida (och, för den delen, historiska och tidlösa) företeelser och namn, och på så vis fånga en känsla med vilken vi trallande kan rusa mot jordens nära förestående undergång, ansluter Burnham/Bridgers till samma skola som exempelvis Billy Joels We Didn’t Start the Fire och R.E.M:s It’s the End of the World as We Know It (and I Feel Fine) – fast med ytterligare ett varv tillskruvat med både den svarta cynismen och humorn (ja, stundom är komiken i textraderna så depressivt mittiprickig att det nästan gör ont: Vad sägs exempelvis om ”A gift shop at the gun range, a mass shooting at the mall…”? Eller ”Reading Pornhub’s terms of service, going for a drive / Obeying all the traffic laws in Grand Theft Auto 5…”. Ja, vad ska man säga…? Aj, så briljant!)
Extra övertygande blir Phoebes version av att hon tar låten på fullt allvar – vilket exempelvis betonas när låten närmar sig outrot och steppa upp produktionsambitionenoch inte bara enkelt hänfaller till en gullig ”känslosamt avskalad ackustisk cover”, vilket annars brukar vara mallen. Humor på fullt allvar. Att skratta döden i fejan. Ångestsmajl. Ni vet, den lustiga känslan. (HK)

24. PascalStephen King
Pascal har lyckats skapa sitt egna universum, den här låten är en beståndsdel av den pascalska världen som både känns bekant och ny. (MW)

25. Iron MaidenHell On Earth
Vad kul det är när ens gamla hårdrockshjältar levererar! ”Senjutsu” är en snortight och bitvis överraskande skiva, och det bästa sedan 2006 års ”A Matter of Life and Death”. Avslutande Hell on Earth inkapslar allt som är bra med bandet, det är galopptakt och vansinnigt snygga melodier tillsammans med Bruce Dickinsons vassa sång. Huruvida det här blir bandets sista album är osagt (och förmodligen inte troligt), men för mig vore Hell on earth en perfekt punkt på karriären. (FT)

26. Jakob HellmanTrettiofem
När en av årets mest hajpade och emotsedda skivor mest slutade i ett ”njaaaoo” var det en av låtarna som faktiskt stod ut och stod emot alla förväntningar och press. Känslan i Hellmans röst är allt för mig.
Hur något så sprött och delikat kan bli så monumentalt. Fantastisk låt helt enkelt. (RH)

27. Sandro CavazzoSad Child
Nu när karriären ska läggas ner är jag glad att guldkorn likt denna har hunnit skapas. Också glad att det kommer fortsätta skapas musik till andra favoriter.
Fint med personer som inte måste stå i rampljuset ändå. (MK)

28. Airghoul och PriestPusher
Den första minuten. Den första jävla minuten är utan tvekan det absolut mäktigaste som levererats i musikväg detta år. Tyvärr stannar låten av lite och det händer lite väl mycket som inte faller mig i smaken.
Men den första minuten… Herreminguud. (RH)

29. ThåströmGyttjebrottaren
Man kan sörja att Thåström har sagt upp bandet han har jobbat med i 15 år – de kommer att saknas live. Men, det verkar ha gjort honom gott när man lyssnar på ”Dom som skiner”. I Gyttjebrottaren kommer det synthiga soundet helt till sin rätt i kombination med Thåströms vemodiga sång. Tungt och vackert. (FT)

30. The WombatsIf You Ever Leave, I´m Coming With You
The Wombats på en lista över bästa låtarna 2021? Det känns ju jääääävligt fräscht hörrö du… De goda britterna har varit med ett tag och man hade nog nästan glömt bort dem. Men årets släpp var en riktig höjdare och denna singel var en riktig höjdare. (DM)


31. Viktor OlssonEnsam När Du Går
Blåögd svensk soul i sin allra vackraste skrud. Viktor Olsson går från klarhet till klarhet.
Det är en konst att ständigt lyckas överträffa sig själv. När han nu väljer att beväpna sig med gospelkör, ja då är jag såld. Det har dansats åtskilliga timmar till denna låt. (RH)

32. Amason och Seinabo SeyPicture Seas
Att Amanda Bergman och Seinabo Sey funkar utmärkt ihop musikaliskt är vi redan väl varse. När Amason här gör ordentlig sak av detta faktum har de omsorgsfullt valt en perfekt låt för tillfället – den mjukt souliga kompositionen är (som) klippt, skuren, slipad med ettans sandpapper och mattlackad för Seinabos gästspel. Den vocoder-släpiga effekten (vilken det nu är) och de pålägg som lagts på sången får deras röster att likna varandra nästan till förväxling och smälta samman på ett lika fantasirikt som effektfullt sätt – deras stämmor kompletterar varandra enligt en helt annan matematik än, säg Agnetas och Fridas eller Sharons och Angels (se plats 1, ovan!), men resultat är precis lika lyckat. (HK)

33. SkilletSurviving The Game
Det är märkligt. Det strömlinjeformade urtråkiga amerikanska rockbandet Skillet har klämt ur sig miljonsäljande singlar en masse, men aldrig lyckats skriva något som berör. Och så kommer det en så här monstruöst stor hit, med ett driv och en refräng som fullständigt golvar mig som lyssnare. Daterat så det skriker om det, men alldeles underbart. (MM)

34. Tove StyrkeStart Walking
Tove visar att hon inte ens visat oss en bråkdel av vad hon har i rockärmen. Älskar Tove! (MK)

35. AvantgardetBottna
Jag minns det med värme. Första gången jag hörde låten. Jag satt i bilen och utanför blev det vårigt och soligt på en gång. Avantgardet tycks ha den inverkan och påverkan på mig. Det finns inte en chans att lyckas värja sig mot detta lyckopiller. Det är bara att dras med i stormen. (RH)

36. Molly SandénVi ska aldrig gå hem
Så är det, när den här skiten är över ska vi för fan aldrig gå hem. Nånsin. (MK)

37. Lana del ReyYosemite
Lana Del Rey hann med att släppa två skivor 2021 – en pandemieffekt kanske. Många bra låtar att välja på, men den som står ut mest för mig är den nedskalade Yosemite, med finstämd gitarr och drömsk sång. (FT)

38. TorresDon´t Go Puttin Wishes in My Head
Torres har varit på min radar några år. Sprinter från 2015 var en skiva som inte riktigt fick den uppmärksamhet den förtjänade, och egentligen är samma sak gällande årets släpp, även om stora sighter som Pitchfork och Stereogum alltid håller koll på henne (och ger bra betyg). Kanske hamnar hon i skuggan av andra akter med liknande indierock-sound, det finns några stycken liksom, men det borde hon inte. Baske mig! (DM)

39. Vera NoreaCarnival Dreams
Här kommer årets största överraskning, jag tappade hakan när jag hörde Vera Norea första gången. Det handlar om kabarépunk, vilket kanske inte en så förvånande genre i sig. Inte för mig i varje fall, ett av mina favoritband är Dresden Dolls och de sätter den etiketten på sin egen musik. Det som är förvånande är att Vera Norea lyckas låta både mer punk och mer kabaré än Dresden Dolls. Dessutom imponerar det stort att Vera Norea har så många strängar på sin lyra, hon frontar även det mer klassiska punkbandet Hårdgnissel. Hon som knappt får handla på systemet. Det här är kanske första gången ni hör talas om Vera Norea, jag kan lova att det inte är den sista. (MW)

40. Mimikry och Christer BlomgrenNi är så jävla dumma i huvudet
När två av den svenska punkscenens mer prominenta aktörer slog sin smutsiga byk ihop blev det förstås inte annat än lysande. Hur många gånger har man inte velat ställa sig upp och bara skrika ”ni är så jävla dumma i huvet!”. Nu är det legitimt att göra det genom att tralla med i refrängen. (MM)

41. Mannequin PussyTo Lose You
2019 släppte amerikanska kvartetten Mannequin Pussy sitt tredje album, ”Patience”, och dundrade sedan in på plats 48 på det årets upplaga av den här listan. Den gången var det låten Drunk II som fick representera bandets magnifikt innerliga indie-driv ochvälvävda gitarrmattor. I år har samma ära gått till To Lose You. Och med den äran visar Mannequin Pussy att att energin lever kvar: Missy Dabices sång toppar i refrängerna den sköna energikaskaden med härligt forcerad desperation, och jag blir tryggt övertygad om bandets bibehållna styrka – de må inför det gångna årets ep-släpp ha decimerats till en trio, men trots att de förlorat gitarristen och bandets medgrundare Athanasios Paul (nej, han har inte dött eller så, bara gått vidare i ligvet) så visar To Lose You, med all önskvärd tydlighet, att förlusten inte inneburit någon decimering av gnistan, nerven eller maffigheten i Mannequin Pussys musik. (HK)

42. NonameRainforest
Hiphoppen må ha erövrat världens topplistor och högtalare, men maktövertagandet har (i min enkla och gubbsura mening) i mångt och mycket skett genom att cementera genren, åtminstone globalt sett, till ett ointressant skal av lika enfadigt som enformigt trap-mummel, blingigt skrikig image-yta, ansiktstatueringar, spridda pistolskott, twerkande booties och allmän autotute-nihilism. Därför är det skönt och väldigt välkommet när den amerikanska rapparen Fatimah Nyeema Warner, mer känd under namnet/ickenamnet Noname, knackar en liten spricka i hiphoppens annars förvånansvärt livlösa yta, och sipprar ut sin Rainforest till spruttigt mysjazziga bossa-takter. Det är nästan flummigt laid-back, men ändå vitalt – världens regnskog är, som bekant, av livsavgörande vikt för planetens överlevnad, och även om parallellen kanske är lite väl dramatiskt tilltagen om den dras hela vägen, så kan vi glädjas åt att Rainforest i alla fall pustar lite välbehövd syre till en genre som inte tycks fatta att dess flämtanden i allmänhet inte är livstecken utan andnöd. (HK)

43. TrubbelVi skålar i halvtomma glas
Livet är fullt av besvikelser och tillkortakommanden. Du glömmer din favoritjacka på en finlandsfärja och alla du känner ska dö. Vad göra? Ta in en bildskön kör iklädd enbart minimala jeansshorts, tryck gasen i botten och skåla medan tid är. (MW)

44. Johannes RäihäStora lån och litet barn
Det var något alldeles visst med den här låten. Kanske kände jag igen mig lite för mycket? Eller så var det bara så att det var en väldigt väldigt fin låt från en artist jag fastnade lite extra för under året.
Jag ser väldigt mycket fram mot kommande släpp från Johannes Räihä. (RH)

45. TribulationIn Remembrance
Gothigt och teatraliskt – jag borde verkligen inte gilla Tribulations senaste giv, men jag kan inte värja mig. Är såld redan vid de inledande raderna på svenska. Borde förresten inte hela skivan ha spelats in på modersmålet? (FT)

46. The KillersWest Hills
Veteranerna fortsätter släppa ifrån sig bra grejer alltså. Det är ganska långt ifrån Mr. Brightsids episka refräng och gitarrslinga, men öppningsspåret från årets Pressure Machine växer sig sakta till en riktig best. Det är ett närmast perfekt öppningssår just, den ligger sätter prägeln på hela skivan som väntar. Det är något mer tillbakadraget och mindre Brandon Flowers utan snarare en låt som får växa och ta ut svängarna. (DM)

47. Of Monsters and MenDestroyer
Årets mest dramatiska spår bara dök upp som från ingenstans och lämnade mig med häpnad. Islänningarna brukar vara bra på att mejsla sin pop, men så här storslagna brukar de inte vara.
En oerhört positiv inriktning. (MM)

48. Ed SheeranBad Habits
Jag slåss med mig själv och är inte helt överens om varför denna ens är med på min lista.
Men den är ändå 2021 på nåt sätt. (MK)

49. The War On DrugsWasted
En låt som får mig att längta till sommarens sena utekvällar, regndoftande asfalt och cykelturer till badet. Allt känns lätt med Wasted i lurarna. (FT)

50. RymdpojkenKarlavagnen
Klickade in mig på låten mest för att jag var nyfiken på hur någon som kallar sig ”Rymdpojken” låter, och jag är otroligt glad över att jag gjorde det. En otroligt vacker historia om krossade hjärtan, om längtan om hopp. Alla kan vi nog känna igen oss i den här texten. (RH)

51. LBSBResenären
Lika mycket som LBSB längtar efter att köra livegig längtar jag efter att ta min baby och vara resenär världen över. (MK)

52. Sharon van Etten och Big Red MachineA Crime
Sharon Van Etten gör ju alltid bra grejer. Så är det bara. Och det blir nästan lika bra när hon låter andra göra hennes grejer. Van Ettens skiva Epic firade 10 år 2020 och då gav hon ett gäng andra musiker i uppdrag att göra covers på låtarna. Den kom visserligen ut 2021, men det är ändå OK, tycker jag iaf. I denna version fläskar Bon Iver och The Nationals Aaron Dessner till den redan magiska A Crime på ett sätt som får armhåren att resa sig. (DM)

53. SoarsTorn
Att ett sidoprojekt till pg.lost skulle vara instrumentalt, drömskt och bitvis storslaget kommer så klart inte som någon större överraskning, men Soars kom som ett välkommet soundtrack under hösten. Möjligtvis lite lugnare än i huvudbandet men uppfordrande på samma självklara sätt. (MM)

54. We.The PigsAnyway
De Stockholmsbaserade dojgluttarna i We.The Pigs (som för övrigt släppte sitt självbetitlade debutalbum i höstas) lyfter blicken för att kunna rusa iväg allt vad pinnarna bär utan att riskera snubbla på skosnörena. Förstklassig shoegaze, med perfekt avvägd produktion, där gitarrer dränks i distt och fuzz och staplas på varandra, precis som sången och dess många stämpålägg – och det utan att vi går ner oss i grötighet, utan sveps med i den rasande forsen. För det här är magnifikt kraftfullt. Som Slowdive på speed (motsägelsefullt va!) eller vad det nu var Lush gick på i sina mer energiska stunder back in the day. Hursomhelst – alldeles jävla härligt är det! (HK)

55. Mia Maria JohanssonDon’t Fall
Kanske var året 2021 året då Mia Maria Johansson slog igenom på riktigt? Nån skribent på Gaffa utsåg fullängdaren ”Slay” till årets bästa album och här utnämns Don’t Fall till en av årets bästa låtar. I en rättvis värld hade Mia Maria Johansson åkt på en fullbokad klubbturné under hösten. Nå, Don’t Fall är hur som helst en fantastisk låt, om att försöka hålla ihop när allt redan faller samman.

56. James Frances713
Den animerade videon till 713 börjar med att James Francies och hans medmusikanter plötsligt lyfter från marken, med instrument och allt, för att sedan utgöra ett slags svävande ledstjärna för en taktfast bilfärd. Visualiseringen är perfekt – för det är så det känns: vi sugs med och sprattlar sedan längs vägen, likt ryckiga marionettdockor styrda av Francies’ tangenttryckningar. Det är både tryggt monotont i ett återkommande inbrutet ackordbreak och utsvävande i förbluffande fingerfärdiga utflykter över klaviaturen. Den mjukt aah-aah:ande bakgrundskörens enkla lugn ser emellertid till att vi håller oss på vägbanan. Den sveper dessutom in vår färd i en blaxploitation-filmisk atmosfär, vilken får stycket att hålla en snygg balans mellan lagom svårt ekvilibristisk jazztradition och en lagom retro-flirtande nutidskänsla; soundet påminner mig här om Kamasi Washingtons moderna jazz, en känsla som 713 förstärker genom att också driva in det groove- och taktlån som jazzen fordom utfärdat till hiphoppen, och som i återgäldad tillstånd, som ränta, har mättats i respektingivande coolhet. (HK)

57. Stilla HavetDisco 2020
Mitt tonåriga jag hade hatat den här synthiga discodängan, men mitt nutida jag kan inte värja mig. Kanske är det för att jag fått uppleva den live det här konsterfattiga året? Kanske är det för att Sara Wilson gästar? Kanske är låten helt enkelt så bra att inte ens en gammal punkare kan motstå den? Jag vet inte, lyssna och döm själva. (MW)

58. Amy SharkLonely Still
Plattan som släpptes under året, ”Cry Forever”, var förmodligen en av de starkaste skivor som 2021 hade att erbjuda och Lonely Still är ett av spåren som står ut som en juvel ur en urstark helhet. En sång om känslorna efter ett uppbrott. (MM)

59. ClaudSoft Spot
En ny upptäckt för mig och en riktigt bra sådan. Clauds debutskiva Super Monster  är genomgående svinbra avskalad, välproducerad, men ändå hemmaproducerad, pop. Soft Spot är den starkaste stunden. Riktigt fin! (DM)

60. Converge och Chelsea WolfBlood Moon
En låt och ett samarbete som dök upp helt som en överraskning för mig, och fastnade direkt. Läcker dynamik låten igenom, med klimax i de sista vråltunga minuterna. (FT)

61. Viktor LeksellEld och lågor
Ännu ett år, ännu en hit från Viktor Leksell. (MK)

62. Vånna IngetGnista
Vånna Inget är mästare på poppunkvemod, här kommer en pärla till i den genren. (MW)

63. Cassandra JenkinsHard Drive
Jag kommer plötsligt på min hjärna att parallellnynna på en annan låt här – antagligen på grund av att denna andra låt i mångt och mycket är uppbyggd av hyfsat narrativa pratverser som sedan mynnar ut i en stunds melodiös refräng och ett accentuerande av verkets titel, precis som i Cassandra Jenkins låt.
Hard Drive.
Dessutom rimmar denna andra låts titel på – och har stamma stavelseuppbyggnad och betoning – som Jenkins’.
Hard Drive.
Och någonstans berör de möjligtvis även samma tematik, om än från olika håll; den vardagslunk som både bjuder till trygghet och uppmanar till flykt. Men där den där andra låten närmast idkar eskapism genom att söka sig till någon London-klubb och knapra ecstacy, så gör Cassandra Jenkins’ låt detsamma genom att suga i sig lite av grannens hemodlade (nej, vi menar inte att man bör göra vare sig det ena eller det andra; det här är en metafor!) och ta sig en lugn (om än hård?) och mysig biltur i någon enslig skog i upstate New York, anförd av en jazzigt soft svepande saxofon och en tuffigt motortuggande trumtakt.
Hard Drive.
Ja, alltså – i ärlighetens namn är de ju kanske inte jättelika varandra, de här två låtarna, ens i min konstiga hjärna. Men det fann sig nu liksom ändå trevligt att göra jämförelsen. Och möjligtvis kan vi åtminstone påstå att min motiveringstext här, i hela sitt taffliga försök till något slags metamusikalisk lustifikation, (till skillnad, sannolikt, från Hard Drive) är en pastisch på den där andra låten.
Parklife!
(HK)

64. DonkeyboyKentucky
Norrmännen i Donkeyboy har en förmåga att då och då klämma ur sig sanslöst smittsamma singlar. Vem minns till exempel inte Ambitions och Triggerfinger? Kanske är de inne och touchar lite väl mycket på Rednex här, men va fan, det är ju så oerhört medryckande. (MM)

65. Small BlackPostcard
Och så lite chillwave på det. Eller? Brooklyn-bandet var ett av fem band som alltid nämndes när just chillwaven var på tapeten där under en kvart runt 2010. Jag trodde de lagt ner helt, förra skivan kom liksom 2015, men så damp årets Cheap Dreams ner som en fin överraskning. Postcard är en av de mer dansanta låtarna på skivan. Det låter fortfarande som det brukar, men på inget sätt daterat. Rent objektivt alltså. (DM)

66. Cult Of LunaI Remember
Otroligt mäktigt, som vanligt när Cult of Luna skriver musik. Den smått dissonanta gitarren som kommer in mot slutet skaver precis lagom för att låten ska lyfta ett extra steg. (FT)

67. VillagersCircles in the Firing Line
Irländsk indie på min ära, tänk att en pobrutta kan vidga vyer. Lyssna du med vetja!

68. Brandi CarlileBroken Horses
Brandi Carlile har brutit in sina hästar väl – och som hon får dem att rusa! Det är egntigen riktig ökendammig kåbbåjsar-western men med ett ordentligt rockdriv. Med sin countrygrund skulle Brandi Carlile skulle lätt ha kunnat passera under min radar, men tack vare att hon tillsammans med kollegorna i Highwomen öppnade mina öron för hennes riviga talang för ett par år sedan har jag nu ynnesten att kunna låta mitt lyssnande tjudras i hennes vidöppna sångvidder, där hon sitter säkert och stabilt i sadeln, både i vild galopp och i lugn skrit – och Broken Horses representerar detta förnämligt. Brandi Carlile är helt enkelt förstklassig musiker, låtskrivare, sångare och artist. Vilket dessutom innebär att hon i sitt uttryck lägger an den där genuina ärligheten som jag inte tycks kunna låta bli att leta efter i mitt musiktörstande (eller tjata om i mitt skrivande om det). Och då kan jag uppenbarligen till och med lyssna på, och gilla, country. (HK)

 

69. MakthaverskanThis Time
Makthaverskan går det att lita på. Det dröjer så länge mellan släppen så att en nästan hinner glömma bort dem, men när de väl kommer något nytt håller det lika hög kvalité som vanligt. (MW)

70. Johannes ÅgrenPå Riktigt
En låt som gick lite under radarn, men som checkar alla boxar för att kunna fungera som sommarhit. Musikaliskt febriga känslor för svettiga dansgolv när det inte finns några som helst tankar på morgondagen. (MM)

71. Sarah KlangAnywhere
Vilken jeflva pipa! Sarah Klang fick sitt stora genombrott med debuten 2018 och har tagit tid på sig med uppföljaren. Men när den väl kom var det en superskiva och just Anywhere i sin sorgliga, melonkoliska skrud är en av 2021 års finaste låtar. Allt som fanns på debuten finns där, men det är ännu bättre och hon låter americanan komma fram ännu tydligare här. (DM)

72. Thundering HoovesRex Nemorensis
En duo från England som var en ny upptäckt för mig i år. Tight och snygg black metal. Introt om sataniska ceremomier är såklart tufft och helt rätt. (FT)

73. NewkidIngen luft mellan oss
En otroligt bra försmak på hur albumet som släpps 2022 kommer att vara? I så fall lär Newkid finnas med här då också. (MK)

74. PlásiFar From Home
Drömskt, förtrollande och alldeles underbart och inte ett dugg förvånande att just denna har spelats i ”Greys Anatomy” i år. (MK)

75. MitskiWorking for the Knife
En mysigt ominös, nästan Kite-drönande, synth sätter tonen när denna genremässigt svårinringade japansk-amerikanska här börjar jobba åt Kniven (vilket tydligen ska åsyfta de krav som ställs på henne som artist). Precis som vid de tidigare tillfällen då Mitski bevistat vår årssammanfattande Topp 100-lista (både 2016 och 2018), hittar hon på Working for the Knife en stabil och trevligt motsägelsefull balans mellan lugn säkerhet och sugande intensitet, och klämmer in hela kalaset i en relativt snäv tidsrymd. Den egentligen ganska försiktiga framtoningen lyckas hon, sin vana trogen, ge en angenämt kliande rocknerv och tyngd, här med en subtil botten av gitarrdistar under synthmattan, och för att spetsa till den behagliga känslan av obehag låter hon de hon här en  VMA-siren Jag hoppas Mitski håller Kniven stången och ser fram emot att få bevittna hennes säregna musik live i sommar, då hon, om cornagudarna vill, är aktuell för Lollappalooza Stockholmsupplaga. (HK)

76. Amyl and the SniffersHertz
Punken lever uppenbarligen, och australienska Amy Taylor är en av fronterpersonerna. Jag är kanske ingen badmänniska, men den här refrängen får mig att vilja packa ned handduk, flipflops, en kasse med pilsner och ta sikte på närmaste strand. (MW)

77. Daniel Adams RayHela Dagen Är Inte Natt
Det ligger någon form av känsla över låten som det är svårt att ta på. Något melankoliskt. Vackert, men samtidigt sorgset. Den där nerven som Daniel Adams-Ray hittar när han är på sin topp. (MM)

78. The Weather StationTried To Tell You
Kanadensiska The Weather Station har varit med länge nu. Men det är som att det lossnade med årets släpp. Den fick fina recensioner med all rätta och Tried to Tell You är en riktig fin singel, med stråkor och ett enkelt, drivande trumkomp. (DM)

79. Dead SoulUpside Down
Hade inte Dead Soul lagt ner? Jag kan minnas fel – blev i alla fall glad när den här singeln dök upp. En refräng som bjuder in till knuten näve i luften och allsång! (FT)

80. MogwaiRitchie Sacramento
Jag noterade nyligen, i någon socialmedial diskussion om just årets bästa låtar, en kommentar om den här låten. Den var från en person som förklarade att hen aldrig varit helsåld på Mogwai, men att hen tyckte Ritchie Sacramento var en riktig höjdare.
Tja, den är nog sannerligen mer lättillgänglig en mycket annat i bandets katalog. Inte för att jag skulle säga att Mogwai är ett särskilt svårlyssnat band, men för många är de (av allt, obegripligt, att döma) kanske inte vad gemene musikdrickare brukar ha i tekoppen (eller det te de häller i stereon, om vi nu ändå ska hitta på konstiga metaforer). Ritchie… är nog, helt enkelt, ovanligt ”vanlig” för att vara Mogwai – vilket till stor utsträckning kan översättas med ”den har sång”. (Nä, det är inte så att skottarna är rädda för att tralla – men röstinslag utgör ingen avgörande beståndsdel av bandets storhet, is what I’m saying here).
Man kan kanske tro att en som jag – som ju, till skillnad från den ovan nämnda kommentatorn, faktiskt är helståld på Mogwai, och så har varit sedan deras andra album nådde mina öron då jag faktiskt, nån gång i slutet av förra årtusendet, alltjämt var av tillräckligt späd ålder, att rent hypotetiskt, för att kunna följa uppmaningen ”Come on Die Young” – skulle vilja rikta ett fisförnämt fnys åt en sådan här plötslig hittighet från skottarna. Men det tänker jag inte göra, av åtskilliga anledningar: 1. Sån är jag inte (vill jag hoppas); 2. Särskilt insmickrande är det ju trots allt inte. Nä, det är knappast som att Mogwai begått en själslig utförsäljning för Smurfhits-pengar här – för; 3. Låten håller sig trots allt, med betryggande mariginal, dsaf  inom gränserna för Mogwais karaktäristiska kompositioner och fantastiska ljudlandskap, och; 4. Om den lyckas få fler lyssnare att hitta dit, så inte mig emot – kärlek är en oändlig resurs, och jag har råd att dela med mig av Mogwai. Och…; 5. Det ÄR, när allt kommer omkring, helt enkelt en rysligt jävla bra låt (som därtill är begåvad med en tillbörligt skitsnygg video). (HK)



81. JOYEn sekund
Här kommer en låt som figurerade i ”Den tunna blå linjen”. En gravt överskattad TV-serie enligt mig, den enda riktiga behållningen från den serien är den här låten. JOY har gått från att ha varit kaxig och osårbar tidigare i karriären till att blotta sig totalt här. (MW)

82. GatuplanDee Dee Ramone
När Inge, basisten från bland annat The (International) Noise Conspiracy, gav sig iväg på solouppdrag blev det inte alls som man hade kunnat förvänta sig. En blandning av känslan från Beach Boys och Ramones toppat med den där härliga touchen av trallvänlig svensk punk. Dee Dee Ramone var en jäkla hit. (MM)

83. CaribouYou Can Do It
Dan Snaith fortsätter göra det. Och som han gör det. You Can Do It påminner visserligen relativt mycket om (typ) monsterhitten Can´t Do Without You (även titelmässigt…), men det är just detta han gör så bra. Att bygga upp en låt sakta men säkert mot ett jävla klimax. Hade man fått gå på en riktig festival 2021 (suck….) med Caribou på scen hade det här varit så sjukt bra. Sjukt bra. Punkt. (DM)

84. Oscar ZiaDö för mig
När någon inte längre är ens person och ingen känner det bättre för oss än Oscar. Alltid Oscar. (MK)

85. Lucy DacusThumbs
Veronica Maggios låt Daddy issues fanns med i urvalsunderlagett för mina bidrag till den här listan, men den nådde inte hela vägen in. Dessutom skulle den, om vi ser till låttitelns tematik, få väldigt att stå sig i konkurrensen med Lucy DacusThumbs. Jag ska inte spekulera närmare i Lucy Dacus’ förhållande till sin pappa eller hurpass självbiografiskt förankrad texten är till Thumbs är, men texten och därmed låten alldeles våldsamt stark, i all sin försynta framtoning; den är mjuk och sorgsen, men ändå väldigt rå, och därmed den kanske mest brutala uppgörelsen med ett komplicerat pappaförakt sedan Martha Wainwrights förnämliga Bloody Mother Fucking Asshole (eller Carina Bergfeldts Sommar-prat). (HK)

86. Elvira BiraVisa dig
Vispunk är en svår genre. Dels för att det är svårt att behålla punkens energi i visform och dels för att det redan finns några riktigt lysande låtar i genren som är svåra att överträffa. Ibland händer det dock att någon lyckats igen, vi får räkna in Elvira Biras Visa dig bland de få vispunklåtar som funkar riktigt, riktigt bra. (MW)

87. Transport LeagueAtomic
Bandet har funnits i all evighet, bytt mängder av medlemmar och blandat och gett. Men det händer då och då med några plattors mellanrum att Transport League får till en sådan där groovedänga som det inte går att värja sig emot. I år hände det. Atomic var precis en sådan låt. (MM)

88. Linn Koch-EmmeryHologram Love
Vissa är verkligen födda för sent, eller tidigt. Ellet nåt. Men hade Linn Koch-Emmery slagit igenom på 90- eller 00-talet finns det ingen anledning att tro att hon inte skulle kunna bli hur stor som helst. Det är storslagna melodier på en gitarrvägg skapade av någon som vuxit upp på Broder Daniel. (DM)

89. Barry Gibb och Jason IsbellWords Of A Fool
När Barry Gibb bestämde sig för att ringa in lite kompisar (antar jag) för att uppdatera och amerikanisera gamla Bee Gees-låtar så var den här pärlan tillsammans med Jason Isbell den absolut vackraste på plattan. Isbells röst passar som handen i handsken till det här arrangemanget. (RH)

90. Andreas MattsonVarför ska jag stanna kvar?
Döden, döden, döden. Jahapp, nu är vi där igen.
Förvisso anser jag ju att Popsicles gitarrskräniga energiinjektioner från 90-talet är bland det bästa som hänt svensk musik sedan skivat bröd konfirmerade sig. Men jag högaktar likväl den både döds- och livsbejakande stillsamhet som bandets (ena) frontfigur sedan bandets glansdagar har låtit frodas på sin musikaliska solokvist, i synnerhet sedan han började sjunga på svenska i och med förra albumet, ”Solnedgången”.
Och här på Varför ska jag stanna kvar? (från ”Soft Rock”; hans fjärde soloalbum, om vi räknar bort hans insatser som filmmusikkompositör; det andra på svenska) drar Andreas Mattsson, lugnt och sorgset, perfekt orkestrerat och komponerat,  den där stillsamma livs-och-döds-bejakelsen till sin spets. Till en slutgiltig fråga. Och till ångern över att, som efterlevande, inte lyckats ha förmått producera något övertygande svar.
”Okej, vi säger så. Sen la du bara på. Du hade pratat klart.”
Brutal i sin ickebrutalitet. Beklagande, men också förlåtande. Vi saknar dem som lämnat oss, extra sorgset om de gjort det av eget val. Ett val som aldrig får vara möjligheten. Men det hjälper föga att att anklaga eller hata den som gjort det det.
Att jag skriver dessa ord på årets sannolikt mest suicidala högtidsdag, nyårsafton, får mig att behandla dem lite extra varsamt – och ger mig därtill tillfälle att nämna att nästa låt att spelas i min personliga spellista över årets bästa låtar (och således en låt som hamnade preciiis utanför den sammanställning du nu läser, men som nu alltså ändå får ett bubblar-shoutout) är Ane Bruns otroligt finstämda Nærmere. Där finns kanske ett svar. Det finns alltid ett svar.
Gott nytt år!

91. Garbage och Brody DalleGirls Talk
När de två coolaste artisterna i världen (Garbages Shirley Manson och Brody Dalle från bland annat The Distillers) gör en låt ihop borde resultatet bli världens bästa låt. Så blev det nu inte i det här fallet, men Girls Talk är ändå ett förbannat bra stycke musik. (MW)

92. AbbaDon´t Shut Me Down
Jag trodde väl aldrig någonsin att det skulle skrivas in en ny låt av Abba på topplistan. Men it did, och känslan av förväntan det gav har jag med mig varje gång jag hör den här låten. (MK)

93. Bo BurnhamAll Eyes On Me
En komiker på listan? Japp. Efter att ha haft rätt svårt för Bo Burnhams musikbaserade humor så landade årets Netflix-special ”Inside” helt rätt hos mig. Den bitvis kolsvarta inblicken i livet under pandemin är både rolig och drabbande. All Eyes On Me är den lägsta punkten innan det blir bättre, tung och vacker på alla sätt och vis. (FT)

94. Vargas & LagolaAin’t Leaving Now
Nej vem ska lämna nu? Vi gungar i lugn latino och undrar om detta är David Druids framträdande i Musikhjälpen 2022? (MK)

95. Adam MelchorWhat A Damn Shame
”What a damn shame to waste a good shirt on a bad night”. Adam Melchors lilla visa om att bli ghostad, om att klä upp sig och gå på en dejt som aldrig blir av var inte bara en av de fyndigaste textmässigt. Det var en jäkligt snygg låt dessutom. (MM)

96. Arlo ParksBlack Dog
Emotionellt. Utlämnande. Naket. Fantastiskt vackert. Arlo Parks var en ny bekantskap för mig och jag hoppas höra mycket mer från henne framöver. (RH)

97. Girl in RedYou Stupid Bitch
Det händer väldigt mycket intressanta musikaliska saker i vårat grannland.
Girl In Red var och är en av de mest spännande, utan tvekan. (RH)

98. AxlingFåglarnas sista sång
Det här fick bli ett soundtrack till de första värmande solstrålarna i våras.
Mina förväntningar på låten var (kanske orättvist) lite för höga. Men det ÄR en fantastiskt fin poplåt från en väldigt spännande svensk artist. (RH)

99. The Kid Laroi och Justin BieberStay
Jag kunde inte värja mig mot den här låten. Det gick liksom inte, den var överallt, hela tiden. Så till slut nöttes jag ner och gav upp.
Det ÄR en jävla popkaramell. Så är det bara. (RH)

100. Silk SonicPut On A Smile
Är det på riktigt? En plojskiva? En karikatyr? Skitsamma, den här låten från supergruppen Silk Sonic tinade upp mina stela höfter, och var ett mycket välkommet inslag när dagarna bara blev kortare och mörkare. (RH)