För sjunde året i följd har vi grävt djupt i årets musikskörd och utsett de 100 bästa låtarna från de tolv månader som passerat. Efter idogt övervägande och intensivt lyssnande har sju delar ur Drefvets redaktion kommit fram till att det var precis så här som 2020 lät när det lät som bäst…

Drefvets redaktionsjury:

Håkan Kjellgren (HK), Mikael Mjörnberg (MM), Martin Wilson (MW), Ricky Holmquist (RH), Dick Magnusson (DM), Fredrik Tideman (FT) och Malin Karlsson (MK).

De 100 bästa låtarna 2020 enligt Drefvet:

1. Kite – Hand Out The Drugs
När man får tårar i ögonen första gången man hör låten säger väl egentligen allt. Det här var Kite 2.0, det smittande dansanta PLUS de överdådiga ljudlandskapen. Herrar Stenemo och Berg visar att det finns fler sidor av bandet som ännu inte visat sig. Kan den här låten kanske vara början på nya outforskade vägar. Går det att få det bästa av två världar. Går det att dansa sig svettig till oändliga ljudlandskap? Kite sitter inne på svaret. Ett annat plus är väl att Niklas Stenemos röst inte har låtit bättre än på det här spåret. Ge mig den här låten live NU! (RH)

2. Laser & Bas – Klockan är 15.40, dags att fucka ur
Man kan ju egentligen bara spekulera i hur stor (monumental) hade den här låten blivit om allt bara var som vanligt. Om vi hade fått trängas på uteserveringar, om studenterna plågat oss med sina flak, om idrottsarenorna höll öppet för hjärtan och passion. Nu är det fortfarande en sinnessjukt bra låt. Men tänk om… tänk… OM (RH)

3. Hurula – Jehova
Underbart att få känna ny pepp för Hurula. Jag hade tappat intresset efter ”Klass” men föll som en fura för ”Jehova”. Ja, texten är lite lökig, men det är ett jävla driv och en allsångsvänlig refräng med Little Jinder på kör. Det är gött! (FT)

4. Lykke Li – BRON
Det är något med broar. Både något som kan ta dig över mörka vatten och något som kan ge dig en väg ned i samma vatten. Lykke Li på svenska, det är en nyhet som borde ha slagits upp större. Lika cool som när hon sjunger på engelska, men modersmålet gör att låten gick rakt in. I varje fall hos den här skribenten. (MW)

5. Albin Lee Meldau – Brister
Älskar, älskar, ÄLSKAR denna nakna och vackra låt med 100% självinsikt från Albin. Det finns en anledning till att han var min mest lyssnade artist på alla plan 2020. Om 2020 serverat dig skit vill jag ge dig guld – nämligen Albin Lee Meldau. (MK)

6. Amason – Heartbeats
I brist på livemusik kan det hända att musikvideors betydelse ökar. I varje fall var Amasons video till Heartbeats en av årets starkaste musikupplevelser. För att stödja Hjärtbarnsfonden knopade Amason ihop en cover på The Knifes klassiska hit. Det borde inte funka, då José González redan gjort en högklassig version av låten. Men Amandas röst, den dramatiska videon och genidraget att lägga på ett barns hjärtrytm gjorde att det flög. Bottenlös maktlöshet följt av hopp var precis det vi behövde 2020. (MW)

7. Hanna Järver – Min bästa vän
Texten i Min bästa vän är rak men ändå tillräckligt vag för att vara öppen för tolkningar: vi får inte så mycket ledtrådar till vad den exakt handlar om, men den är genomsyrad med äkthet samtidigt som den gör det möjligt för de flesta att känna igen sig – i hur BFF-tillvaron både bjuder på smärtsamma svårigheter och förmågan att överleva dem; hur den kan vara såväl villkorslös och omtänksam som sårande och klängig. Och musiken hänger med i känslan, med en rak och drivig takt och en hookig refrängmelodi som tillsammans ger utrymme åt både försiktigt krypande desperation och förlösande känslosvall, och som därmed sannerligen gör Min bästa vän till en låt vi inte kan – eller vill – bli av med i första taget. (HK)

8. Newkid – Kanske Var Vi Rätt Bra Ändå
Att sjunga om brustna hjärtan och förlorad kärlek har gjorts åtskilliga gånger innan Newkid släppte den här singeln. Men frågan är ju om någon har gjort det på ett lika snyggt sätt. Texten är lika enkel som briljant och inte nog med att vi känner för den förlorade kärleken så börjar vi dansa som aldrig förr. Att komma till den insikten när allt är över och förbi, att fan vi var nog ganska så bra ändå. Det är så rasande snyggt beskrivet, att hitta den vinkeln på ett uppbrott. I min värld är det här den låten som spelats flest gånger, sjungits högst, fuldansats till mest. Kort och gott en låtajävel. (RH)

9. Niccokick – Love Can Be a Wonderful Thing
När singeln Afraid släpptes i våras damp den ner som en överraskande bomb. Att Niccokick som från ingenstans kunde komma tillbaka och vara så vitalt poppiga var en positiv knock. Men de sparade det bästa till sist. När det blev höst sopade de sin tidigare singel av banan med en fullständigt magisk låt. Love Can Be a Wonderful Thing är energifylld pop när den är som bäst, fullständigt omöjlig att slå ifrån sig. Kärlek när den är som allra, allra, allra, allra , allra vackrast. (MM)

10. Soccer Mommy – Circle the Drain
Soccer Mommy, aka Sophie Allison, släppte 2018 en av årets absolut bästa skivor i den magnifika, avskalade ”clean”. Då kom den lite som en blixt från klar himmel, så inför uppföljaren var förväntningarna betydligt högre uppskruvade. Men jädrans vad hon levererade! En av de starkaste låtarna är just Circle the Drain, en låt som hon själv beskriver som en ”early 2000’s pop song” från Sheryl Crow. Den är poppig, mer producerad än allt på ”clean” men den är som en stor kram, trots att låten handlar om en djup depression. Men det är den kontrasten är vad som gör låten helt magnifik. (DM)

11. Vampire – Inspiritus
Vampires retrodoftande dödsmetall har fått en injektion av klassisk 80-talshårdrock på årets ”Rex”. Med lysande resultat, bandet låter som att de aldrig haft roligare än när de riffar sig fram genom skivans tio låtar. Inspiritus är pärlan där allt smälter samman i en perfekt blandning. (FT)

12. Kvaen – Revenge by Fire
Kvaen ställer skåpet med ett rasande tempo, vindlande gitarrslingor och en refräng som är så där finslipat melodisk att man kan gå och nynna på den i dagar. Revenge by Fire vilar stadigt på tre stöttepelare: Speed. Black. Metal. (FT)

13. Viagra Boys – Ain’t Nice
När punkskivbolaget Birdnest drog in oväntat mycket pengar på 1990-talet valde de att lägga stålar på att spela in en spagettivästern. När Viagra Boys nu har blivit etablerade världsstjärnor styr de upp videos i 1700-talsherrgårdsmiljö där knähundar används som lerduvor. Nå, vansinniga videos kan inte dölja det faktum att Ain’t Nice är en riktigt vass låt. Kontrasterna mellan bandets finsnickeri av ljud och Sebastian Murphys råa stämma är helt klart ett vinnande koncept. (MW)

14. Victor Leksell – Svag
Absolut vackraste låten 2020. EOD. (MK)

15. Viktor Olsson – Evergreen
Han är väldigt duktig på många saker den där Viktor Olsson. Att han kunde skriva fantastiska poplåtar var en illa dold hemlighet. Vad som slog mig nu med höstens släpp av den tredje fullängdaren ”Allt Jag Ville Säga” är Olssons förmåga att skildra vardagen. De där stunderna som du och jag bara låter passera obemärkt förbi. De stunderna klär Viktor Olsson i perfekt skildringar och beskrivningar, och människorna, de osjungna hjältarna som står på fabriker, på lager, i affärer de får både en röst och en själ i Viktors texter. Av många fantastiska poplåtar på albumet är det ändå Evergreen som får mig att jubla. Det här är så nära en fullträff man kan komma. Det finns inte en enda textrad jag skulle vilja byta bort, inte en enda ton som hade kunnat tagits bort. Det här ÄR en Evergreen. (RH)

16. Waxahatchee – Fire
Från första till sista ton är det här en helt perfekt låt. Med en ensam orgel som start, bygger sen Katie Crutchfields säregna sång meandrande över orgeln och sin enkelhet blir den skeva låten helt magisk. Den låter som väldigt lite annat 2020, åtminstone utav sådant som finns på topplistorna, och det är något unikt med det hela. Jag tycker den är svår att sätta ord på, så jag föreslår att ni åtminstone ger den 27 sekunder av er tid. Det är allt som behövs för att fastna fullständigt. (DM)

17. Albin Lee Meldau – Kom för mig
En annorlunda men ändå vanlig kärlekshistoria. (MK)

18. Destroyer – Crimson Tide
Det är viktigt att ha starka albumöppnare i Spotify-eran. Med Crimson Tide sätter Dan Bejar, som numera får betraktas som en veteran i gamet, an tonen för hela skivan. Den relativt simpla pianoslingan är sjukt effektfull och sen bara fortsätter låten mala. Styrkan ligger även i Bejars speciella sångröst, som alltid får ta plats långt fram i mixen. Riktigt bra låt på en av årets bästa skivor! (DM)

19. Hyborian – Driven by Hunger
I gränslandet mellan Mastodon och High on Fire regerar Hyborian. Bandet och dess andra fullängdare dök upp som ett tips på Twitter och Driven by hunger har hängt med i lurarna under merparten av året. Descend the mountains, wander the plains! (FT)

20. Phoebe Bridgers – Kyoto
Phoebe Bridgers har seglat upp som en artist att verkligen räkna med, inte bara genom att ha en stor talang för melodibygge och en myskaxigt ärlig framtoning, utan även med modet att ta sig an sin musikalitet med total inkännande äkthet. I och med det är hon väldigt välkommen, både i sin charmiga egensinnighet och som en andningspaus för öronen, en respit av framtidshopp för musiken när det stundom känns som om samtidens högtalare är fylld till bredden med nästan nihilistiskt själlös mummelrap omgiven av autotune-dödad sång, plastiga image-överdrifter och twerkande booties. Kyoto är inte bara ett fint exempel på hennes väna säkerhet, utan visar också prov på hennes dynamiska bredd, när låten från en försynt singer/songwriter-trudelutticitet får blomma ut i en snygg karusellbukett av målande blås, intensiva gitarrtoner och stunsiga trummor. (HK)

21. Second Sun – Hatar det ändå
I den tyckonomi som råder på sociala medier är det lätt att tappa hoppet, men det kom tillbaka med den så oerhört träffsäkra skildringen av Second Sun. Med raderna ”Skulle kännas fel att inte tycka något/Måste visa alla var jag står/Anse något av gammal vana mest/För jag bryr mig inte nämnvärt men jag hatar det ändå” ramar Second Sun på ett oerhört snärtigt sätt in tillståndet där alla uppenbarligen känner att de behöver skrika högt och gällt oavsett om det är ett ämne de är insatta i eller inte. Det kan framstå som en exakt samtidskommentar men är en del i ett större sammanhang på temaplattan ”Kampen går vidare”. I gränslandet mellan hårdrock och progg med struttigt gitarrlir. Fullständigt briljant. (MM)

22. Taylor Swift – Exile
Inte ens i min vildaste fantasi hade jag kunnat föreställa mig att Taylor Swift skulle släppa en sådan här låt (eller platta), borta är det plastiga, det överproducerade, det radiovänliga, det söndersminkade, kvar står Taylor Swift med ett knippe låtar som är så ärliga och genuina att man blir alldeles knäsvag. Även om plattan ”Folklore” är en fullträff i sig, så står den här låten ut som en nyårsraket. Samarbetet med Bon Iver var lika oväntat som lyckat. En av årets i särklass finaste låtar. (RH)

23. Carola & Zara Larsson – Säg mig var du står
När året varit trögt och motigt har det funnits en mirakelmetod – att ge sig ut på promenad och köra denna på hög volym och repeat. Strunta i om nån ser dig – agera ut allt låten fyller dig med! (MK)

24. Den Svenska Björnstammen – Upp
På senare år har Den Svenska Björnstammen (i brist på bättre ord) mognat och blivit mer än bara en putslustig partyorkester med sömniga frisyrer. Det har blivit mer eftertänksamt, mer finstämt, mer…viktigt. Grunden till vad som är orkestern finns så klart kvar, men kollektivet har hittat ett mer subtilt tilltal. Upp är en elektroniskt trevande serenad med precis allt som gjort stammen så viktig som poporkester i det här landet. (MM)

25. Grand Cadaver – Fields of the Undying
Grand Cadaver bildades 2020 och debuterade med sin första singel under hösten. Rutinen är det dock inget fel på hos de fem herrarna i bandet, med rötter i bland annat Dark Tranquillity, Disrupted och Novarupta. Det hörs att det här är en hyllning till den dödsmetall medlemmarna har växt upp med. Utan att bli mossiga förstås, det här är piggt och relevant, och dessutom otroligt välproducerat. Soundet sitter perfekt. (FT)

26. Hinds – Good Bad Times
Spanien? Det är väl bara kastanjetter och tjurfäktning säger ni? Nej, säger jag. Spanien är även fotboll och sangria och sånt. Och säkert jättemycket mer. Men det finns popmusik också förstår ni. Stor popmusik. Hinds är en så unik sak som ett spanskt band som slagit utomlands. Med sin lite aviga indie blev de ganska tidigt en Pitchfork-älskling, men de har aldrig låtit så bra som på Good Bad Times. En jävla dänga alltså. Hade det funnits någon rättvisa borde den bli en hit, men så fin är sällan världen. Men då får vi coola kids hänga i hörnet och ha den för oss själva. Och det är inte fy skam det heller. (DM)

27. Kite – Changing
Få är så bra som Kite på att plocka upp 80-talssoundet av dystopisk sci-fi och använda den för att fånga nutiden; att använda futurism från förr för att vända blicken mot vår egen nutids framtid. I Changing väver ”Stranger Things”-synthar en mörk fond: kaotiskt slåss mot strikt i en hopplös kamp, men flöjt-viskande strimmor av ljus spricker in i bakgrunden av ljudbilden när frasen ”My life is checking in, I’m changing” bildar något slags refräng. Det vaggar in oss, svårt och våldsamt omväldvande men samtidigt ömsint och omtänksamt, till möjligheterna som ligger i just nuets korsväg mellan det förflutna och framtiden; till att låta livet vara mottagligt för förändring (ett tema som ju för övrigt kan kännas igen från fenomenala Up for Life från 2015 års ”VI”). Lika storslaget starkt som hårresande snyggt! (HK)

28. Marilyn Manson – We Are Chaos
Marilyn Manson som liveartist har stagnerat och blivit ofarlig. De senaste tio åren (minst) har mest varit sömnpiller på livescenerna och på platta har han blandat och gett. Alla skivor har haft sina juveler även om helheterna varit ganska träiga. Därför var det oerhört glädjande att höra hur den åldrande chockrockaren utmanade sin egen form med en halvballad av känslosamt snitt när titelspåret till plattan ”We Are Chaos” släpptes som singel. Det var en dräkt som verkligen klädde honom och som kändes vital på ett så väl oväntat som upplyftande sätt. (MM)

29. Nicole Sabouné – Come Along
Med rätt små förändringar lyckades Nicole Sabouné göra en bra låt än bättre. Covern på Tityos hit passar dessutom väl in i Sabounés övriga låtskatt. Exempelvis på den där kvällen på Nalen i slutet av februari. Minnen från den konserten och den här covern har gjort detta konsertfattiga år lite mer uthärdligt. (MW)

30. Frank Turner – Falling in Love
Estradören Frank Turner och skatepunkrävarna i NOFX gjorde en riktigt intressant sak när de släppte ”West Coast vs. Wessex” och valde att tolka fem melodier vardera från motparten. Det mynnade ut i en brokig samling tolkningar med sistaspåret Falling in Love som den självklara höjdpunkten. I original en klassisk skatepunkdänga med ordvitsig titel i typisk NOFX-stil. I händerna på Frank Turner en becksvart och överdådigt vacker ballad om kärleksparet som tillsammans sitter på ett störtande flygplan och reflekterar över sin död. Falling in Love… ”We’re going down/But not our love”. Ödesmättat. (MM)

31. Future Islands – Hit the Coast
Future Islands har, som många vet, gjort en lite märklig resa. Från att ha varit ett ganska obskyrt, hårt arbetande band som turnerade skiten ur sig till genombrottet via Letterman 2014 och därmed ett band som nådde ända ut i ytterkanterna av indiepubliken och nästan nådde mainstream-status. De blev riktigt stora och headlineade festivaler. Allt var extremt välförtjänt, men vi indierövar som visste långt innan 2014 att de förmodligen var världens bästa liveband hade lite svårt att förlika sig med detta. Och det är bara orättvist och ogint, men så funkar vi. Eller jag i alla fall. De var ju vår lilla upptäckt. Vi som hängt på bloggar för hitta senaste skiten. Samtidigt visade genombrottet att vi, såklart, hade rätt. Men efter några år klingar hypen av något och de har liksom hittat sin position som stora men inte gigantiska, och det passar dem ganska bra. För på ”As Long As You Are” är soundet sig likt, men mognare och med mer självförtroende. Tydligast tycker jag det blir på sista spåret Hit The Coast. En lite lugnare sak, som liksom etsar sig fast. Men hela skivan är nog den bästa de gjort och det är rätt starkt. (DM)

32. HAIM – The Steps
Med ett ganska opolerat sound – krussidullfritt raka takter till envist huggande ackord på akustisk gitarr – lyckas The Steps släppa lös dynamik i enkelheten. Både trummornas skarpa framträdande i ljudbilden, sångens lite skärande stämmor och basens distinkta promenadsteg ger HAIM ett musikaliskt utrymme i vilket de får vara smärtsamt personliga men samtidigt obrytt dansanta till ett rockigt country-groove. Den blir både terapeutisk och bråkig, precis som en ”fan vad förhållanden kan vara störigt struliga ibland”-låt ska vara! (HK)

33. Henrik Palm – Concrete Antichrist
Hypnotisk meckig låt. Henrik Palm har tröttnat på traditionell hårdrock och ställer sig med åtminstone ena foten utanför boxen – med ett oerhört lyckat resultat. (FT)

34. Kapitalet – En Förlorad Värld
Redan i introt kan jag konstatera att alla musikaliska pusselbitar jag behöver finns där. Den olycksbådande synthen. Den pumpande basen. Herrejävlar vilken debut Kapitalet släppte. Att säga att det ska bli intressant att höra mer smakprov från det här projektet är årets grövsta underdrift. Det var en sådan där låt som bara blev bättre och bättre ju mer jag lyssnade på den. Så nu, när lyssningarna börjar bli tresiffriga till antalet så står det självklart att det här är en av årets absolut bästa låtar. (RH)

35. KATTHEM – Hannibal Lecter
Katthems fullängdsdebut är en mångfacetterad med både punk och progg. Och postpunk, det här stökiga spåret larmar och gör sig till utan att det för den skull känns sökt. (MW)

36. Bleachers feat. Bruce Springsteen – Chinatown
Det finns något som gör att många svennar lätt kan hysa ett släktskap med New Jersey. En slags känsla. En folkhemsnostalgi som vävts in i vårt själva varande; ett vackert vemodigt minne av den lagom medelklassiga ungdomens fria gränslöshet, av ljumma försommarkvällar under rosabrinnande förortshimlar. Den där känslan som Bruce Springsteen är en mästare på att fånga i toner – vilket kanske är en anledning till att han hör lika hemma i svenska stugor som filmjölk, osthyvlar och buttert jante-vemod. Så passande då att Bleachers, alias Jack Antonoff, fått med självaste Brucean att medverka på Chinatown. För Bleachers har här verkligen också lyckats fånga den där känslan. Jag ska förvisso inte svära på att låten handlar om just New Jersey (även om texten hintar på att djävulsstaten, tillsammans med grannen New York, verkligen utgör dess avgörande skådeplats – och videon till låten stärker sannerligen den hypotesen) – men den där känslan finns där oavsett vilket. Ett extra plus med Chinatown är att rockguden Springsteens medverkan inte puffas upp på någon piedestal; Antonoff är en såpass skicklig låtsnickrare att han kan lita på att Chinatown kan stå på egna ben. Ja, Springsteens insats är inte ens i närheten av att vara det bästa, eller viktigaste, med låten. Hans röst liksom bara glider, eller krystar sig, in i refrängen, lite försynt, ganska exakt halvvägs genom låten, och den blir inte någon glasyr på bakverket utan bara ett extra dänk med dess mest tongivande känslokrydda; en sista pusselbit som gör bilden perfekt. En välsignande kvalitetsstämpel från Bossen. (HK)

37. Hast – Gud är en sjukdom
Jag fick True Moon-vibbar när jag hörde Hast första gången. Att jag lyssnade på ett kärleksbarn mellan Henrik Berggren och Siouxsie Sioux. Med en Dr Marten i brittisk gothrock och en Dr Marten i det Göteborgska framgångssoundet. Det var ett knytnävsslag mitt i bröstet. Melankoli. Vemod. Mörker. Genialiskt. (RH)

38. Johnossi – Heavens (Then We Begin)
Det har varit Man Must Dance, Dead End, What’s The Point och Gone Forever (för att nämna några). Från varje Johnossi-platta har det gått att plocka ett par odödliga låtar som skrivit in sig i historien. På 2020 års ”Torch // Flame” heter den där låten Heavens (Then We Begin). Det börjar med ett nätt litet piano och en sakta stegrande uppbyggnad som mynnar ut i febrigt driv av duons bästa märke. Blir inte det här en melodi som lyfter till ett monster när Johnossi äntligen får komma ut på livescenerna igen har världen redan gått under. (MM)

39. LBSB – dumdum
Det hemlighetsfulla bandet har levererat igen och ändrat soundet lite. Men det är inte dumdumt. Tvärtom. Påminner mig om Maskinen, vilket är brabra. (MK)

40. Pallbearer – The Quicksand of Existing
Kan egentligen för lite om Pallbearer för att uttala mig om deras historia, men jag har förstått att många fans inte har uppskattat utvecklingen från den mer renodlade doom som bandet spelade i början. Här tycker jag dock att de har hamnat helt rätt. Framför allt har The Quicksand of Existing (och skivan i stort) något tidlöst över sig. (FT)

41. Porridge Radio – Give/Take
Ibland kan gitarrmusik vara så fin och enkel. Give/Take hade lika gärna kunnat släppas i mitten av 90-talet som 2020. Samtidigt är det inte en simpel upprepning av allt som gjorts trots att man liksom hört det förut. Fattar inte. Det är punkigt, skramligt, tillbakadraget och storslaget samtidigt. Men det är verkligen en av de finaste nyupptäckterna för mig 2020 och hela skivan ”Every Bad” är snorbra. (DM)

42. Snake – Falling
En text som signalerar svaghet och musik som exploderar, fantastisk kontrast. Och en fantastisk låt. (MW)

43. Timo Räisänen – December
December gömde sig bakom lucka nummer 5 i den fina musikaliska julkalender som Timo Räisänen bjussat oss på denna grådystra avslutningsmånad av 2020 – så visst skulle man kunna klassa den som ”jullåt”. Den skulle också kunna gå under benämningen ”’Corona-isolerad summering av det här fucking-jävla-skitåret’-låt”. Men även utan dessa epitet står sig låten väl. Som fundament stänger Räisänen in några takter från Månskenssonaten (ni vet, den gamla Beethoven-dängan) i en rostig container. Sången är naken, nästan hudlös, och harmoniserar på så sätt väl med texten, samtidigt som den förnämligt förvaltar ett arv av svensk vispoprock – det är som om den grått deppmörka vemodsanden från En Vintersaga tassar med över takterna. Med maffigt bleckblås och postrock-skärande gitarrer briserar låten sedan ut i en ordentlig Nick Cave-bombastik, vars klösande ljudvågsnerver vibrerar mellan desperation och hopp. Den där intensiteten som fångar en när man bara vill springa iväg och gömma sig och som håller fast en, så hårt så att det nästan gör ont, i en kram. (HK)

44. Christian Kjellvander och Tonbruket – Tidal Wave
En låt för de mulna dagarna när man mest vill välkomna och vältra sig i mörkret och deppen. Kjellvandertonbruket sätter den ödesmättade 2020-stämningen perfekt. Jag vill höra mer doom country! (FT)

45. Kleerup feat. Yuna – Break Down the Wall
Kleerup visar på nytt prov på sin förmåga att skapa oklanderligt snyggt orkestrerad elektroniska musik. Med denna förmåga kommer möjligheten att ge plats i sin ljudvärld åt personlighet och sårbarhet. I Break Down the Wall förvaltar Yuna det vokala förmedlandet av dessa känslor med den äran. Trots soundets atmosfäriska rymder är helheten återhållsam och jämn, med en air av trip-hoppens Bristol som håller den från att spreta ifrån sin meditativa stund med njutande slutna ögon på dansgolvet. (HK)

46. Mia Maria Johansson – Electro You
Indierock med punkiga kanter och så får Hurula vara med på ett hörn. Låtens tempo varieras, lugnare partier följs av attack. (MW)

47. Taylor Swift – Invisible String
Taylor Swift på en Drefvet-lista?! (Och TVÅ gånger!) Nej, nu går väl skam på torra land osv. Nejfan, vi är breda som en ladugårdsvägg och öppna för allt, och även om jag genuint gillade några låtar på ”1989” och på senaste skivan så var ”folklore” en jävla chock. En mer avskalad historia med The Nationals Aaron Dessner som en av producenterna, och med Bon Iver-samarbete på ett spår, där popmelodierna möter indie möter mörker. Det skulle kunna kännas som en trojansk häst, à la Lana Del Rey när hon slog igenom, men det känns helt självklart. Om det finns några indie/rock-talibaner kvar där nere i hörnet, släpp sargen och börja lyssna på Taylor Swift för fan! (DM)

48. Theory Of Everything – The Ones We’ve Lost
Det händer någon gång varje år att det dyker upp en låt från ett band som man aldrig någonsin hört talas om. Årets joker av det slaget var Theory Of Everything. Ett snudd på ogooglingsbart band som är ungefär lika okänt men som levererade en irländskt klingande superhit med enormt mycket känsla. ”We will drink to the ones we’ve lost tonight”. (MM)

49. Vargas och Lagola – Always
Om det finns EN anledning till att längta till livemusik så är det Vargas och Lagola för mig. (MK)

50. 500 Mil – Var kommer barnen in
500 mil har verkligen hittat hem, finfin 80-talsbestruken pop som ändå inte känns daterad. Det kan tyckas lite småaktigt att välja ut en cover från 500 mils nya EP, den innehåller även fyra andra starka spår. Jag har dock alltid vart svag för Hansson de Wolfe Uniteds Var kommer barnen in. På sätt och vis kan den symbolisera hela EP:n: Ett uppdaterat 80-tal. (MW)

51. 10,000 Years – ”Albatross” Landing
Rymd-stoner! Tungt jävla sväng med ett avslutande gitarrsolo som sitter som en smäck. Extra guldstjärna för konvolutet som är snyggt så in i. (FT)

52. Dropkick Murphys – The Bonny
Vissa låtar behövs mer än andra. När The Bonny släpptes som b-sida till singeln Smash Things Up i januari hade vi inte så mycket som en tanke på corona och det miserabla år viruset skulle föra med sig. Men covern där de rutinerade dryckespunkarna skruvar upp Gerry Cinnamons i original ganska lågmälda singer/songwriter-epos till en höghastighetspastill drypande av energi träffade stenhårt redan där och då och den har varit än viktigare ju mer året har utvecklat sig. En livsbejakande energibomb mitt i ett kompakt mörker. (MM)

53. Good Harvest – Lioness
Allt jag tidigare lärt mig om Good Harvest blev med Lioness omkullkastat. Det gick att göra duon tuffare, skitigare, kaxigare utan att tumma på huvudingrediensen. Känslan. Man kunde visst göra en kampsång utan att behöva tömma lungorna på luft, det visade sig att en stenhård låt kunde vara lika spröd och vacker som ett höstlöv. (RH)

54. Oscar Zia – Vill ha dig nu
Det är ju fan att pandemin satte stopp för mer liveframträdande för Oscar Zia var on fire på scen i februari. Han är en magnet, för alla! (MK)

55. Perfume Genius – On the Floor
Ibland dyker det upp en låt som bara är helt självklar, som om det sedan tidernas begynnelse funnits ett eget fack avsett för den i musikens arketyp-arkiv. On the Floor är en sådan låt, som direkt känns bekant utan att man kan komma på vad den påminner om (vilket beror på att den i själva verket inte påminner direkt om något annat). Med 6/8-takten, den spruttiga synthbasen, elorgeln i bakgrunden och gitarrernas ifyllningar är den ett stycke så perfekt otidsenligt att det blir fullständigt nutida, med sin retro-doftande calypso-pust från dansgolvet på någon charter-nattklubb. Det okomplicerat glättiga soundet ställs dock i stark kontrast med låtens text, som handlar om något allt annat än en okomplicerad tillvaro – men är det å andra sidan inte den sortens motsägelsefulla kamp, mellan sprudlande glädje och kärv fasa, som lätt kan infinna sig i ett osunt eller rent skadligt kärleksförhållande likt det Mike Hadreas sjunger om? Tja, det ger hursomhelst sången den friktion och nerv som gör att den blir så mycket mer än den där glättiga trudelutten. (HK)

56. Yumi Zouma – Lonely After
Yumi Zouma är med sin drömmiga pop bland de finaste akterna vi har just nu, och en av de mer produktiva. Nya Zeeländarna släpper EP:s och fullängdare mest hela tiden (faktakolla mig inte där, tack) och alltid med hög klass. Och alltid, alltid med minst en superdänga. Catastrophe från 2015 års ”EP II” är fortfarande en av de bästa låtarna från 10-talet, och även om Loney After inte är riktigt, riktigt så bra är den grym. De har en förmåga att skriva sockersöta melodier och storslagna refränger, men fångar alltid känslan av att vara en sovrumsproduktion, trots att det var längesen de lämnade den inramningen. De låter väldigt lite som 2020, och tacka gudarna för det! (DM)

57. Dagny – Somebody
Perfekt pop personifierat! (MK)

58. Jonathan Fröberg – Du är så nära
Att Herr Fröberg kunde skriva vackra texter var ingen nyhet för mig. Men när han med det här singelsläppet levererar rader som överträffat allt han tidigare fått ner på papper, ja då höjer jag vit flagg. ”Sitter ensam i baren med två glas i kroppen, när jag ser hur hon rör sig längst in i lokalen. Sitter ensam i baren med blicken i glaset, när jag ser hur hon dansar till musiken jag hatar.” Grattis Jonathan. Grattis. (RH)

59. Little Jinder’s Unreleased Romance, Little Jinder – Travel Back In Time
Kanske är Little Jinder något bättre på svenska. Precis som Kent eller bob hund, där styrkan är att inte gömma sig bakom engelska för att det känns mindre utelämnande, som många brukar uttrycka det. Så något går förlorat, det tycker jag, men samtidigt är Travel Back In Time en funkig dänga, och den bästa låten på hennes övergångsskiva, så tolkar jag det iaf, från Little Jinder till något annat. Vad det blir får vi väl se, men intressant lär det bli. (DM)

60. Psychonaut – The Fall of Conciousness
Gitarrslingan i början fungerar som betet som lockar in lyssnaren, sen bjuder Psychonaut på en resa mellan olika sinnesstämningar. Från vrålande metal till ett poppigt mellanparti och det progressiva uppbyggandet mot slutet. 9 minuter som är intressanta och bra från början till slut. (FT)

61. ShitKid – Örnar över Amerika
Det här är ju egentligen mest konstigt. ShitKid var från början mest känd för ett experimentellt, spretigt lo-fi-sound. Och så kommer den här, en bredbent rocklåt. Kanske är ShitKids andra släpp från i år mer intressanta, men kaxigheten i att oväntat släppa en kanonrocklåt går inte att motstå. Enligt uppgift är ShitKid på väg att lägga av, det är bara att hoppas på att Åsa Söderqvist fortsätter i någon annan form. Annars blir världen ett musikgeni fattigare. (MW)

62. Chris Stapleton – Cold
Rösten. Rösten. Rösten. Den knockar mig varje gång. Hela arrangemanget på den här låten gör mig både knäsvag och tårögd. Pianot. Känslan. Texten. Och så… just det… RÖSTEN. (RH)

63. Den Svenska Björnstammen – Vatten och bröd
”…jag var orsaken, tjuven, navelskådaren och brottsplatsen”. Se, Björnarna har skrivit en sång om dig. Och mig. Alltså som vanligt genialiska texter från gänget. (MK)

64. Discrepancies – Undertow
90-talets Clawfinger ringde och ville ha sin överdjävliga hittighet tillbaka. Det borde inte gå att falla handlöst för rapmetal 2020 men när Saint Louis Discrepancies lösgjorde Undertow var undertecknad fullständigt chanslös. Jag golvades och funderade länge innan det gick upp för mig vad det är som gör den här trudelutten så fenomenalt smittande. Det är trummorna! Det taktfast blytunga drivet som leder låten och lägger grunden för den furiösa urladdningen. Rapmetal 2020? Ja, inget kunde vara mer självklart! (MM)

65. Lik – Decay
Om det är något man kan lita på så är det att man aldrig behöver känna sig besviken på ett nytt släpp från Lik. Stockholmsdöds för det nya decenniet. (FT).

66. Makeout Point – Princess
Covidtristessen gjorde att jag fastnade i ett onlinespel i våras. Samtidigt kom Makeout Point indiepopbaladpärla som handlar om att patriarkatet nästlar sig in även i onlinevärlden. Tragiskt fenomen, men inte en mindre poppärla för det. (MW)

67. Phoebe Bridgers – Garden Song
Jag tycker Phoebe Bridgers släppte årets bästa skiva 2020, med den magnifika ”Punisher”. Det är lite trött att kalla saker för ”singer-songwriter” för hon gör betydligt mer än så, men det är avskalat och innerligt, men den rymmer stora kontraster. Garden Song är andra spåret på skivan och sätter tonen med det försiktiga soundet som en kontrast mot Bridgers sång. Styrkan ligger även i melodin som rör sig upp och ner runt gitarren. För att lyssna kräver det visserligen rätt sinnelag, det är ingen skiva man bränner igång på hemmafesten (jo, förstår ni barn, före Corona fanns det något som hette ”fester” då man träffades många och umgicks och kanske drack öl eller så), men i rätt läge är den en fröjd. (DM)

68. Viktor Olsson – Allt jag ville säga
Varför slösa nya ord när jag kan citera vad jag skrev om låten då jag avhandlade Viktor Olssons skivsläpp häromsistens: ”Välpaketerad i stråkar, blås och piano, ordentligt omsnörad med tempo – en sån där Springsteen-rökare blandad med några stänk svensk folkmusik och ett flak kärlekstrulig tonårsfylla, på ett sätt som få artister vid sidan av Moneybrother och Håkan Hellström kunnat fixa med hedern i behåll. Men den förtar sig inte, utan hålls tillbaka med säkert hållna tyglar av vackert vemod. Det är ömsint bombastiskt. Ödmjukt pompöst.” (HK)

69. 6ix9ine – GOOBA
Hade någon sagt till mig december 2019 att jag skulle ha med en sådan här typ av låt på min årsbästa-lista hade jag nog dött av skratt. Men det är något med energin i låten, den pumpande frustande basen. Hur han spottar fram orden med lika många delar aggression som passion. Önskar jag hade kunnat se mig själv när jag fuldansar till den här låten..eller nää glöm det förresten. (RH)

70. Collapse Under The Empire – Red Rain
Den tyska duon har varit med i postrocksvängen länge och har, även om utgivningen är ganska blandad, hunnit med både en och annan briljant dänga. De har ofta positionerat sig på en liten egen kant med ett rikligt användande av elektroniska inslag och på så sätt lyckats göra sig intressanta. Bandet känns igen även på årets ”Everything We Will Leave Beyond Us”, men den allra mest drabbande kompositionen är gitarrdrivna Red Rain. Postrock när den är som bäst. (MM)

71. EAU ROUGE – I Know That You Know
EAU ROUGE är tyskarna från Tyskland som inte låter som tyskar alls. Utan att vara ett dugg fördomsfull eller trångsynt vet vi att tysk musik är Rammstein, schlager och storslagen indierock (problemet är väl att de inte själva riktigt lyckats producera några egna band som fixar detta bättre än typ Johnossi – sorry Tyskland!). Men EAU ROUGE låter mer funkigt, franskt med elektroniska inslag. Det är dansant och sjukt catchy och låter lite som tidiga 2010-talet, utan att för den skulle vara daterat. Heja Tyskland! (DM)

72. Sarah Klang – Canyon
En av höstens många besvikelser var när Sarah Klangs spelning i slakthusområdet blev inställd. Sveriges starkaste röst hade behövts. Nå, vi får hoppas att covid can’t keep a bad girl down, för den här låten behöver höras live. (MW)

73. The Magnetic Fields – The Day the Politicians Died
Innan någon tunnhudad partist-snöflinga får för sig att skräna ”INTE ALLA POLITIKER!” – vi kan lugna er med att The Magnetic Fields nog har strött med både en och tolv nypor av sitt patenterade ironi-salt när de uttrycker sin universella glädje över alla (!) politikers plötsliga frånfälle. Men det är ju liksom så med konst, att den inte alltid bör tolkas bokstavligt utan är vad den är för att fånga något annat: en känsla, en tidsanda, en idé…. Och det är precis vad The Day the Politicians Died, sannerligen, har gjort. På så vis har den ett nära släktskap med deras California Girls på 2008 års ”Distortion”, både i Claudia Gonsons sång och i den humor-cyniskt samtidskritiska tonen – men då den sistnämnda inkapslade frustrationen över populärkulturens och samhällets tilltagande plastighet, så har årets mästerverk tagit ett bredare famntag: om den allmänpolitiska dikeskörning som genomsyrat nästan varenda liten vrå av vår 2020-tillvaro; vår tappade tilltro till den makt som, från twittrande riksdagsmän i Sverige till mentala härdsmältor i Vita huset, ofta visat oroväckande/skrattretande prov på bristande både omdöme och kompetens. Det borde knappt gå att göra en så här sparsmakad historia – ett minimal(istisk)t enkelt pianokomp och en okomplicerad, stämlagd, sång, allt oansträngt inpytsat i ett utrymme av mindre än två minuter – till ett så storslaget tidsdokment och musikstycke som det här trots allt är. Men om det är några som kan göra det så är det The Magnetic Fields. Bravo! (HK)

74. Dream Wife – Old Flame
Jag blev helt knockad av Dream Wifes debutskiva för något år sen och lyssnade typ sönder Fire och Somebody. Uppföljaren ”So When You Gonna…” når inte riktigt upp i de höjderna, men det gör Old Flame. Och som den gör. Den är mindre punkig än allt på debuten, mer i moll om en, well, gammal flamma, och med en pumpande slinga som driver låten framåt. Sången från Rakel Mjöll låter bättre än den någonsin gjort, när hon liksom inte går på attack hela tiden utan sjunger mer försiktigt och viskande i verserna. Det går kanske prata om ”den svåra andra skivan” för Dream Wife, men när den är som bäst är den minst lika bra som debuten. Å d e rätt ok alltså. (DM)

75. Laleh – Vatten
Man behöver inte göra det så svårt för sig själv, saker och ting går över, det blir bra tillslut, vi kallar det tårar och regn men det är bara vatten. Budskapet var ganska tydligt när Laleh släppte Vatten. En livsbejakande singel med en oerhört medryckande, tidlös refräng. Laleh när hon är som allra mest hittig. (MM)

76. Mags – Ludlow Coffe Supply
Vet inte mycket mer om Mags än att jag älskar henne. Ge mig mer! (MK)

77. Tame Impala – Borderline
Borderline är som ett koncentrat av Tame Impalas säregna sound. Egentligen nästan för psykedeliskt enformig för att funka, men det nästan hypnotiska drivet och studsandet mellan oktaverna som ger låten dess styrka. Och Kevin Parker och hans band har flikat in tillräckligt med små detaljer för att det ändå ska kännas intressant, så att Borderline kan hamra sig fast och bli självskriven på en playlist som ska representera året 2020. (HK)

78. Terra – Antikänsla
Terra har vridit ner disten några snäpp på årets platta och lagt tonvikten mer på pop än rock. Jag älskar debutens skitighet, men det här är inte dumt alls. Skulle inte förvåna mig om Terra slår på ett bredare plan ganska snart. (FT)

79. Trinny Dad – Oslo på speed
I all ärlighet så hittar jag fler fel än rätt med den här låten. Men ibland så blir faktiskt två fel ett stort jävla rätt. Trinny Dads första singel lämnade mig med hakan i golvet. Så enkelt, så naivt men så satans bra. De sista minuternas gitarrmangel är bland det snyggaste jag hört i år. (RH)

80. Da∂i Freyr – Think About Things
Tänka sig att jag skulle sitta här och skriva om en ESC-vinnare till en lista över årets bästa låtar! Den såg jag faktiskt inte komma… Okej, nu vann ju inte Da∂i Freyrs och Islands bidrag Thinking About Things årets upplaga av Eurovision Song Contest – men det beror, vill jag hävda, bara på det enkla faktum att den däringa Corona-situationen gjorde att det inte bidde någon final att vinna. För med sin normcore-konstiga korsbefruktning mellan synthpop och dansant soulfunk – och med hjälp av en video som verkligen förstärker det skojfriskt aparta i kompositionen – har den sedermera lyckats charma brallorna av Europa (ja, till och med av en så föga mellofrälst kritiker som undertecknad). Och det är jag, utan att ha hört en enda av konkurrenterna, övertygad att islänningarna skulle göra även i en tv-sänd ESC-final. Låtens element av knasighet är förvisso av en typ som inte sällan gör sig påmind i ESC-sammanhang – men desto mer sällan gör den det understödd av den musikalisk styrka som ger Da∂i Freyr och bandet Gagnamagni∂ en sådan säkerhet i självdistansen, med tonartshöjnings-break och allt! Da∂i Freyr & Gagnamagni∂ har efter sin vinst i den isländska Melodifestivalen, ”Söngvakeppnin”, det bibehållna förtroendet att representera Island när det väl på nytt, om allt går som det ska, blir ESC-final 2021. Då Corona-knaset ställt Eurovisionens regelverk för sångtävlan på ända, så är det emellertid oklart vilket låt de då kommer framföra. Att det blir Think About Things är väl föga sannolikt, men om det trots allt skulle få lov att bli det, så är jag tämligen säker på att det blir Island som håller i finalen 2022. (HK)

81. Damen – Americana
Det tog ungefär tre sekunder in på första lyssningen innan jag placerade damen i Gbg. De har DET soundet, och bandet gör det med den äran. Man tar facklan vidare från band som Broder Daniel, Agent Blå bland andra och man spetsar det hela med lite nyfikenhet, experimentlusta och slutresultatet blir en sjukt svängig melankoliska popbomb. (RH)

82. Majorelle Blue – Not as Cool (as Kathleen Hanna)
Jag hade nästan glömt bort den här typen av musik, snäll och smart indiepop. Mycket fint, även om de förstås inte är lika coola som Kathleen Hanna. (MW)

83. Stiftelsen – Moder Jord
En flört med samtiden? En ganska platt text? I couldn’t care less. Jag älskar melodin och Robbans röst. (MK)

84. The Smashing Pumpkins – Anno Satana
Det vore väl synd att påstå att Billy Corgan och hans mannar fick översvallande respons för sin 20 spår långa ”CYR” som släpptes under året. Kanske för att folket tillslut insett att det i grund och botten är ett ganska överskattat band där topparna är skyhöga men den splittrade helheten oftast lämnar mer att önska. Men en av de där topparna på ”CYR” var drivna Anno Satana. En perfekt låt för ruggiga kvällspromenader i höstrusket. (MM)

85. Amanda Palmer – Beds Are Burning
Det är knepigt med en del gamla klassiker som känts mossiga ett tag, men som plötsligt känns aktuella igen. Midnight Oils Beds Are Burning är en sådan. I tider av brinnande koalabjörnar blir den här låten av gamla protestsånger rykande (höhö) aktuella. Amanda Palmer hade antagligen planerat att återförena Dresden Dolls i år, men det föll som så mycket annat. Vi får nöja oss med att medlemmarna strålande samman för att lira in den här covern. (MW)

86. Charli XCX – enemy
Charli XCX var bland de första ut med det sjukt 2020-iga fenomenet ”karantänskiva”. Hon har alltid varit produktiv och kreativ, men med riktiga bangers som en av de stora styrkorna. ”how I´m feeling now” är mer nedtonad och låter lite mer som att den producerats hemma, i karantän, typ. Och det gör att hon får visa upp en lite annan sida av sitt musikskapande och som bäst blir det i just ”enemy”. Man känner igen soundet, med ett grymt beat och vocoder-sång, men inte det fläskiga sound som hon haft på exempelvis Boom Clap. Nu ska man väl inte dra något om att man hoppas karantänen fortsätter för att få såhär bra musik, men det är nästan så man hoppas karantänen fortsätter så man får såhär bra musik. Eh. Hm. Bra låt iaf! (DM)

87. Cult of Luna – Three Bridges
Släpptes några dagar innan årets lista skulle spikas, den kvalade ändå in. Betyder det att Cult of Luna är felfria låtskrivare eller att jag är ett blint fan som skulle hylla en skiva med inspelad flatulens? Lite av båda kanske. Three Bridges är hur som helst en kanonlåt. Givetvis delar den DNA med A Dawn to Fear som släpptes så sent som september 2019, men den tar mig också tillbaka till soundet på ”Vertikal” med en tung, smått industriell synth i bakgrunden. Ser mycket fram mot att höra hela ”The Raging River” som släpps i februari. (FT)

88. Gustafs Dagar – Clowneliten
Jag älskar att man fortfarande kan knockas så av ny musik. Att den sista kicken inte infunnit sig än. Den här landade i min inkorg någon gång i våras och har gått varm sedan den dagen. Enkel, rak smittande popmusik. Vad mer behövs egentligen? Textmässigt placerar sig Gustafs Dagar väldigt högt på min lista, det ska bli väldigt intressant att fortsätta följa det här bandets musikaliska resa. (RH)

89. Kitok Sofia Jannok – Du behöver inte va rädd
”Om man inte är någon så kan man bli vem som helst”. Låten handlar i grunden om samisk identitet, men kan lätt översättas till en peppig anthem för precis vem som helst. Kitok har gjort sig känd för sina självutlämnande rakt på sak-texter där inga ämnen är för jobbiga. Men här spänner han bröstet och lyfter hakan i en oerhört medryckande låt om att våga drömma och våga bli, toppat av grymt stämningsfylld jojk av Sofia Jannok. Oerhört träffande. (MM)

90. Melody Gardot, Sting – Little Something
Sting tillhör inte mina favoriter i vanliga fall. Men med Melody! Då jäklar!! (MK)

91. The Weeknd – Blinding Lights
Synthbrummet som inleder Blinding Lights är som direkt hämtad från raketavfyrningsplattan i The Final Countdown. Trumtakten som sedan kickar in är lika ogenerat lyft från Take on Me, låten som gav a-Ha en lika självskriven plats i musikhistorien som nämnda Europe-anthem. Det är således snudd på omöjlig att stämpla sitt sound med ”80-tal” mer övertydligt än vad The Weeknd gör här. Man skulle därmed kunna tycka att Blinding Lights är alldeles för schematiskt uthuggen, nästan schablonartat plastig – men musik är inte bara konst utan även ett hantverk, och inom det är Abel Tesfaye en skicklig utövare. Här gör han det rentav mästerligt! Det glädjer mig att hans talang här (och i hög grad på albumet ”After Hours” i allmänhet) fått göra en förflyttning från de av hiphoppens glättigaste sfärer där The Weeknd ofta rört sig med sin PBR&B, till mer synthpop-orienterade marker. Kanske beror det på att min personliga smak är betydligt mer bekväm i den sistnämnda genren än den förra, men i mina öron hör jag hur han utvecklats till ett mer äkta och starkt uttryck för sin musik. (HK)

92. Avatar – A Secret Door
Vad gör man om man får chansen att plocka in superstjärnan Corey Taylor på sin platta? Jo, man låter honom vissla och sjunga lite gängkör förstås! Bara det greppet i sig är förstås helt genialiskt i en musikbransch där var och vartannat brödgäng i jakt på framgång förstås hade låtit honom ta över och skrika skiten ur låtarna. Men Avatar har integritet och bortsett från den extremt coola detaljen med Taylor som visselmaestro är A Secret Door essensen av vad gruppen är, med aggression och en mjukare sida i ett och samma paket. (MM)

93. Hurula – När Molnen Rullar In
Han har en unik förmåga den där Robert att klä sina låtar i sådant mörker och vemod men ändå att de andas hopp. I min värld stod den här låten ut lite extra från skivan ”JEHOVA” som för övrigt var över förväntan. Men låtarna kommer växa ännu mer iklädda en skräddarsydd livekostym. (RH)

94. Jónsi feat. Robyn – Salt Licorice
Jónsi tar musikbåten från sitt säregna isländska musiklandskap och hemorkestern Sigur Rós’ atmosfäriska ljudvidder och ror över till det skandinaviska fastlandet och dess dansanta scener, där deras drottning Robyn välkomnar honom. När de två gör gemensam sak inbillar man sig nästan att exempelvis The Knife och Jenny Wilson finns med i studion, där det skapas ett hittigt sound lika skandinaviskt som svårmod, snålblåst och saltlakrits. (HK)

95. Marlene – Running
En talang som får för lite utrymme. En magisk röst, suverän låtskrivare (har skrivit svinstor K-pop hit nyligen), kan humor osv osv. Är det nåt hon inte är bra på så är det kanske att putsa fönster. Vet du, så vet du. (MK)

96. Pussy Riot – RIOT
Pussy Riots gamla hit I Can’t Breathe fick ny aktualitet när George Floyd blev ihjältrampad av polis i våras. Händelsen visar att behovet av motståndsgrupper som Pussy Riot inte har minskar och låten RIOT visar att Pussy Riot fortfarande finns kvar i fronten. (MW)

97. Svartkonst – Black Waves
Inget annat än beundran för Rickard Törnqvist som svarar fram svinbra black metal i enmansprojektet Svartkonst. Black Waves är den episka avslutningen på årets platta med samma namn, och kombinerar snygga melodier med kompromisslöst intensitet. (FT)

98. The Japanese House – Something Has to Change
The Japanese House släppte en riktigt fin skiva förra året med ”Good at Falling” och följde upp med EP:n ”Chewing Cotton Wool”, bland annat en låt tillsammans med Bon Iver. Men Something Has to Change är fin favorit på EP:n, med sin lite funkiga basgång och aviga produktion. Amber Bains sång låter lika magnifik som tidigare. Det är en ganska tight produktion, men den känns på inget sätt för polerad, utan som helhet blir det en avig och melodiös historia. (DM)

99. Klara & Jag – Calpe
Klara Tuva Wörmann och Johanna Frostling som ligger bakom duon Klara & Jag kallar singeln som släpptes tidigt under året för ”ett anthem för deras ungdomstid” och det går verkligen igen i texten om att bli fullast och få ligga. Det är ganska träffsäkert beskrivet i en svalt elektronisk hitlåt med potential att fungera på så väl klubbar som livescener. 2020 hade förmodligen blivit ett drömår för Klara & Jag om det inte hade varit för… (MM)

100. Christine and the Queens – People, I’ve Been Sad
Jo, hörni allihop, jag har varit ledsen. För 2020 har fan inte varit lätt. Vi har varit avstängda från livet, instängda med bara oss själva, omgärdade av nyheter om hur jävligt allting är och hur jävligt svårt det är att få hoppas att det ska bli bättre. Héloïse Letissier har fångat den här tidstypiska ledsamheten och slagit in den i ett ljudpaket som ringer i fin samklang med innehållet. Sårbart, medkänsligt. Ett lugn som guppar skrämmande nära kanten av den slutgiltiga uppgivenhetens vattenfall. Vackert men smärtsamt. Desperat krafsande efter det halmstrå av hopp som nog ändå, kanske, hela tiden finns där. You know the feeling… (HK)