För sjätte året i följd har vi grävt djupt i årets musikskörd och utsett de 100 bästa låtarna från de tolv månader som passerat. Efter idogt övervägande och intensivt lyssnande har åtta delar ur Drefvets redaktion kommit fram till att det var precis så här som 2019 lät när det lät som bäst…

Drefvets redaktionsjury:

Håkan Kjellgren (HK), Mikael Mjörnberg (MM), Martin Wilson (MW), Ricky Holmquist (RH), Dick Magnusson (DM), Fredrik Tideman (FT), Jimi Nilsson (JN) och Malin Karlsson (MK).

De 100 bästa låtarna 2019 enligt Drefvet:

1. Den svenska björnstammen – När jag blundar vill jag va nån annan
Det räcker egentligen med de arton första sekunderna för att jag ska ge upp. Stämsången och texten sitter så löjligt vackert ihop. Jag kan inte påstå att Björnstammen påverkat mig särskilt mycket genom åren. Deras ompabompa-EDM kan va skoj ibland. Men när de levererar såna här ljuva poplåtar. Ja då förstår man ju vilken otrolig potential det bandet faktiskt besitter. Ingen låt i år omfamnade mig lika hårt och sa att allting kommer ordna sig som den här låten. En av de låtarna som spelades allra flitigast här hemma i år. (RH)

2. Billie Eilish – Bad Guy
Billie Eilish – popvärldens Greta Thunberg; den tonåriga tjejen som med total självklarhet visar för alla inskränkta gubbjävlar vad det är som gäller. Inte för att gubbjävlarna lyssnar, men sin egen generation får hon med sig, och därigenom utgjuter hon hopp om framtiden även om det finns ett mörker i hennes rättframma ärlighet. Och Bad Guy är en självklar fana i täten av Billie Eilishs segertåg, med välhanterad styrka i både komposition, framförande och produktion: Det tassande drivet, med rullande bastoner och krasigt ekande fingerknäpp; den nästan viskande halvpratade sången, som samtidigt är både stark och återhållsam; baktakten i versernas andra hälfter; rytmbytet i låtens slut… och så den blippiga refrängen – hade mitt allmänna musiklyssnande idag varit utformat som det var för tio-femton år sedan (då radio och musik-tv snarare än Spotify stod för listornas attacker mot mig och min skivsamling) så hade jag vid det här laget säkert blivit tillräckligt bombarderad av Bad Guy för att kräkas över den där slingan. Men nu är det ju, tack och lov, mer medvetet utmejslat, varför jag tillåts inse att det är en smått genial kreation: slingans toner är böjda till en fenomenal krok, och Bad Guy blir tveklöst, om inte årets allra bästa låt, så väl signaturtrudelutt för det som var 2019. (HK)
(PS: Jo, det finns en version av Bad Guy där Billie Eilish delar med sig av mikrofontiden till Justin Bieber. Utan att göra någon direkt värdering av The Bieb så vill jag konstatera att den versionen är fullständigt onödig. DS)

3. Sharon Van Etten – Seventeen
Första gången jag gjorde mig bekant med Sharon van Etten var när hon för en näve år sedan agerade förband till The National då de giggade på Cirkus i Stockholm. Det är först när jag nu, i skrivande stund, sitter med Seventeen i lurarna som jag börjar fundera på att det finns en viss relevans i det minnet – ett mer än ytligt musikaliskt släktskap mellan van Ettens kreationer och The Nationals – och med textdokumentet framför mig slås jag plötsligt av likheterna (Spoiler alert: The National bidrar med föremålet för mitt nästa inslag på den här listan). ”Hur då?” frågar du. Glad you asked – det finns liksom där i grundarbetet: Den igångsmygande, raka taktfastheten; pukorna som rullar ut rytmens substans; de distinkta men mjuka pianoackorden som markerar takternas framskridande; låtens växande atmosfär, till en mångfacetterad arkitektur ovanpå det stabilt monotona fundamentet… Men Sharon van Etten är långt från någon National-efterapare, utan är helt sin egen, och låtens personliga text, med en nostalgi som växlar mellan sorg och frustration över den svunna ungdomen, greppar ett ordentligt tag om ens lyssnande hjärta, särskilt när låten tar i lite extra i de sista vändorna. (HK)

4. True Moon – Poison
Som stort Vånna Inget-fan har jag ibland tyckt att Karolina Engdahls röst kommit bort lite i systerbandet True Moon. I år känns det dock som True Moon har hittat hem. På senaste skivan och framför allt i musikstycket Poison behålls den pulserande postpunken som funnits där sedan tidigare, samtidigt som sången lyfts. En fullträff med andra ord. (MW)

5. Bombay Bicycle Club – Eat, Sleep, Wake (Noyhing But You)
Det är ju fan rent ut sagt att vissa band ska ta så lång tid på sig mellan släppen. Bombay Bicycle Club är, rent objektivt då alltså, ett av de mest högkvalitativa banden från ön de senaste åren. Varje skiva är så genomarbetad med gigantiska toppar och minimala dalar. Men nästan sex år? Ska det ta så lång tid? Well, om musiken håller den här kvaliteten är det nästan helt ok. Nya fullängdaren släpps i januari, och det ser vi fram emot! (DM)

6. Gula Gången – Dum Dum Dum
För några år sedan försökte jag göra en lista med musik som gör mig riktigt glad och jag tror jag fick ihop fyra låtar. Varav en var ironisk. Nå, Gula Gångens Dum Dum Dum är i varje fall en positiv injektion som platsar på den listan. Sen vet jag inte om låten textmässigt är odelat positiv, men den är i varje fall ”här och nu” med full kraft. Så många andra låtar jag lyssnat på i år har varit retrospektiva och ångestladdade. Här lyckas Gula Gången pressa in medlemmarnas punkerfarenheter i en popdänga. Dessutom glider New Feelings 20-talsdandy Olle Strandberg in som gästsångare och tillför ytterligare en dimension. Låten är verkligen inte dum och jag vill ha Gula Gången. (MW)

7. Opeth – Allting tar slut
Efter några skivor med trevande i mörka proggvatten föll äntligen allting på plats för Opeth. Vilken nytändning svenskspråkiga ”In cuada venenum” är! De senaste årens musikaliska riktning har förfinats och de svenska texterna är kronan på verket. Allting tar slut är avslutningen som är lika episk som känslomässig. (FT)

8. Strange Bones – Give Me The Sun
”Full throttle rock n’ roll” är det bästa sättet att beskriva Blackpool-bandet Strange Bones. Frontmannen Bobby Bentham är en som Frank Carter på steroider på scen och det var knappast förvånande att The Rattlesnakes plockade med sig bandet som support för ett år sedan (även om Bobby bad Frank ”to fuck off” när han ringde – lång och kul story). Strange Bones är punkvärldens The Prodigy – de kör till och med en briljant Breathe-cover live – men Give Me The Sun är snarare en ren powerpunkrockrökare och en avstickare från deras övriga låtar, må så vara för Bobby’s punkskränande. Inte bara en strålande singel, också årets liveband. (JN)

9. Viktor Olsson – Alla pratar om forever
Inte nog med att Viktor Olsson är en fantastisk textförfattare, han har en unik förmåga att klä sina vackra ord i melodier som verkligen tar sig in i själen och hjärtat. Med den här låten visade Viktor inte bara att han hör hemma bland stjärnorna utan han är en av de artisterna i det här landet som leder vägen. (RH)

10. White Lies – Tokyo
Jag läste någonstans att bandet uttalade sig kring att de hade lyssnat på ostiga 80-talsballader och efter det lät den inspirationen ligga till grund för låten. Om så är fallet borde White Lies verkligen ägna sig åt ostig nostalgi oftare. Synthsvängiga Tokyo är nämligen årets outstanding mest smittande låt. Med en stabil grund i den essens som alltid gjort det här bandet intressant. Låten släpptes bara några dagar in på det nya året, men stod hela distansen ut. (MM)

11. Amason – Marry Me Just for Fun
Ribban som ligger på Amasons verkshöjd tycks aldrig drabbas av minsta lilla antydan till darr, och med sitt andra album, ”Galaxy I”, visar superbandet inga tecken på att det skulle bli någon ändring med den saken. Marry Me Just For Fun är ett ordentligt styrkebesked, med en melodikänsla som flyter fram fullständigt stabilt genom luften, i perfekt balans mellan Amasons lika stora delar av kompetens respektive känsla; mellan lättsamhet och allvar (precis som låtens titel); mellan påmanande driv och återhållsamt lugn; mellan gulligt och innerligt; mellan muntert och sorgset; mellan behärskning och utsvävning. Att låten dessutom ackompanjeras av årets gulligaste video gör inte saken sämre. (HK)

12. Cult of Luna – Lights on the Hill
Älskar Cult of Luna. Älskar! ”A dawn to fear” är årets bästa platta och konserten på Vasateatern i oktober var underbar. Ändå har jag svårt att sätta ord på den här låten. Kanske är det för att alla nyanser från låtens dryga 15 minuter inte har satt sig än, Cult of Luna måste få ta tid. Klart är i alla fall att det här är Finland– och Dark City, Dead Man-klass. Cult of Luna är bäst när de får breda ut sig riktigt länge, inget undantag här. (FT)

13. Junior Brielle – Våran första sommar
Grejen är ju den här, jag lyssnade igenom den så hajpade skivan ”Tampa” när den släpptes. Jag följde den efterföljande twitter-debatten om Junior Brielle var bra eller om de bara var överhajpade. Jag tyckte och tycker att ”Tampa” är en helt okej popskiva. Men så fick jag chansen att uppleva bandet live på Park Sounds i Huskvarna. Och där fattade jag hur magiskt bra Våran Första Sommar faktiskt är. Den där pulserande basen som som bär låten är så sjukt mäktig och en refräng som ger kroppen eget liv. Alla ingredienser jag behöver. (RH)

14. Molly Sandén – Det bästa kanske inte hänt än
Nej, det bästa har inte hänt än – men Molly är det bästa som hände mig i musikväg 2019. Hon är magi! (MK)

15. SONS – Ricochet
Avkomman efter en blöt natt på stan där Ty Segall hamnar i säng med Thee Oh Sees. Slog igenom i en större musiktävling i Belgien efter blott åtta pubspelningar i Antwerpen-regionen och fick lira support till Jack White på hemmaplan. Ricochet speglar hur de ser ut live – totalt vansinniga spelningar. Visst, det låter mycket Thee Oh Sees The Dream om Ricochet, men där Oh Sees faller in i en sex minuter lång psykedelisk utflykt fyller SONS på med fuzzbox-marinerad garagepunk. Har kallats Belgiens The Hives på hemmaplan (men de har enbart sett The Hives på bild om man får tro dem själva). Också sjukt bra debutplatta i år, ”Family Dinner”. (JN)

16. Tami T – Princess
Jag hade förmånen att se Tami T:s framträdande på supermysiga festivalen Lidelsen i höstas. Festivaler är ett utmärkt tillfälle att förälska sig i nya artister och kvällen den 2 augusti i Nävekvarns folkpark var ett sådant tillfälle. Tami T hade en brottarhit med I Never Loved This Fast Before för några år sedan och kom i år med albumet ”High Pitched and Moist”. Albumet är helgjutet och det finns många hits att välja på. Princess kanske sticker ut, här finns i varje fall den tydligaste programförklaringen: ”…I’m a motherfucking princess”. Och så är det, Tami T var i mångt och mycket 2019 års mf-sessa. (MW)

17. Westkust – Swebeach
Yes – mangel! Med lofi-skränande gitarrer, en indie-drivig intensitet och en shoegaze-luftig sång lyfter Westkust upp en famn viktiga beståndsdelar ur 90-talets alternativpopskatt och lyckas på något vänster trycka ihop det till något både välfungerande och nutida. Och till alltihopa fogas en ylande gitarr som med precis lagom kraft lyckas tråckla sig igenom den tjockt fuzziga ljudmattan och brodera ett snyggt, men inte skrytkrångligt utan välbalanserat subtilt, mönster. Det här är den första av två gånger jag på den här 100-listan (den andra är den sista) tvingas fundera på om jag bor på fel kant av vårt land och om the westkusten faktiskt skulle kunna vara vårt lands musikaliska bästkust…? Fan vad den här injektionen behövdes i det oftast så (till viss del musikaliskt men mest allmängiltigt) trista och kliande sävliga 2019! (HK)

18. Bat For Lashes – Kids In The Dark
En av 10-talets bästa artister, utan tvekan. Från 2012 års ”The Haunted Man” till årets ”Lost Girls”, i princip varenda låt är mästerverk på sina egna sätt. Inför senaste släppet berättade Natasha Khan att hon övervägde att inte släppa mer musik, men en flytt till Los Angeles, tankar om att skriva filmmanus, en massa bilkörande och en fråga om att skriva ett soundtrack ändrade på allt. Ut kom Kids in the Dark, vilket som tur var aldrig användes, och istället blev det ett briljant album. Tack för det! (DM)

19. Blood Red Shoes – Elijah
BRS återvänder med sitt femte album 2019 och ett helt nytt sound. Borta är indierockskränet och den punkiga ungdomsattityden; ur askan uppstår ett moget indierockband som dessutom vågar plocka in ett knippe elektroniska instrument på nästan alla låtar. Elijah representerar bäst deras nya sound där också frontfiguren Laura-Mary Carters röst passar bäst (blev utsedd till ”Best Alternative Guitarist in the World” 2019). Kombinationen av tunga gitarriff – för det är just det som BRS är bra på – och inslaget av reverbdränkta synthar samt en härligt bloppande synthslinga i bakgrunden lyfter BRS anno 2019 till nya nivåer. Personligt favoritband sedan 2008 års Reading Festival-spelning. Biased, yes! (JN)

20. Ghost – Kiss The Go-Goat
Blickar man bakåt genom diskografin står det snabbt ganska klart att Ghost är ett band (?) som aldrig varit särskilt rädda för att vidga vyerna och förändra sitt sound och sin approach till skapandet. Därför bör man väl kanske inte bli särskilt förvånad över att de kastar sig huvudstupa in i Doors-bestyckad retropop (well, well, med en aning rocktendenser). Men överraskande är det, för att inte säga sjuhelvetes bra. (MM)

21. Joel Alme – Lätta steg
Popmusik borde egentligen inte få vara såhär destruktivt vacker. (RH)

22. Mono Mind – Sugar Rush
Det var ett år som handlade väldigt mycket om Per Gessle och Gyllene Tider. De gav sig ut på en publiksuccé till turné genom sommarsverige för sista (?) gången och skapade naturligtvis popfeber. Men det var långt ifrån låtgeniet Gessles viktigaste gärning det här året. Tidigt i januari släppte det fiktiva bandet Mono Mind plattan ”Mind control” där stenhårt vocodad sång trängdes med elegant popexcellens. Vem som stod bakom det projektet? Per Gessle så klart! (MM)

23. Vånna Inget – Allt ska bli bra
Medan Hurula enbart gjorde mig besviken i år kom det en poppunkpärla raka vägen från Malmö i stället. Vånna Inget är ett av banden jag helst skriker med i texterna till live, särskilt Allt ska bli bra med sin text som träffar mitt i solar plexus. (FT)

24. Vånna Inget – Skuggor
Det svenska punk-tio-talet tillhör till stor del Vånna Inget. Bandet slog igenom i början av decenniet och avslutar perioden på topp med albumet Utopi. Skuggor är en låt som innehåller både nerv, kraft och Hultsfredsfestivalsnostalgi. Ett minst sagt vinnande koncept. (MW)

25. Cult of Luna – The Silent Man
Upptempo? Överraskades när jag satte igång den första singeln från ”A dawn to fear”. Men alla bitar faller på plats under låtens tio minuter, som med klassiskt Cult of Luna-snitt bjuder på såväl stenhårda partier som lugnt plockande och stora uppbyggnader. Ett perfekt intro till bandets nya mästerverk. (FT)

26. Del III – Epilog
Vissa låtar kräver en viss kontext, Del III:s Epilog kanske passar bäst i samband med bakfylleångest. Men då passar den väldigt bra. Känslan av att någon annan gått igenom lidande och kval gör att den personliga smärtan blir lättare att bära. Vi är trots allt inte ensamma i den här världen. Göteborgare kan det här med ångest och hjärtesorg, Del III bär upp det västkustska arvet med den äran. (MW)

27. Molly Sandén – Luften är fri
Om ambivalent åtrå och snuddande tankar och förbjudna och tveksamma känslor. Jag vill men vill inte att jag vill så mycket. (MK)

28. The National – Light Years
The National har den där (trots allt inte helt vanliga) förmågan att i sina hits tryggt bibehålla sin genast igenkänbara särart men samtidigt ändå variera sig – och det utan att ha som sin grej att vara tvångsmässigt föränderliga. Ja, variationen blir (lite motsägelsefullt) en konstant i deras centrala kvalité. Vad Light Years anbelangar så handlar det i det avseendet mycket om vad som inte görs – inte för att bandet på något vis är främmande för lugn och mjuka anslag, men här är det ändå befriande att de inte faller för låttitelns kontextuella öppning och trycker warpspeed-plattan i mattan. De vågar i stället låta det sköra vara låtens styrka, och de typiska pianoackorden (*host, host – låt 3 på den här listan – host*), ifyllda med små försiktiga tangenttrippar, får räcka som stomme. Att de håller remmarna tillbaka, låter sången ta sin plats och vid sidan av pianoklinket endast har lite gnissligt bakgrundsljus för att ledsaga melodin framåt (och allteftersom smyga sig till mer tonalt tydlig, om än alltjämt mjuk, form) blir den ömt tillplitade pricken över ett med vacker behärskning kalligraferat i.

29. Orville Peck – Dead of Night
Som nån sjuk kombination av Johnny Cash och Morrissey dök han upp på någon mixlista på Spotify och jag blev helt knockad. Rösten. Musiken. Mystiken. Det här blev en av de artisterna jag spelade mest under 2019. Debutplattan ”Pony” är ett mästerverk och det var sannerligen inte lätt att plocka ut ett russin ur den kakan. Men Dead Of Night har en själ runt sig som är så förföriskt vacker. (RH)

30. Skraeckoedlan – Creature of Doggerland
Var tveksam till låten när den släpptes som singel. Fastnade inte. Såg den live – fattade. De senaste månaderna har jag hört den minst en gång om dagen. Inget från året är tyngre än Ödlan. (FT)

31. SOAK – Everybody Loves You
Bridie Monds-Watson, under artistnamnet SOAK, slog igenom redan som fjortonåring med guldkornet Sea Creatures. Det är en svårplacerad musik sett till ljudbilden, men det som sticker ut är Monds-Watsons säregna sångröst. Om debutskivan, med ovan nämnda Sea Creatures var bra, men kanske inte höll hela vägen igenom som album är årets ”Grim Town” genomgående en fantastisk skiva, men högst smäller det med just Everybody Loves You. Hennes melodikänsla är makalös, vilket märks inledningsvis, men sakta men säkert byter låten skepnad. Men, det är svårt att välja en låt från ”Grim Town”, den är späckad med riktiga poppärlor. En av årets bästa skivor! (DM)

32. Yes We Mystic – Panthalassa
Hamburgbolaget DevilDuck Records firade 15-årsdag på Molotow och bjöd in till kalas. På scen tre för mig helt okända band varav den tredje och sista akten, Yes We Mystic, var något helt unikt. De har inte bara släppt årets bästa platta ”Ten Seated Figures”, låten Panthalassa är framtiden för indierock-genren där man blandar stråkorkester med gitarrer (även live!). Panthalassa har så många vändningar och händelse att det är svårförklarat men är typisk för hur ”meckig” musik Yes We Mystic skapar. Som kuriosa kan nämnas att de är en klassiskt skolad ensemble som började lira indierock – i det närmaste ett unikt val. Tips: Spana in livevideon till Felsenmeer från Big Fun Festival så förstår du. (JN)

33. Deaf Radio – Death Club
Desert rock/stoner rock-genren är i praktiken synonym med Kalifornien och dess kommersiella posterbandpojkar i Queens of the Stone Age. Därför är det kul när ett av de bästa banden på scenen just nu är från Grekland. Atén-baserade Deaf Radio släppte sin andra platta ”Modern Panic” i början av november och även om den kanske inte är lika jämn som debuten ”Alarm” så finns det ett par riktigt rifftyngda låtar som osar QOTSA i allt. Death Club skulle lika gärna kunna vara nästa QOTSA-singel eller varit med på ”Rated R”. Feta trummor, fuzzboxriff och lätt distad sång – en slags stonerrockens klubbhit. (JN)

34. Estraden – Bra för dig
Förutom en svinbra låt så är videon genialisk och som tagen ur verkligheten för antagligen vem som helst. (MK)

 

35. Nicole Sabouné – Nowhere to Go
Sveriges goth-regent Nicole Sabouné är tillbaka. Tiden går fort, senaste fullängdaren släpptes så länge sedan som 2015. Så det var hög tid att släppa EP:n ”Come My Love”. Det är mindre rock’n’roll nu jämfört med tidigare. Men inte mindre storstilat, Nowhere to Go är en bombastisk gothhymn. Bombastisk utan att för den skulle bli uppblåst, Sabounés röst har en närvaro som gör att låten känns fyllig och nära på en och samma gång. (MW)

36. Slipknot – Unsainted
När Slipknot hittar fram till sina allra största hits är det ständigt kontrasterna mellan ordentlig aggression och en nästan löjligt smittande refräng som är den stora nyckeln. Det är exakt vad som händer ännu en gång i Unsainted, första singeln från årets annars ganska ojämna ”We Are Not Your Kind”. Återigen med en briljant sånginsats (på båda håll) av Corey Taylor. Unsainted kvalar in i samma kategori som låtar som Wait and Bleed, Duality och Psychosocial gjort till sitt vardagsrum. (MM)

37. Toro Y Moi – Fading
Chaz Bundick´s alias Toro Y Moi var en av chillwavens portalfigurer under början av 2010-talet, men när andra i genren antingen försvann eller åtminstone försökte och försvann har Bundick fortsatt vara relevant. Antingen under just Toro Y Moi, men även under artistnamnet Les Sins. Extremt produktiv är nog bästa sättet att sammanfatta honom. Men om varje skiva varit OK med några riktiga dängor är årets ”Outer Peace” genomgående ett grymt album. Det går att känna igen chillwave-vibbarna, men influenserna från med house-orienterad musik är tydliga, och kanske starkast är öppningsspåret Fading. Tung bas, falsettkörer och en rytm som inte riktigt går att fånga. Rackarns så bra! (DM)

38. Big Thief – Cattails
Sån här musik görs knappt längre. Eller jo, det är snicksnack, men den får minimal uppmärksamhet. En avskalad gitarrbaserad historia med slamriga trummor. Big Thief är ett väldigt produktivt band, med fyra fullängdare sedan 2016, varav två 2019. Cattails kommer från februarisläppet U.F.O.F. och är sin lekfulla melodi och Adrianne Lenkers säregna röst ett briljant exempel på deras storhet, och i hur en låt som från första ton är snuskigt bra ändå kan växa och växa. (DM)

39. Eluveitie – Breathe
En medeltida orkestrering ovanpå ett hopkok där metal möter schlagerfestivalen kan naturligtvis inte bli annat än bra. Eluveitie har i största allmänhet ett intressant uttryck där det gamla Göteborgssoundet vävs ihop med gycklande med flöjter, banjos och andra instrument av udda karaktär. Men när de ligger en förbannat vacker refräng som den i Breathe ovanpå blir det något alldeles extra. (MM)

40. Opeth – Svekets prins
Ett destillat av allt som är bra med Opeths nya platta: Den svulstiga öppningen, den lågmälda fortsättningen, explosionen in i ett riff som gör Tony Iommi grön av avund och Mikael Åkerfeldt som sjunger precis på gränsen till att rösten ska spricka. Toppad med ett samplat tal av Olof Palme, som nästan verkar prata om Opeth själva: ”Vid ett årsskifte så upplever många en känsla av vemod, vid tanke på det som aldrig mer återkommer. För andra är det ett ögonblick av förväntan, inför möjligheten att erövra det nya…” (FT)

41. Oscar Zia – Ingen kan göra dig hel
Fantastiska och härliga Oscar Zia är på väg spikrakt uppåt och den enda som kan hela honom är han själv, men många önskar att dom kunde. Sårbar och kraftfull. Lyssna! (MK)

42. Purple Mountains – Nights That Won’t Happen
När David Berman i år kom ut ur den decennielånga dvala hans musikaliska kreativitet slumrat i sedan han la sitt Silver Jews på hyllan var det en anledning till glädje. För trots att hans nya material under namnet Purple Mountains ofta visade sig vittna om en hyfsat plågad tillvaro, så var det en välkommen återkomst med en rad fina alster. Och redan i isolerat majestät är Nights That Won’t Happen ett väldigt behagligt vaggande stycke popmusik, vars närvaro på en årsbästalista av den här typen är ytterst befogad och värdig. Det är en nästan mysig, lagom mörkt distanserad kontemplation över döden, med den lågmält mörka sången och dess lilla cyniska flin i mungipan, samt den därtill enkelt klinkande tonsekvensen som utgör låtens nav.
Men sen har vi det där med att ingen konst existerar i ett vakuum – och det faktum att David Berman valde att avsluta sitt liv mindre än en månad efter att Purple Mountains eponyma album släpptes (och just innan det var meningen att han skulle ge sig ut på turné med sin nya skapelse) gör onekligen att låten får ytterligare, nästan yrselframkallande, dimensioner av sorgsenhet. Hur pass långt i förväg Berman visste vad som komma skulle, eller när, kan vi så klart inte ha någon aning om (även om ”the dead know what they’re doing when they leave this world behind”), men låten blir en, med facit i hand, nästan kuslig avsiktsförklaring och en i förväg uttryckt önskan om förlåtelse för den slutgiltiga handlingen – ett smärtsamt lugnt requiem över de efterlevandes smärta; om de dödas beslutsamhet – och om alla de där nätterna som aldrig kommer att äga rum.
Huruvida låten gör det lättare att urskulda honom hans sista medvetna val låter jag vara osagt – men emedan det så klart inte finns någon tacksamhet över hans självmord, så ger låten oss ändå, under de här omständigheterna, tillfälle att vara extra tacksamma för den musik han hann göra. Tack, David! (HK)

43. Viktor Olsson – Du lever livet
Kanske var det timingen som fällde avgörandet? Viktor Olsson släppte låten under de första varma dagarna i våras. Som en varm skön vårvind drog låten in från västkusten och det fanns inte en chans att stå emot. Det var bara att plocka fram solbrillorna och putsa upp dansskorna. (RH)

44. Yonaka – Bad Company
Att se Yonaka live och inte få en Theresa Jarvis-crush är omöjligt. Yonaka vill tro att de är ett band men allt handlar om frontfiguren Jarvis som kan liknas vid en modern Gwen Stefani-gestalt på scen .Debutplattan ”Don’t Wait til Tomorrow” släpptes efter många förseningar och då hade bandet lyckats hamna på storbolaget Atlantic Records redan. Bad Company är en indierockrökare av ett band med ett helt eget sound och ett sångregister utanför dem normala skalan – Theresa Jarvis är helt enkelt för bra för genren. Det är pompöst och lite av powerpoprock, eller varför inte musik för de stora arenorna? (JN)

45. Allvaret – Tröstlös
Allvaret fick ut en singel i år och då ska den förstås med på listan. Bandet, som normalt är punkiga, har skruvat ned tempot här. Men intensiteten i sång och text finns kvar. Det blir spännande att se vilka steg bandet tar i framtiden, mer vill vi höra hur som helst. (MW)

46. Lars Winnerbäck – Tror jag hittar hem
Jag tyckte att årets fullängdsgiv ”Eldtuppen” väl var bra men inte oumbärlig, ett nytt Winnerbäck-album varken mer eller mindre. Tills jag hörde låtarna live och de lyfte flera dimensioner (inte minst Hur och vem och vad). Men inledningsspåret Tror jag hittar hem drabbade mig från första stund. Med sin småmörkt winnerbäckska framtoning, men samtidigt hoppfulla ton. Ett sådant där örhänge som kommer skriva in sig bredvid så många andra topprestationer i Winnerbäck-katalogen. (MM)

47. Lizzo – Juice
Sväng och attityd – två ingredienser som nästan inte kan klara sig utan varandra när det kommer till funkiga dängor av den här typen. Och Lizzo har gott om båda – hennes självsäkra kaxighet ber inte för en millimeter om ursäkt, och låtens musikaliska kvalitéer ger henne fullt fog att inte behöva det, utan bara köra på för fullt! Därtill är hennes framtoning hela tiden befriande glad, lekfull och positiv – retfullt syrlig, ja, men aldrig hatisk eller översitteristisk – vilket gör den här dansanta pärlan extra medryckande. Lizzo har här, helt enkelt, en jävla massa juice! (HK)

48. Mannequin Pussy – Drunk II
Philadelphia-bandet Mannequin Pussy visade med årets finfina släpp Patience hur bra punkig indierock kan vara. Lite i samma anda som DIIV eller Yuck med gitarrmattor i moll och riktigt bra melodier. 25 minuter svinbra skiva, med Drunk II som höjdpunkt. (DM)

49. Monolord – The Last Leaf
Erkänner villigt att doom inte är min favoritgenre, men när Monolord kastar in lite sludge och stoner i mixen når de fram till mig. Första halvan av The Last Leaf har ett fantastiskt groove, när melodislingan sedan kommer in och avslutar låten lyfter den till ännu högre höjder. Bonus för årets snyggaste skivomslag. (FT)

50. True Moon – You Got It
Andra halvan av 2010-talet har handlat om post-punkens återkomst, delvis i ny skepnad och blandad med coldwave och elektroniska slingor. Det gäller inte True Moon’s You Got It. Vånna Inget-medlemmarnas sidoprojekt dundrar på med en superfet bas- och gitarrslinga som körs stenhårt genom en flanger. Det låter t.o.m. som att de har lånat samma studioutrustning – varenda pinal – som Sisters of Mercy hade vid inspelningen av Walk Away (lyssna på flangerpåläggen på bas och gitarr). Det gör också att True Moon passar fantastiskt för en europeisk marknad och redan supportspelningen till Then Comes Silence på Molotow i Hamburg visade att den tyska publiken håller med. Mer av den här varan tack! (JN)

51. Vargas & Lagola – Forgot To Be Your Lover
Älskar denna duo. Älskar soundet, Älskar allt med dom! Älskar att dessa två inte bara gör musik till andra utan framför den själv. Älskar, sa jag! (MK)

52. Den Svenska Björnstammen – Om jag bara vågar
De melankoliska popbjörnarna från Östergötland gör det igen. Skirt, vackert och härligt! (MK)

53. Hello Ocean – Over You
När en låt är så bra att man spelar den om och om och om igen. Vad mer behövs egentligen? (RH)

54. Jenny Lewis – Red Bull & Hennessy
Lewis har hållit på ganska länge vid det här laget. Först som frontperson i Rilo Kiley, via gästinhopp (kanske allra bäst som en del av Postal Service) till solokarriären. Alltid riktigt bra popdängor, välproducerat och bra melodier. Red Bull & Hennesy från årets On the Line är starkaste spåret på skivan, och med ett driv och fyllig ljudbild. Hon släpper inte musik extremt ofta, men när hon gör det är alltid riktigt, riktigt bra. (DM)

55. Joey Cape – Fall Down
Lagwagon släppte ett ganska trist album under året, men innan dess han frontmannen Joey Cape släppa mångfacetterade soloalbumet ”Let Me Know When You Give Up” som tvärtemot är helt briljant. Bland viktiga spår som Daylight, titelspåret och I Know How To Run väljer jag ändå Fall Down, av strikt personliga orsaker. När ens tvååriga avkomma spontant börjar sjunga med i refrängen till en snärtig punkbit och vevar näven i luften över middagsbordet är det omöjligt att inte älska låten. (MM)

56. My gift is a curse – Wolvking
Dubbeltramp och ångest. Sveriges mörkaste band var tillbaka med ny skiva i år och gjorde inget fan av oljud besviken. Det här är ändå en av skivans mest lättsmälta stunder. (FT)

57. ShitKid – DETENTION
Oavsett vad ShitKid tar sig för blir det coolt. DETENTION osar collegepunk, men samtidigt finns det släpiga, kaxiga soundet kvar. Om alla stjärnor står rätt det kommande året kan ShitKid bli nästa stora svenska musikexport. (MW)

58. The Amazons – Fuzzy Tree
Om jag hävdade att 2018 var post-punkens/coldwavens år så är 2019 definitivt rockens år. En uppsjö nya rockband har studsat ut från Storbritannien i år och bäst av dom alla var Reading-baserade The Amazons. Att man dessutom har en frontsnubbe – Matt Thomson – som troligtvis övat rockposer sedan femårsåldern förstärker bara intrycket. Feta riff (du kan se framför dig hur det ser ut live) och grym refräng som lyfts upp av Tomsons sånginsatser. Låter som du kunde rippat låten direkt från You Me At Six. Kuriosa: fick Thomsons gitarr i huvudet när han crowdsurfande på Molotow i oktober. Näsblod, personlig ursäkt och gratis pilsner läkte allt. (JN)

59. Vi som älskade varandra så mycket – Kärleken är död
Jävlar i hatten, här var det inget tassande kring gröten – pang på, ba! En så här textmässigt naket känsloutfall skulle lätt kunna kännas naivt och nästan pubertalt, men med intensiteten i de ångestladdade skriken blir nakenheten snarare till äkthet. But innerlig ångest alone doth not a great låt make, och styrkan som lyfter Kärleken är död utöver dess känslomässiga ärlighet ligger i den snygga postrocksförpackningen: gitarrernas harmonier och melodikänsla kramar krampaktigt om den hudlösa ångesten med all den stora kraft som basens och trummornas rytm erbjuder som understöd i den klösande frenesin. Till detta kan påpekas att låtens styrka når ytterligare rymder om man ser till dess inledande plats på VSÄVSM:s andra album, ”Det onda. Det goda. Det vackra. Det fula.”, där den följs, med tematisk precision, av den kanske ännu tyngre Men livet går vidare. Just Kärleken är död är i sig värd sin plats på denna lista, men det är hel klart värt att även belyssna den som en del av sin större albumhelhet. (HK)

60. Broken Social Scene – Boyfriends
OK, dom kanske inte utvecklats extremt mycket från första släppet till idag. Men skit samma, det är alltid bland den bästa gitarrbaserade musiken än idag. En av årets största besvikelser för mig var när de ställde in på Way Out West. Det är ett av de band som jag följt längst tid men aldrig lyckats se. Stackars, stackars mig. Det känns längesen den hetaste musiken kom från Kanada, och då särskilt Montreal, men på något sätt har de lyckats hålla sig relevanta med varje släpp. I år släppte de två EPs, där den första innehöll just Boyfriends, en rockrökare med en försiktig start som långsamt, långsamt bygger upp sig till något bombastiskt, sådär som kanadickerna haft en tendens att göra. Och det är lika bra nu som 2003. (DM)

61. Caroline Polachek – Look At Me Now
Redan innan Chairlift lade sin väldigt kvalitativa verksamhet på hyllan för ett par år sedan hade duons ena hälft, Caroline Polacheck, gjort soloavstickare med mer elektroniskt orienterade alster under namnen Ramona Lisa och CEP. Men det var först i år som hon på allvar lät sin stora talang som musikmakare och konstnär blomma ut under sitt eget namn. I den bredd som albumet ”Pang” bjuder på är Look at Me Now den kanske mest representativa ”medianlåten” – vilket inte på något vis innebär att den skulle vara slätstruken eller karaktärslös. Snarare är den en säreget vacker och tekopp-höstlöv-och-fluffig-tröja-mysig kreation, där Polachecks röst ges mjuk och luftig plats långt fram i ljudbilden för att med melodisäker känsla, charmigt tonglidade falsettvippningar och små stänk av vemod reflektera över livets föränderlighet och personlighetens bevarande. Det är ett stycke som på flera sätt kan hjälpa till att mildra existentiell oro (och saknaden efter Chairlift). (HK)

62. Deportees – Time is the Tiger
Så otroligt klassisk Deportees-pop. Time is the Tiger väcker exakt samma känsla hos mig som när jag satt på en förfest 2011 och hörde ”Islands & Shores” första gången. Melankoli i sin råaste form. (FT)

63. Jonathan Fröberg – Hur tar vi oss ur?
Det finns en hel del godis på debutplattan ”Dårar & Hjältar” men i min värld var det en låt som stod ut lite extra, en låt som sken lite extra starkt. Hur tar vi oss ur är en tjusig blick i backspegeln till referenser och gamla hjältar utan att hamna i skuggan av desamma. Jonathan Fröberg må precis ha släppt sin debut, men det låter som att han varit med betydligt längre än så. (RH)

64. Lisa Miskovsky – Riding
Steget från P3-glättiga Driving One Of Your Cars (inget ont om den!) och den där hurtiga sportbruden-stämpeln som så gärna kletas på Lisa Miskovsky i publika sammanhang till det sköra mörker som genomsyrar albumet ”Bottenviken” är enormt. Och väldigt välkommet. Lisa Miskovsky visar en bitvis ödesmättad sida som verkligen klär henne och som hon hanterar med den äran. Riding är utan någon som helst tvekan det vackraste hon någonsin levererat. (MM)

65. Reignwolf – Wanna Don’t Wanna
Jag hade länge svårt för bluesrocksgitarrer innan jag sprang på två nya band förra året – The Blue Stones och cleopatrick – som lyckats trycka in bluesoundet i modern rock utan att det blir för meckigt. Jordan Cook, frontfigur och grundare av Reignwolf, är ett tredje exempel även om det framgår mindre i Wanna Don’t Wanna. Skolad bluesgitarrist som började lira rock och fick till sin egen tolkning. Wanna Don’t Wanna är en av de fetaste fuzzboxsagorna under 2019 som sammanpressas av riktigt brutala trumbeats. Cook har dessutom en sångröst som får whiskeyångorna att osa från högtalarna. Och tro mig, detta är en av de bästa liveakterna på scen just nu. (JN)

66. Tyred Eyes – Estuary
Tyred Eyes är tillbaka med en ny platta. De borde även vara tillbaka på vägarna, det har väl varit lite snålt med spelningar i år? Skönsång och skrammel mixas i Estuary, vore fint att få möjlighet att uppleva den live 2020. (MW)

67. Victor Leksell – Klär av dig
Ni vet när man inte kan eller vill ge upp hoppet om någon. Victor har en sån person som nog många vill vara. (MK)

68. Biffy Clyro – All Singing And All Dancing
Bara gör som skottarna säger. Bara gör’t. (MK)

69. cleopatrick – sanjake
Nopp, det är inte en långhårig rocker i 40årsåldern bakom gitarren och micken, Jake har precis fyllt 22 men är mycket inspirerad av bluesrockgitarrister. sanjake är dock en rak rock-rökare och de får påstå hur mycket de vill att de inte lirar rock – det är rock och satans bra sådan. Det är också en låt som hyllar partyrocken, vänskap och att hänga med polare. Men tro inte att bara för att bandet har över 50 miljoner spelningar på Spotify så kommer det en debutplatta. Just tjatet från äldre medelålders herrar på skivbolagskontor runtom i världen har medfört att de just vägrar släppa en platta. (JN)

70. Hot Chip – Melody of Love
Moll, melankoli, Alexis Taylors sång. Ett trumkomp som smyger sig på en, lager på lager med ljudmattor. Det är inget nytt, det är vad Hot Chip alltid gjort. Men gång på gång lyckas de med de där låtarna som liksom inte går att släppa, som man går och nynnar på. De är magiska på just det, att skriva hookiga låtar som fäster sig och man direkt förknippar med en känsla. (DM)

71. Hurula – Innan ljuset
Nope. Jag gillade den inte första gången. Det var inte så att jag var besviken när Hurula släppte skivan ”klass”, det var nog bara det att jag hade hoppats på något mer, något annat. Men en kväll på Arbis scen i Norrköping fattade jag vad den här låten egentligen är. Där och då var den monumental. Där och då kom texten fram, energin visade sig mitt framför ögonen på mig. (RH)

72. Misery Loves Co. – Way Back Home
De började teasa med ett par singelsläpp och några spelningar redan för ett par år sedan, men det är med det tämligen färska albumet ”Zero” – deras första fullängdare sedan 2000 – som Misery Loves Co. nu på allvar gjort sin, rättmätigt kritikerrosade, återkomst på skivtallrikarna. Och det lika starkt som betryggande, med en tyngd och ett sound som nog (exempelvis) Marilyn Manson skulle avundas (om han på senare år inte varit så upptagen med att (i företrädelsevis metaforiskt hänseende) försöka idka autofelatio). Way Back Home är lika mycket en självklar singel som en ordentlig smocka rätt i nyllet. Sången, både kråmande och oförställt rak, sliter oss fram över de industripumpande bashuggen, för att sedan låta ljudmaskineriet trycka ut oss i refrängharmonier som bildar en svindlande rymd av både befrielse och desperation – låtens alla inslag blir till knutna nävar som, lika oförtröttligt som förtvivlat, försöker slå sig ut ur samtidens sociala klaustrofobi. Och i den mån vi som lyssnare vill det, så lyckas de. Ni får ursäkta om jag kanske skriver låttitelanspelningen lite väl tydligt på er kollektiva näsa – men ja, Misery Loves Co. har verkligen hittat tillbaka hem här! (HK)

73. Sinmara – The Arteries of Withered Earth
Så blev då 2019 året då man upptäckte isländsk black metal! Tack vare troget lyssnade på utmärkta Metalpodden där scenen fick ett eget avsnitt i våras, och där Sinmara stack ut för mig. Är det nyskapande? Nja. Men det är gedigen och bra jävla black. (FT)

74. Världen Brinner – Dom Mörda Ida
Världen Brinner har ungefär samma känsla som Vånna Inget hade när de slog igenom för ett par år sedan. Naturligtvis med den skillnaden att västeråsarna Världen Brinner manglar på betydligt hårdare och snabbare än vad Vånna Inget gjorde (och gör), men attityden och den smärtsamt nakna känslan i låtarna är desamma. Dom Mörda Ida är rakt på punk med smittande melodi precis så som den ska låta. Fullständigt älskvärt. (MM)

75. Alligator – Hollow
Fyra unga pojkar från Glasgow startade sent under 2018 men fick ett mini-break via en spelning på The Great Escape och genom att deras singel Trickle Down spelades som öppningslåt inför en Champions League-semifinal. Dagen innan de gjorde sin debutspelning utanför Storbritannien, fantastiskt nog på Molotow i Hamburg, släpptes Hollow. Hollow representerar en tidsresa och andas lika delar Britpop á la 90-tal och Iggy Pop och kan liknas vid fuzzboz-indierock. Ger hopp om att den skräniga sidan av Britpopen lever i allra högsta grad. (JN)

76. Bad Religion – Candidate
Det är ”bara en Bad Religion-låt”. Ska man få ett sådant omdöme att flyga krävs naturligtvis förkunskapen att bandet har en lägstanivå som är så hög att det nästan är löjligt. ”Age of Unresaon” var inget av gruppens större album, men Candidate är ännu en sådan där poppunkpärla som orkestern är så fantastiskt skicklig på att mejsla fram. Jag trallar och trallar och trallar och det går liksom inte att sluta. Då är det ”bara en Bad Religion-låt” i sin allra bästa bemärkelse. (MM)

77. Baroness – Throw Me an Anchor
Smått utskälld platta på grund av den knepiga ljudbilden. Låtsnickrandet är det dock inget fel på, särskilt i Throw me an anchor som kombinerar metalriff med en poprefräng av guds nåde. (FT)

78. Makthaverskan – Demands
Två sekunder in i låten hörs det att det handlar om Makthaverskan. Göteborgarna har verkligen lyckats skapa ett eget sound, utan att för den skull stagnera. Demands platsar väl i den långa listan över bandets tidigare hits. (MW)

79. Nicole Sabouné – For Us
Ingen kan äga mörkret lika vackert som Nicole Sabouné. Första livstecknet sen 2015 års ”Miman” visade att musik ska banne mig inte byggas av glädje. Det är mörkt, det är avgrundsdjupt och framförallt så är det fantastiskt bra. (RH)

80. Stormzy – Crown
Jag måste tyvärr erkänna att jag har lite svårt för mycket av den just nu mest tongivande (nåja) amerikanska hiphoppen. Visst görs det en hel del bra hiphop i USA, och visst finns det talang även bland storsäljarna, men de framträdande inslagen av trap och mumble rap får det oftast att krypa i mig – kanske är jag bara för gammal och trött och för illa insatt, men för mig är känns det ofta för ytligt (och för fjantigt i sin ytlighet) och för lojt i sin nästan institutionaliserade lättja. Så varför ägna det en drös bokstäver här? Jo, för att det gör att den engelskspråkliga raptradition som gör sig gällande på den här sidan Atlantpölen känns desto mer äkta, i synnerhet när den kläs i brittisk grime – och här slår Stormzy starkast. I Crown visar han tydligt hur och varför, med ett säkert flow som ges extra tyngd av såväl en musikalisk närvaro och melodiösa känslighet som av sårbarhet och det samtidsmedvetna patos som numera är svårfunnet hos hans amerikanska kollegor – inslag som i allmänhet krävs för att jag på allvar ska fatta ordentligt tycke för verk i genren. (HK)

81. Thomas Stenström – Nån annan
Äntligen är han tillbaka – och frågar han mig har jag inte hittat nån annan utan väntat på honom. (MK)

82. Calva Louise – Outrageous
Mötte bandet i Hamburg den 19:e januari i år två veckor innan deras debutalbum ”Rhinoceros” släpptes och efter det har de kommit tillbaka fyra gånger som supportakt till bland andra Razorlight och Psychedelic Porn Crumpets. Och just det kännetecknar bandet – spelningar! Frontfiguren och den helt fantastiska personligheten Jess Allanic – född i Venezuela, emigrerade till Frankrike som tonåring men bestämde sig för att blir rockstjärna och flyttade till London – påtalade att de kommer att ha gjort ca 230 spelningar när året är över – och det bara i år! Outrageous låter precis som de beskriver det själva, fuzzy grunge pop, och är en låt som representerar hela deras sound perfekt. Skitigt och skränigt och med en frontfigur som är förbaskat kul att se på scen. Kuriosa: Bandet delar lya med Strange Bones i Blackpool numera. (JN)

83. Church of the Cosmic skull – Everybody’s Going to Die
50% för att det är en bra låt, 50% för att en gospelballad om att alla ska dö är fantastisk humor. (FT)

84. Grimes, i_o – Violence
Grimes’ sound är enkelt att identifiera vid det här laget. Men varje gång hon släpper något är det bra och intressant. Så även denna gång, tillsammans med lättgooglade samarbetspartnern i_o, med en mörk, suggestiv, släpande låt, där hennes sång skär som en kniv genom den mörka ljudbilden. Det är ett sound som kan få den hårdaste att drömma mardrömmar. Precis som hennes grejer alltid ska. (DM)

85. Jonathan Fröberg – Revansch
Ledset avig popgitarr. Som en orädd legering mellan det skapligt tidiga Kent och någon av de poptrubadurer som hämtade luft från punken snarare än vistraditionen. Utdaterat så in i helvete förstås. Men samtiidgt så smittande att jag blir knäsvag. Jonathan Fröberg släppte en rakt igenom riktigt bra platta under året, men Revansch är låten som välter mig. (MM)

86. Maxida Märak – Leta lite ljus här
Blandning av hiphop och samisk kultur kändes för bara några år sedan som exotisk. Numer känns den helt naturlig, Maxida Märak lyckas här få till en bra syntes av olika influenser. Och lyckas även hitta lite musikaliskt ljus i den här annars ganska mörka världen. (MW)

87. Molly Sandén – Den som e den
Frihetsdansen till denna under spelningen på Cirkus såg otroligt genuin och lätt ut. Som om nån som gått vidare dansade. (MK)

88. TOOL – 7empest
Men vänta lite här nu. TOOL släpper platta 2019. Sex av tio låtar klockar in på mer än tio minuter. Skönt att allting är sig likt. I just det här eposet hittar jag allting jag älskar med bandet. Det finns inte en chans i världen att gissa sig fram hur nästa sekund kommer låta. Bandet sliter med lyssnaren på en hisnande tur. Tool är tillbaks och allting är sig likt. (RH)

89. Billie Eilish – Bury a Friend
Inte mycket att orda om – årets genombrott. Även jag smittades av Eilish-febern i våras och Bury a Friend med tungt beat och ASMR-sång har hängt med resten av året. (FT)

90. Lana Del Rey – Venice Bitch
På Lana Del Reys senaste album, den så perfekt namngivna ”Norman Fucking Rockwell”, finns faktiskt ett antal krokar som utgör tillräckligt lockbete för att dra upp mig ur min, kanske lite väl buttra och envisa, uppfattning att hon är en smula överreklamerad – mer hajp (om än ihärdig och ihållig) än faktiskt kvalité – till att faktiskt omfamna hennes storhet. Och bäst agn utgör Venice Bitch, med en perfekt blandning av de ingredienser som utgör Lana Del Reys främsta styrkor: den svala framtoningen som är samtidigt själsligt blottande och retligt hemlighetsfull; melodiösa flörtar från stora lösögonfransar till ett pastellfärgat 60-tal; lojt men säkert strödda popkulturella referens blandade med anslag av personlig närhet – allt utgjutet med ett nästan överdrivet allvar bakom en skir blasé-slöja. Och, inte minst, förmågan att förvalta dessa kvalitéer i såväl skapande som image. Den tillsynes unisona hyllningskören av Lana Del Rey klingar alltjämt lite överskattande i mina öron, men Venice Bitch påminner mig om att hennes berömmelse och aktade särställning trots allt är långt ifrån obefogad. (HK)

91. Mando Diao – Long Long Way
Allsångsorgie på konserterna nästa sommar och jag kommer skråla högre än många till just denna. (MK)

92. Manuela Iwansson – Blank Surface
Det är väl egentligen inte mer än rätt att en av landets coolaste personer släpper en av årets coolaste låtar. En Siouxsie Sioux för tvåtusentalet. (RH)

93. Nadia Tehran – Jet
Nadia Tehran har jämförts med MIA och den jämförelsen är inte helt fel. Båda har utstrålning och attityd, båda samlar influenser från många håll i sina verk. Samtidigt är både unika och Tehran förtjänar att stå på egna ben, utan tröttsamma jämförelser. Så se till att att lyssna på Jet, om du inte redan gjort det. Du får svårt att hitta en låt med bättre driv. (MW)

94. Sara Zacharias – Du behöver inte veta allt om mig
Många har gett sig in på exakt det här spåret. Lite ödesmättad pop med reflekterande text och vackert nyanserade vokaler. Det är inte unikt alls, men jag blev fullständigt golvad av den här låten första gången jag hörde den. En känsla som trots att året har gått vägrar att släppa. ”Kärlek finns bara vid stupets rand och jag behöver inte veta allt om dig”. Episkt. (MM)

95. The Ninth Wave – Imitation
Oerhört produktiva skottar som släpper singlar och EP’s stup i kvarten samtidigt som de är på turné över hela världen. Sedan mötet i Hamburg 2018 har mycket hänt och av originaluppsättningen är det enbart Millie och Haydn kvar samt livemusiker. Debutalbumet ”Infancy” släpptes under hösten och Imitation är ett utmärkt exempel på bandets sound. Klassisk brittisk indierock med ett massivt lager av synthslingor i refrängerna. Kombinationen av Haydns och Millies sångröster skapar också en av indierockvärldens bästa frontfigursduos. (JN)

96. Vampire Weekend – Harmony Hall
Ett av de finaste minnena från 2019 var Vampire Weekends spelning på Roskilde. Det var en sån där magisk kväll, där det för första gången på hela festivalen var riktigt bra väder, solen går ner och de drar igång denna poppärla. Det var nästan för jävla gemytligt, men det släpper vi nu. Numera känns bandet verkligen allt mer som Ezra Cohens pryl helt och hållet, men det känns verkligen helt OK om det ska vara såhär bra. För inte hade jag trott att man 2019 skulle prata om Vampire Weekend som både årets spelning och en av de starkare skivorna. (DM)

97. Amber Clouds – Here’s To Feeling Good All The Time
Varje lista måste innehålla den där perfekta indiepopdängan som för tankarna tillbaka till Peak Indiepop när The Smiths dominerade scenen. Oslo-baserade Amber Clouds landar möjligtvis debutplattan ”Here’s To Feeling Good All The Time” 25 år för sent och hade titelspåret släppts runt 1995 så hade vi sett den toppa varenda lista i indiepopens hemland Storbritannien. Oerhört katchig refräng – det går inte att värja sig – med den där spruckna rösten som får tonårsflickorna i publiken att tråna (så var det på 1990-talet). (JN)

98. Ane Brun – You’ll Never Walk Alone
OK, smyger in lite sport här. Liverpools andra CL-semi mot Barca tillhör en av mina starkaste idrottsupplevelser. Drottningen av covers, Ane Brun, släppte i år en fin, avskalad version av You’ll Never Walk Alone. Så som en hyllning till både Brun och The Reds bör den här låten vara med på listan. (MW)

99. Insomnium – Valediction
Jag tycka att finnarna under det senaste tio åren kört lite vilse och fastnat i lite för omständigt mörker där hitkänslan inte riktigt varit prio. Om så varit fallet är årets fullängdare ”Heart Lika a Grave” att betrakta som en ordentlig nytändning. Inte minst då singelspåret, tillika käftsmällen Valediction där den subtila avvägningen mellan murket mangel och välsjungna partier sitter klockrent. (MM)

100. Timo Räisänen – Aldrig långt bort
Jag har nästan aldrig varit i Göteborg – ett faktum som förbryllar de flesta som någonsin hört mig öppna munnen (och inte kunnat hjälpa att, nästan tvångsmässigt, råka haspla ur mig en ordvits eller tolv). Så kanske är det någon aspekt i min personlighet som ändå bär ett själsligt släktskap till staden, och som gör att Timo Räisänens hyllningssång till den träffar ack så mycket mer rätt än vad exempelvis Stockholm i mitt hjärta någonsin skulle kunna göra i sötsaltsblandningen hos min faktiska hemstadspump. Men främst handlar det nog om att Aldrig långt bort är så vacker och innerlig att den blir allmängiltig för gemene svenne; vem som än hyst kärlek till sin hemstad, oavsett vilken det är, kan känna med låten, då Timo inte bara väver ihop sin talang med sina geografiska rötter, utan även knyter vältvinnade retrotrådar – av både intstrumentering, melodi och produktion – till gammal fin allmänsvensk vistradition. Dock kan möjligtvis den aspekten då tolkas som ett misslyckande, om nu Timos ambition kanske var att förmedla just Göteborgs förnämlighet framför andra städer. Men då har han och hans låt ändå fått oss att gilla Götet – inte minst för att det är staden som gett oss Timo Räisänen. (HK)