För fjärde året i rad har vi grävt djupt i årets musikskörd och utsett de 100 bästa låtarna från de 12 månader som passerat. Nu är det officiellt en tradition. Efter idogt övervägande och intensivt lyssnande har Drefvets redaktion kommit fram till att det var precis så här som 2017 lät när det lät som bäst…

Drefvets redaktionsjury:

Håkan Kjellgren (HK), Mikael Mjörnberg (MM), Martin Wilson (MW), Ricky Holmquist (RH), Henrik Engström (HE), Fredrik Tideman (FT) och Jimi Nilsson (JN).

De 100 bästa låtarna 2017 enligt Drefvet:

1. Säkert! – Dian Fossey
Annika Norlin är en av Sveriges vassaste lyriker alla kategorier. Och ”Dian Fossey” är ett mästerverk. Texten innehåller så många nyanser. Humor, genuspolitik, ett stråk av ångest och framför allt en av de starkaste skildringar av kärleken mellan en mor och hennes barn som någonsin skrivits.

Musikaliskt är låten också ett mästerverk. På skivan och framför allt live framgår det tydligt att låten är väldigt viktig för Norlin. Det finns en nerv i sången som gör att lyssnaren förstår att varje ord är äkta. Och låten har gått hem, redan i början av turnén kunde fansen sjunga med på ett sätt som till och med överrumplade artisten.

Och när det gäller genuspolitik kanske det finns hopp trots allt. Om Annika Norlin är för dagens yngre artister vad Dian Fossey var för gorillorna är nog framtiden rätt ljus ändå. (MW)

2. The National – Guilty Party
Det är smått förundrande hur The National fortfarande lyckas värka fram så starka låtar, utan att vare sig kännas tjatiga eller släppa taget om sin halvbuttra egenhet. I Guilty Party gör de det genom att utgå från en elektronisk skraptakt hämtad från Radioheads tidiga 00-tal, för att sedan bygga på mer och mer med sin mer vanliga orkestrering; pianoklink med tunga skor, gnissliga gitarrgnäll, drivigt tassande trummor och lite försiktiga stråkar. Och därigenom lyckas de på något vänster få en text genomvåt av uppgivenhet att landa i en känsla av hållbarhet. (HK)

3. First Aid Kit – You Are The Problem Here
Klara och Johanna Söderberg har aldrig låtit argare. ”You are the problem here” handlar om sexuella övergrepp och fick en del uppmärksamhet när den släpptes lagom till internationella kvinnodagen, 8 mars. Sen kom Metoo-hösten och gjorde det här till årets mest relevanta låt. (FT)

4. Solen – Olof, kära Olof
Någonstans nära den perfekta brytpunkten mellan pop och punk agerar Solen som på ”Känslor säljer / Miljonär” har hittat helt rätt i en uppsjö av Thåström-feeling. Singelspåret Olof, kära Olof är den största höjdpunkten. Fy satan så bra den är. (MM)

5. Good Harvest – Waker Of The Heart
Jag fick lära mig att låten handlar om november. Va??!!? Hur kan man klä den vidrigaste månaden i något så vackert? Jag fick låten spelad för mig (BARA MIG) och där och då etsade den sig fast för alltid. Jag kommer för evigt att ha ett speciellt förhållande till den här fantastiska låten.

Det ÄR en alldeles magisk låt. Stämmorna. Stämningen. Hur dramaturgin byggs upp och avslutas med det allra vackraste fyrverkeri. Det här var min mest spelade låt under 2017. Det var även den bästa. (RH)

 

6. Henrik Berggren – Hold on to your Dreams
Frontmän från älskade grupper som gör comeback och ska göra solokarriär, det kan oftast inte bli mycket mer olidligt än så. Men den här knocken! Öppningsspåret på ”Wolf’s Heart”, Hold on to your Dreams, är fantastiskt. Det mäter sig med det allra bästa Broder Daniel klämde ur sig. Det är en rocklåt värd att gå till historien. Sen kan man förstås ha synpunkter på andra delar av den här comebacken, men Henrik Berggren strök under med fet penna att det aldrig är dags att sluta drömma. (MM)

7. Kasabian – You’re In Love With a Psycho
Försök att stå still till den här låten. Det går inte. Det är en fysisk omöjlighet. Sen skadar det ju knappast att låten besitter en löjligt catchy refräng. Svårare än så var det visst inte att göra en hit. (RH)

8. Little Jinder – Kvicksand
Vacker popmusik direkt från dagboken. Jinders höjdpunkt enligt mig. Refrängen är så bombastiskt storslagen och med Little Jinders lena vackra stämma över den är ett vinnande recept. Men vad var det egentligen hon smugglade på planet till hotellet? Jag måste veta!! (RH)

9. Loney Dear – Hulls
Lika säreget som enkelt sprider Loney Dear ut sin röst över en varmt bluppig syntfilt – det är som om Emil Svanängen som komp anlitat en Vangelis som drabbats av plötsligt svårmod och för att hitta ny livsgnista tagit en tupplur i ett badkar fyllt med gelé. Resultatet blir ett vackert vemod som greppar tag i en med sin äkthet likt när man råkar hitta en sann vänskap då man håglöst kryssar fram genom en vardag full av tomma människoskal – och de där syntarna reser sig successivt i trösterik styrka ur gelébadkaret. (HK)

10. Sarah Klang – Left Me On Fire
Om någon sagt till mig för tjugo år sedan att jag skulle falla för en countryballad hade jag fnyst föraktfullt. Men så är det. Sarah Klangs röst leder, oavsett inställning till country, till omedelbar kapitulation. (MW)

11. Tall Ships – Road not taken
”But you can’t live a life blunted by decisions already made […] Nor can you live a life stunted by decisions you’re yet to make” – ren jävla poesi präglar inledningsspåret på Talls Ship’s album ”Impressions”. En lång och trevande inledning lämpad för att vakna upp på en klipphäll på västkusten och se solen sakta stiga sprida dagens ljus över den lokala fiskeflottan för att sedan övergå till klassiskt indierock-crescendo genom en käftsmäll i kistan, med sådan kraft att du måste sitta still och lyssna på repeat. Har rullat 144 gånger i spelaren under 2017 enligt LastFM. (JN)

12. The National – I’ll still destroy you
Indiegubbar hej, hej indiegubbar. Förväntningarna på nya plattan, Sleep well beast, satt i taket.
I’ll still destroy you gick igenom det taket. Det finns inget som beskriver det där på insidan bättre än Matt Berningers ord och röst. Besten som dyker upp och förstör. Makalöst bra. (HE)

13. Elin Ruth Sigvardson – Fel
Det Janis Jopliga souliga uttrycket. Texten. Känslan i framförandet. Konsten att sjunga med hjärtat utanpå. Första gången jag hörde låten blev jag helt euforisk. Det har blivit en hel del dans och skrålande allsång sen dess. (RH)

14. Father John Misty – When the god of love returns
Jag blir inte klok på Joshua Tillman – aka Father John Misty. Han är satirikern, gubbslemmet, rockstjärnan, romantikern, geniet, poeten. Är han allt? When the god of love returns sista rad är kanske det bästa jag läst: And to make something out of nothing sounds like someone else I know. (HE)

15. It´s for us – Come with me
Att lyckas med konststycket att värna ett kulturarv utan att för den skull stelna är svårt. Men det går It´s for us i land med. Fullängdaren låter både new-wave-daterad och modern på samma gång. ”Come with me” är en utmärkt ingång till skivan. 80-talets new-wave har aldrig varit bättre än nu. (MW)

16. Sea Girls – Lost
London-baserade Sea Girls debuterade tidigare i år med indie-dängan “Call Me Out” och avslutar året med andra singeln, “Lost” vilken hittar tillbaka till indiepopens rötter där indie var okomplicerat och utan Morrissey’s politiska åsikter. Verser och refränger samspelar på samma sätt som handled och pilsnerglas på Pustervik en fredagskväll. Det är i överkant klatschigt och förbannat omöjligt att släppa refrängen – “I’m a little lost, so come and help me” – ur huvudet. Gillar du indiepopgitarr med för mycket 80tals-diskant så är detta helt rätt sound för dig. (JN)

 

17. St. Vincent – New York
Med ”MASSEDUCATION” har det ofantliga musikgeni som är Annie Clark inte bara gett oss ett av årets bästa album utan även låtit oss komma henne närmare in på huden – och New York är plattans bästa exempel på detta; en personlig och förhållandevis rak historia som på drygt två och en halv minut hinner låta skörhet och styrka omfamna varandra. (HK)

18. The xx – I dare you
Jag har gillat The xx länge men aldrig fastnat så mycket för Oliver Sims sång som på årets släpp ”I dare you”. Han låter helt fantastisk, i synnerhet på ”I dare you”, med sin djupa och lite nonchalanta röst som bara rullar fram med musiken. I kombination med Romy Madley Crofts också briljanta röst blir det helt underbart. (FT)

19. Allvaret – Som dimma
När ”nostalgi” är ett begrepp som går att förknippa med många av de nu turnerande punkbanden är det uppfriskande med att band som släpper, ny, relevant och riktigt vass punk. ”Skam och skuld” är årets bästa punkplatta och ”Som dimma” är årets bästa punklåt. (MW)

20. Mew – Carry Me To Safety
Carry Me to Safety utgör ett förnämligt avslut på bandets sjunde (eller sjätte, eller femte, lite beroende på hur en räknar) album, ”Visuals”, genom att sammanfoga två av Mews styrkor; dels den småsorgsna och lite sökande känsligheten, dels det storslaget filmiska soundbygget. En vacker och – i Mew-mått mätt – relativt okomplicerad ljudkram. (HK)

21. Mono Inc. – Children of the Dark
Ibland behöver man en ordentlig dos svulstig, lättsmält, på gränsen till smaklös, gothmetal. I år var det Hamburgs Mono Inc som levererade den. Det är så tyskt så det nästan blir parodiskt och samtidigt så medryckande att det är omöjligt att sluta lyssna. Älskar’t! (MM)

22. Satellite Stories – Waiting for
Att helt ogenerat stjäla ett helt sound från ett annat band och därtill – fortfarande ogenerat – göra det klart bättre än originalet innebär normalt ett karriärsavslut i musikbranschen. Nu snackar vi dock finska Satellite Stories som utvecklar det sound som gjorde “originalet” Two Doors Cinema Club attans framgångsrika men som sedermera förföll i elektronisk indiedisco i normaltempo. Att Satellite Stories enligt egen utsago var så besvikna över bristen på musikalisk frihet på senaste plattan – kan vi skönja en konflikt med skivbolaget månne? – i sådan grad att de ställde in stora delar av turnén för att de inte gillade sina låtar samtidigt som de slänger ur sig den fetaste tuggummiindiedängan på fyra plattor, skapar bara ett ännu större sug efter kommande platta (som är i produktion och skall släppas redan kommande år). “Waiting For” är en fantastiskt dansant indiepopkomposition som torde vara given på alla indiepopklubbar som vill ha någon form av kvalitetsstämpel. (JN)

23. The National – The System only dreams i Total Darkness
Egentligen går det att plocka nästan vilken låt som helst från Sleep well beast-plattan. Inga fler klyschor nu. Lyssna bara. Gitarren som sprätter är episk. Indiegubbar hej, hej indiegubbar. (HE)

24. Tribulation – The Lament
Ett sent tillskott till årsbästalistan – ”The Lament” släpptes i slutet av november. Det här är dock en sån satans fullträff från Stockholmsbandet att den bara måste med. Att Close Up-skribenten David Noaksson på twitter konstaterat att den kommande fullängdaren är bandets ”Master of puppets”, ”Crack the Skye” eller ”Sister” gör att en kan känna hopp inför början av 2018. (FT)

25. Vita Bergen – Under The Sun
Vilken jävla popkaramell! Göteborg levererar ännu en gång. Arenakören i refrängen sätter sig efter första lyssningen. Den pumpande forcerande trumman tvingar en att dansa. Man måste dansa. Man måste sträcka armarna mot taket och skråla refrängen så att grannarna dunkar i väggar golv och tak. Man måste! (RH)

 

26. British India – I was looking back at you to see you looking back at me
Årets platta kommer från Australien och refrängstarka British India som lämpar av ett album i skivhyllan med inte mindre än fem låtar på årets 30-i-topp-lista. Med “I was looking…” kombineras de bästa elementen från indierock och -pop på ett sätt som torde generera allsångseffekter var som helst British India bestämmer sig för att lira. Det är svårt att inte smittas av en stark refräng baserad på en gitarrslinga som nynnas på i dagar efter genomlyssning. (JN)

27. Ignore The Elephant – Nothing is Forever
Rytmdrivet och dystert manövrerar sig Ignore the Elephant fram genom vad som förmodligen är deras mest minnesvärda stund någonsin…och då har jag alltid varit väldigt svag för orkestern. (MM)

28. Iron and Wine – Stranger Lay Beside Me
Sam Beam tar oss med på en lugn och glad promenad på landet, kisande genom solstrålar, förbi ängar och skogsdungar. Repetitivt utan att någonsin bli tjatig, lagom jordigt med små skott av årgångssyntar, en trevlig vilopaus från den gråa vardagsstressen. (HK)

29. KATTHEM – Nyckeln i handen (fast jag inte bryr mig)
Redan innan #metoo-tsunamin drog in över landet släppte KATTHEM den här singeln. Låten skildrar känslan av att vara fången i patriarkatet, känslan av att vilja vara fri samtidigt som den påtvingade ofriheten är så uppenbar. Refrängen känns bokstavligt talat som ett punkigt slag i magen. (MW)

30. Kendrick Lamar – HUMBLE.
Det var väl framför allt den sinnessjukt snygga videon jag fastnade för först. Men HUMBLE. är ett mästerverk även som låt. Om inte annat så för raden ”I’m so fucking sick and tired of the photoshop, show me something natural like afro on Richard Pryor”. (FT)

31. Miss Li – Love Hurts
Miss Li! Älskade underbara Miss Li. Du sjunger hjärtat ur mitt bröst. Du sjunger så som ett brustet hjärta känns. Miss Li besitter landets överlägset mäktigaste pipa. Tror du mig inte? Spela låten och spela den högt högt. Övertygad? Bra. (RH)

32. A Beautiful Friend (m. Jennie Abrahamson) – Hard To Believe
Den nylonplinkande inledningen är som plockad ur Midlakes vemodiga verktygslåda. Redan där tar den ett varligt men fast grepp om ens medvetande, men det är när Pelle Ekerstams röst får besök av Jennie Abrahamsson, oktaven upp, som den verkligen kramar om en, med en sångharmoni som för tankarna till Anna Järvinens gamla band Granada. (HK)

33. Ivanna – Disease
Året hade knappt ens hunnit börja förrän vad som skulle visa sig vara en av de allra största höjdpunkterna landade i inboxen. Musiken, melodin, Alphaville-rösten. Allt gifter sig på ett fantastiskt sätt. Det har varit en ynnest att få genomleva 2017 tillsammans med Disease. (MM)

34. Jake Bugg, Noah Cyrus – Waiting
Att Jake Bugg hade den här countryådran i sig trodde jag inte. Att lillasyster Cyrus hade DEN pipan trodde jag verkligen inte. Att samarbetet mellan engelsk arbetarpop och amerikansk tuggummipop skulle fungera så bra tillsammans. DET hade jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat tro. Men Waiting är ett melodramatisk mästerverk. (RH)

35. Jesper Lindell – Moving slow
Pappa First aid kit, Benkt Söderberg, har producerat Jesper Lindell. Vi kan väl säga att han fick till det. I det här klippet tillsammans med Klara och Johanna går det inte att värja sig mot Jesper Lindells röst och ansiktsuttryck. Kärlek är komplext. Vi lämnar det där. (HE)

 

36. Les Big Byrd – Two man gang
Visst gör sig Les Big Byrd bäst på svenska? I sällskap med ”Vi måste prata men det är för sent” är det här det bästa bandet har skrivit. (FT)

37. Rome is not a town – I´m In A Brand
Indierockens räddare är här! En genre som kan kännas distanserat trött livas upp av Rome is not a town. Kraft kombinerat med någon form av lekfull distans och nonchalans gör att det finns hopp om en framtid. (MW)

38. Colter Wall – Thirteen silver dollars
Colter Wall låter som en 60-årig gubbe som har kastat tärning med Willie, Kenny, Johnny och alla de andra jänkarna som gjorde countryn stor. Colter Wall är 22. Colter Wall är från Saskatchewan. Det går inte att säga fort 10 gånger. Men det går att lyssna på Thirteen silver dollars långt fler gånger. Wall spelar i Stockholm 23 januari. (HE)

39. Henrik Berggren – Wild child
Årets comeback. Med en så töntig textrad som ”I hit the streets and I hit the juice, I rock’n’roll and let all hell break loose” SKA HAN INTE LYCKAS! Men det gjorde han. Helvete vilken hit det här är. Spela Wild child! (FT)

40. Kellermensch – Atheist in a foxhole
Efter en Roskildespelning 2006 uppstod en svårbeskrivlig kärlek till danska Kellermensch som sedan har kämpat för att nå ett genombrott utan att lyckas överhuvudtaget. Det är mörk och domedagsbaserad rak “alternative rock” där sångaren Sebastian Wolff låter härligt plågad samtidigt som man ser den maniska blicken vid varje uttalad besvärjelse som leder fram till “I’m an atheist in a foxhole”. För att förstå plågan i klagosången måste dock Kellermensch upplevas live – två fantastiska spelar i år, i Roskilde och i Hamburg – och sedan bums gå tillbaka till stereon och lyssna med minnet av spelningen i huvudet. Det är först då det riktiga mörkret infinner sig. (JN)

 

41. London Grammar – Rooting För You
En låt som känns som att den känner en, som lägger en varlig och stöttande hand på ens axel – och det med London Grammars mest intensiva lugn, samtidigt svävande och luftigt som kraftigt och intensivt. (HK)

42. Per Gessle – Första pris
Per Gessle strippade av sig, åkte till Nashville, umgicks med det bästa ur musikerfloran den förlovade staden hade att erbjuda och spelade in något som inte är Roxette, inte är Gyllene Tider. Det är så väldigt mycket mer naket och fioler och lapsteel tillåts dominera i ett melodispråk som ändå är typiskt Gessle. Vackert och ödesmättat, långt ifrån det svulstiga och lättillgängliga. Det blev två skivor. Första pris, där han sjunger duett med Helena Josefsson, är kronjuvelen från den första (urstarka) given ”En vacker natt”. (MM)

43. Father John Misty – Pure comedy
Han är hård här. Hård mot allt egentligen. Hjulet vi fastnat i kanske drar åt fel håll – vem vet? Father John Misty låter ändå vettig. Får en att säg hmmm och fundera på hur många kundklubbar det behövs i livet. Mer sånt. (HE)

44. HAIM – Want You Back
Det ligger något storslaget 80-tal över låten. Det är lite Belinda Carlisle, lite Whitney Houston-vibbar, och vad kan gå fel då? Lika bra att inte börja räkna på hur lång tid av mitt liv jag sammanlagt dansat till denna låt. Jag skyller allt på den där förbannade förföriska trumman. (RH)

45. Royal Blood – Hook, line & sinker
En av sommarens fetaste spelningar på Roskildefestivalens berömda Orange stage är gitarriffstarka Royal Blood. Att det går att få feta gitarrslingor i studio är självklart men att jobba med liveeffekter för att få det att låta lika fett är synnerligen komplicerat (har försökt och misslyckats). Käftsmällen som laddas ur högtalarna när “Hook, Line & Sinker” liras är som att bli påsimmad av en öldrucken blåval – man vet helt enkelt inte varför det hände och hur man skall reagera. Riffen stoppas plötsligt upp i finfina bluesrocksbreaks på ett sätt som fått självaste Jimmy Page att lovorda Royal Bloods lekfullhet med genrebyten. Och mest lekfullt blir det i denna låt – riktigt fet modern bluesrock, inklämd i en för liten indierockkostym. (JN)

 

46. Stone Sour – Knievel Has Landed
Oavsett om skivorna som helhet håller hela vägen från start till mål vet man alltid att ett nytt Stone Sour-släpp kommer innehålla åtminstone en sådan där snärtig hitsång som det inte går att värja sig mot. På ”Hydrograd” hette den låten Knievel Has Landed. Lagom aggression och smittsam refräng på det där sättet som gör att Corey Taylor får utnyttja sitt fulla register. Magiskt. (MM)

47. The war on drugs – Strangest thing
”A deeper understanding” var en av årets mest välsvarvade plattor och det är inte helt lätt att välja ut en representant. Men ”Strangest thing” är en vacker, melankolisk och alldeles underbar låt. Det är som att jag upptäcker nya detaljer varje gång jag lyssnar på den. (FT)

48. Tove Styrke – Say My Name
Jag trodde länge att hiten “Borderline” från 2014 innebar att Tove Styrke för alltid skulle vara kvar i kategorin artister som fastnat i ”one hit wonders-facket”. Men så kom ”Say My Name” i år och den krossade föreställningen om att Styrke bara kunde få ur sig en hit. Håll koll på henne, antagligen den svenska artist som har störst chans att slå stort internationellt nästa år. (MW)

49. BANNERS – Someone to you
Liverpoolbaserade BANNERS har jag en lustig relation till. Efter att The Moth & The Flame ställde in en spelning på ett litet förortshak i San Francisco släpptes BANNERS upp på scenen eftersom han råkade befinna sig i lokalen – och gör en kanonspelning. Ett halvår senare insjuknar sångerskan i The Joy Formidable plötsligt under en Liverpool-spelning och återigen hänger BANNERS i lokalen och går upp på scenen. I år släpptes andra EP:n, “Empires On Fire” som innehåller fem briljanta spår varav “Someone To You” är en lysande allsångsindieskröna.
Det är på gränsen till radiopop – därmed på gränsen till skämskudde – men finlirar sig in på rätt sida av indiepopen. Trolig nästa allsångsskröna på Liverpools hemmamatcher. (JN)

50. Dropkick Murphys – The Lonesome Boatman
Det blir lätt lite för mycket av Dropkick Murphys. Lite enahanda. Lite enkelspårigt. Men den flöjtpimpade öppningstrudelutten från årets albumansträngning ”11 Short Stories of Pain & Glory” förkroppsligar bandet när det är som allra, allra bäst. Det extremt medryckande skrålandet är som gjort för att dricka halvljummen blasköl under stekande sol på någon festivaläng till. Fullständigt oemotståndligt. (MM)

51. Father John Misty – Total entertainment forever
Pappa John målar upp en nattsvart bild av vår samtid. Med akustisk gitarr och svängigt blås mässar han om hur framtida arkeologer kommer gräva upp oss, uppkopplade och med ett fastfruset leende på läpparna. Mörkt – men sällan har en dystopi varit så svängig. (FT)

52. Fever Ray – The Moon And Back
”Hey, remeber me? I’ve been busy working like crazy …” Jodå, visst minns vi dej, Fever Ray! Och kan bara jubla åt att här få en ordentlig lindring av abstinenserna efter The Knife. Karin Dreijer sprudlar råsäkert och befogat kaxigt iväg till månen och tillbaka i en elektronisk raket tankad med stereotypt asiatiska blipptoner, som både minner om hennes tidigare företag och visar att det finns gott om skäl att i stället rikta blicken framåt. ”Hey, remember me? I’ve got so much, just come and get me …” Ja, det har du verkligen, Fever Ray! Tackar och bockar! (HK)

53. Hökartorget – Känna Allt
Gitarren som startar allt räcker egentligen. Trumman som gör sällskap är ett utropstecken. Gitarren som lägger sig bakom är den som knockar mig. Det här är allt jag söker i en poplåt. Jag behöver inget mer. Jag kan ta med mig den här låten till en öde ö och jag skulle klara mig i år efter år. (RH)

54. Mosa Wild – Smoke
Mosa Wild öppnade för Maggie Rogers på Debaser strand i början av året och deras driv stannade.
Smoke är en ensam på Spotify men det är bara tryck på repeat och köra. (HE)

55. Solen – Miljonär
Det är dags att sluta kalla Solen lovade och det är dags att sluta relatera dem till tidiga Kent. Den här låten, med snygg blinkning till Imperiet, visar att bandet är redo att stå helt på egna ben. 2018 lär bli året då Solen tar det slutliga steget, från de små scenerna in i folkhemmet. (MW)

 

56. Bleachers – All my heroes
Lena Dunhams, geniet bakom tv-serien Girls, dude Jack Antonoff är sångare och låtskrivare i Bleachers. Bleachers är en hitmaskin. Kanske på gränsen till att lukta schlager men ändå på rätt sida för att bara vara bra. (HE)

57. Death Fron Above 1979 – Freeze Me
Det är få förunnat att kunna förena adrenalinstint rockbröt med medryckande melodi och känsla. Muse är ett exempel, och Death From Above 1979 trampar väldigt nära deras domäner här, men ännu mer skulle jag vilja dra paralleller till We Are Scientists. Freeze Me låter som en långväga släkting till Nobody Move, Nobody Get Hurt och det vill inte säga lite. (MM)

58. Frank Carter & The Rattlesnakes – Neon rust
Frank Carter släpper sin andra platta och tonar ner punkigheten till vissas stora besvikelse men personligen mycket glädjande. “Neon Rust” är en av plattans lugnare låtar men där Carter’s inlevelse sker med samma punkiga attityd som vi är vana att höra honom. Lär av visdomsorden “It’s a modern ruin and we are responsible […] we don’t belong in the wasteland”. Ballader är sällan bra men med Frank Carter bakom micken får ballader en annan innebörd. Kan vi få höra en ren balladplatta nästa gång? (JN)

59. Jessie Ware – Midnight
Även om det ännu görs väldigt mycket bra och stark musik inom den genre som går under namnet soul anno 2017 så är det sällan man verkligen knockas av en sån där riktigt stänkare, som de hits som bar upp samma genre för sisådär ett halvsekel sedan. Men när Jesse Ware trycker loss fraserna ”Maybe I Love you … Maybe I need you …” och ”Don’t let me fall through …” visar hon att det inte bara går, utan även att förpacka den själsliga intensiteten i ett relevant och nutida sound. (HK)

60. Louise Lemón – Egyptian Darkness
Jag hörde låten live på Where´s The Music för några år sedan. Jag kommer ihåg att jag stod med hakan i golvet. Jag frågade när låten skulle släppas. Jag fick inget bra svar. Nu finns den ute. Och den där hakan åker ner i golvet varje gång Louise Lemón tar i från tårna. Det går en rysning längs min ryggrad varje gång. Mörker har aldrig låtit vackrare. (RH)

61. Makthaverskan – In My Dreams
En av de mest efterlängtade skivorna i år var Makthaverskans tredje album. Och de gjorde ingen besviken, fullängdaren mäter sig väl med de två tidigare framgångsrika albumen. Och In My Dreams är en ny hit i den långa raden av tidigare pärlor. Emotionell rockpop som det inte går att värja sig mot. (MW)

62. Ane Brun – Into My Arms
Att släppa en skiva med covers vars original är rätt sönderspelade kan verka dumdristigt. Men Ane Brun lyckas med konststycket att blåsa liv i ett knippe gamla örhängen. Den här Nick Cave-covern är rasande bra. (MW)

63. First aid kit – Fireworks
Ja, nej. Det är liksom onödigt att förklara First aid kits storhet. Sveriges bästa. Under hösten har de strösslat ut nya singlar inför kommande skivsläpp. Bäst av dem Fireworks. (HE)

 

64. Ignore The Elephant – Someone Like You
En sån där låt som liksom smög sig in på nån veckolista. Jag hade musiken på i bakgrunden. På ett ögonblick hade världen stannat upp. Det var bara jag och låten kvar. Vad var detta? Starta om från början. Höja. Världen fortfarande på paus. Allt en vacker stillbild med storslagen pausmusik. Jag blir överlycklig att musik fortfarande kan skänka mig dessa kickar. (RH)

 

65. Mastodon – Roots remain
Det här var året när Mastodon var tillbaka i toppform. De ska göra sammanhållna konceptalbum och våga vara riktigt personliga i textämnena, det är då det blir som bäst. ”Emperor of sand” är beviset på det. Mitt i skivan finns den här episka låten som bjuder på allt som är bra med Mastodon post ”Crack the skye”. (FT)

66. Pulled Apart By Horses – The big what if
Platta nummer fyra utgör det magiska numret för Pulled Apart By Horses som levererar sin i särklass bästa platta, definitivt den mest välproducerade. När också den tidigare trummisen i en tweet hävdar att “their new drummer is gonna kick your dicks in” får man direkt förståelse för det feta trumsoundet på “The Big What If”. Introt med plate-effektad bastrumma samt odistad gitarr som halvvägs in i introt attackeras från sidan av monoton gitarrslinga är fantastiskt innan det sedermera förfaller i post-hardcoregitarrer och Tom Hudsons ilskna röst. Kan vi äntligen släppa vidare PABH från “High Five, Swan Dive, Nose Dive” och acceptera att de kan göra fler justa låtar? (JN)

67. The xx – On Hold
The xx är mästare på att göra baka in personligt tunga teman i en typ av musikaliskt sound och produktion som annars varit förbehållen glättigare yolo-uttryck. Och On hold är inget undantag från det. Snarare gör de det extra mycket just här, genom att fylla varenda ljudvibration med de nära mänskliga relationernas alla vedermödor, och den nästan stenansikteskalla framtoningen gör det hela, motsägelsefullt nog, bara mer uttrycksfullt då den förs fram av ett både mjukt och krampaktigt driv i soundet. (HK)

68. The War On Drugs – Pain
Varje år behöver några veckor av stillsamma gubbgrubblerier med lämpligt soundtrack ringande ur Sonos-spelaren. Att det var The War On Drugs som stod för den leveransen i år var knappast smärtsamt. (MM)

69. A Perfcet Circle – The Doomed
Varje gång A Perfect Circle släpper nytt är det en smärtsam påminnelse om hur länge sedan Tool släppte någon platta eller hade den goda smaken att besöka Sverige för en spelning. Maynard James Keenans andra gäng är det perfekta substitutet till Tool. Så har det alltid varit och kommer alltid vara. Men med det sagt, The Doomed är en fantastiskt dramatisk trudelutt som bara gör den där tröstlösa väntan ännu värre… (MM)

70. Feist – I Wish I Didn’t Miss You
Oerhört naket och nära, såväl i text som i produktion. Skitigt och sårbart. Med stundom attackerande reverb som förstärker känslan av instängdhet. Den beskrivningen låter kanske inte så jävla kul, men I Wish I Didn’t Miss You utgör ett föredömligt exempel på hur den mänskliga existensens jobbigaste inslag, när de hanteras med musikens känsliga grepp, mitt i all jävlighet kan formas till något positivt och starkt. (HK)

71. Lights & Motion – Anomaly
Topplistans udda fågel levereras av Christoffer Franzén under sitt alias Lights & Motion. Franzén är den cineastiska post-rockens mästare även om “Anomaly” lyft bort alla element av rock. Vi snackar ett pianolandskap som efterhand backas upp av en mindre stråkorkester. Alltsedan debutalbumet “Reanimation” dök upp 2013 har karriären gått spikrakt uppåt och med en enkel YouTube-sökning på “Lights & Motion” samt “Trailers” ser du själv hur många storfilmer och -serier som använder Lights & Motion’s kompositioner. Släck belysningen, maximera volymen och sjunk in i Franzéns ljudlandskap. “Anomaly” är ännu ett fantastiskt mästerverk signerat Lights & Motion. (JN)

72. Manchester Orchestra – The maze
Discovery weekly-listan på Spotify är ibland fylld av dynga. Ibland är den fylld av perfekta kolaflaskor. The maze är en av dem. En sån gråtlåt – om en är på det humöret. (HE)

73. Slowgold – Drömmar
Under 2017 tog Slowgold steget från anonymiteten in i folkets hjärta. Dels genom att vara med i På Spåret och dels genom att släppa en helgjuten platta där ”Drömmar” sticker ut. Att Amanda Wernes röst just sjunger om drömmar passar utmärkt, sällan har musik känts så skönt drömskt som när hennes gitarr och hennes stämma formar musik. (MW)

74. The National – Day I die
Kan vi prata lite kort om Matt Berningers röst? Den har perfekt avvägd raspighet och djup. Den förmedlar svärta med värdighet. Den är skägg, rött vin och en stickad tröja. Jag vill bädda in mig i den. Kura ihop mig och tillbringa vintern i den. Är det så fel? (FT)

 

75. Daniel Romano – Modern pressure
Här har vi ytterligare en förvånansvärt ung kanadensare i countrykostym. Daniel Romano kan uppfattas som konstig. Han är säkert det. Men alla som inte gillar konstigt kan gå hem. Modern pressure på årets släpp har ett fantastiskt vältajmat stopp en bara går och längtar efter. Heja Kanada. (HE)

76. Del III – Babylon Blues
Del III tog plats redan på förra årets lista. Även nu finns de med när året ska sammanfattas. Jag är extra svag för låtar med babylontematik och när bandet lyckas fånga känslan av hur rörig en rörig natt kan vara så är jag hemma. (MW)

77. Mando Diao – All the Things
Mottagandet för albumet ”Good Times” kan nog bäst beskrivas som ljummet, men jag å min sida har svårt att välja från godsakerna som serverades. Jag tycker det var en bländande skiva. Tillslut faller ändå valet på dramatiska All the Things med sitt groove och sin härliga discokänsla. Att Björn Dixgård på flera ställen på skivan dessutom lyckas låta som tragiskt framlidne Chris Cornell (lyssna bara på titelspåret) gör inte saken sämre. (MM)

78. The Dunts – Dmitri
Rak indiepunk doppad i kylvattnet i Barsebäcks reaktor 2 utan några Kent-krusiduller som försvårar lyssnandet. Skotska The Dunts släpper loss en fantastisk högenergilåt producerad av Baby Strange-sångaren Johnny Madden. Skit i allt vad bryggor och stick tillför låtkompositionen, här snackar vi raka verser med simple refräng men tillräckligt klatschigt för att fastna i huvudet för en dag eller två. (JN)

79. Thåström – Som mästarna målat himlen
Thåström lånar textraden ”Här kommer natten, kall och underbar” och gör den till sin egen. Synthtung låt som tyvärr saknades i setlisten under höstens turné. Stegringen mot slutet får hjärtat att slå några extra slag. (FT)

80. Danko Jones – I Gotta Rock
Albumet ”Wild Cat” var direkt svagt, men I Gotta Rock är en härlig liten energikick som utan några som helst tvivel går in sida vid sida med Danko Jones mer prominenta nummer i livesetet. Den rockälskande kanadensaren i sitt esse. (MM)

81. Depeche Mode – Where’s the revolution
Ja, jag är en sucker när det kommer till Depeche Mode! Om man är uppväxt med ett band, fick deras debutplatta – på kassett skall påpekas – i sjuårsårspresent, såg den första spelningen 1983 som en nioårspresent och därefter hunnit med ytterligare arton spelningar så finns det alltid en stark dragningskraft. Problemet är att DM knappast rosat marknaden med de två plattorna innan årets album. När singeln från plattan därför släpptes var det som att få en rejäl örfil där känslan satt kvar länge och ett plötsligt uppvaknade när versen strömmar ur högtalaren och byggs på med lager på lager av elektroniska slingor fram till en suverän brygga över till refrängen och inledande orden från Dave Gahan, ”Where’s the Revolution”. Det finns ingen – ingen! – sångare som kan leverera ett budskap som tatuerar sig fast på sinnet som Gahan. Martin Gore’s gitarrslinga i bakgrunden av refrängen, plågad av feta delay-effekter, förstärker bara det faktum att Depeche Mode fortfarande är den syntpopens mästare. (JN)

82. Hagaliden – Skrivet I Sten
Sprött som ett höstlöv. Vacker som en förälskelse. Skrivet i Sten inte bara knockade mig. Den fick mig (faktiskt) att börja lipa första gången jag hörde den. Så fin är den. (RH)

83. Lana del Rey – God bless America – and all the beautiful women in it
Lana bär på allt som är typisk amerikansk kultur och förmedlar det på världens vackraste sätt. Det här borde vara hennes signaturmelodi. God bless Lana del Rey. (FT)

 

84. Liv – Hurts to liv
Detta superband med Lykke Li i spetsen hade gått under min radar om inte min granne skickat ett av alla sina ”detta måste du lyssna på-sms”. Tack för det. (HE)

85. FEWS – Metal
Jag hatar covers! De bör förbjudas i grundlagen. Så jag säger det en gång till; jag hatar covers! En av årets i särklass bästa postpunklåtar är därför FEWS cover på Gary Numan’s “Metal” från 1979; därmed torde tre av mina grundläggande livsstilsprinciper har brutits i år (övriga låter vi vara höljda i dunkel). Poängen är att jag för första gången hör en cover som överträffar originalet. Ett rejält uppspeedat tempo, en halv minuts inledning med enbart postpunksbas och trummor innan det karaktäristiska gitarrskramlet tar över i refrängen. Att dessutom få haka på Pixies på turné torde saga något om bandets kvalitet. Det är energiskt, skitigt och ger en känsla av att vilja slänga ut tv:n från andra våningen; det är helt enkelt postpunk när det är som bäst. (JN)

86. Jesper Lindell – Golden
Jag hade stereon på medans jag duschade (som man har..eller) Golden kom på. Jag sprang spritt språngande naken ut från duschen för att höja. Jespers röst över den bluesiga gitarren. Den ger mig gåshud över kroppen varje lyssning. (RH)

87. Loreen – Hate The Way I Love You
Redan när hon vann ESC för några år sedan stod det solklart att vi här inte hade att göra med någon vanlig schlagerhoppa – ja, faktiskt att vi inte hade att göra med en dylik alls, utan med en artist som utan problem kan stå vrålstark utan några mello-kryckor. När Loreen därefter släppte albumet ”Heal” klampade hon ytterligare ett gäng taktfasta steg från det där Melodifestivalsjukhuset. (Och när hon i år, fem år senare, återvände till det kändes det mer som att hon gjorde det för att hon skulle hjälpa Melodifestivalen snarare än tvärt om). Årets albumuppföljare till ”Heal” – ”Ride” bevisar att det fortfarande gäller, och Hate The Way I Love You gör det särskilt tydligt genom att var extra intim, med en sårbarhet som ruggigt snyggt och tryggt bärs fram i en famn av mjukt försiktiga stråkar och starkt tassande dansbeats. (HK)

88. Night – Surrender
Klassisk hårdrock har jag i mångt och mycket tappat intresset för – men helvete vad Night väckte mig ur dvalan med den här stänkaren. Refrängen kan jag gå och nynna på i dagar. Nu måste jag bara se bandet live så jag kan knyta näven i luften och vråla med utan att skämmas. (FT)

89. The Hanged Man – A Heart Is a Stone
Rebecka Rolfart har förmågan att skapa mäktiga suggestiva ljudlandskap. Å ena sidan kan en lyssnare flyta med musiken, å andra sidan finns en känsla av att det är något som oroar, något till och med hotar. Som soft skräckfilmsmusik. Låter det paradoxalt? Lyssna själv då och försök sedan beskriva det som inte riktigt låter sig beskrivas i ord. (MW)

90. The Shins – Mildenhall
The Shins har blivit gubbar och egentligen var det romantiseringen av Zack Braff-filmen Garden state och New slang som gjorde att nya plattan ens fick ett play-tryck. Bäst där är Mildenhall. (HE)

91. Death From Above 1979 – Nomad
Torontos bästa tvåmannaband drar till med en superplatta – sjätteplacerad på årets tio-i-topp – där ”Nomad” utmärker sig bland en uppsjö av bra låtar. Marschbaserade rytmer till riktigt brutaldistad basgitarr som drar ut i feta riff för tankarna till 70talsrock snarare än den dansant indierock som tidigare karaktäriserat DFA. Tänk australiensiska Wolfmother och du kommer något närmare soundet, dock med klart bättre sånginsats via Sebastien Grainger’s genomskärande röst. En mycket trevlig utveckling av DFA-soundet! (JN)

92. Harry Styles – Sign of the times
Alltså, det här sliskigt. Riktigt sliskigt. Jon Bon Jovi och Disney på samma gång. Men Harrys falsett är otrolig och i ärlighetens namn: när Disney är som bäst är det fantastiskt. (HE)

93. Kite – Demons And Shame
Redan när de ”Terminator”-domedagsiga pukorna bankar igång Demons and Shame bankar Kite in en förvissan om deras storhet. För det här är ett av Sveriges absolut bästa band. Med svulstigt tunga men säkra steg fixar Demons and Shame balansgången mellan farligt och tryggt, mellan 80-talsosande retro och framåtsträvande modernt, mellan mörkt och ljust. (HK)

 

94. Mattias Alkberg – Relativt Norrbotten
Det har diskuterats varför skånska patrioter döms ut som rasister, medan norrländska patrioter kommer undan med sin kärlek till sin landsända. Orsaken går att finna i Mattias Alkbergs ”Relativt Norrbotten”, det handlar nog mycket om självdistans. För även om Alkberg gillar Norrbotten, i varje fall mer än Stockholm, skaver ändå skildringen tillräckligt mycket för att den ska kännas väldigt sympatisk. (MW)

95. Säkert! – Inte jag heller
”Har du nånsin känt dig som den tjocka bästa kompisen i en ungdomsfilm, den med hatt som säger roliga saker mens man väntar på att huvudpersonen ska få sin kyss? Nej inte jag heller…” Texten är minst halva låten. Som vanligt när Säkert! Är i farten, bitterljuvt så det räcker och blir över. (MM)

96. Thomas Stenström – Så Så Så Säg
Skulle han för alltid förknippas med en av de mest streamade låtarna i Sverige? Näääädå..det bor för mycket kompetens och talang i Herr Stenströms kropp. På en skiva som var mer personlig, mer politisk stod denna låt ut. Det är en euforisk poplåt. Ja jag är ju så sjukt svag för dessa. De är min kryptonit och jag kan inte hålla mig ifrån dem. (RH)

97. Tiger Lou – Every Battle Alike
Ibland är musik det allra självklaraste som finns. Du kan sätta fingret exakt på vad som är bra, vad som är dåligt. Den här Tiger Lou-låten gör mig galen. Den är så sjukt bra. Men jag vet inte egentligen varför. Jag tänker inte ödsla tid och energi på att leta efter svaret. Det ÄR ett alldeles fantastisk mörkt örhänge. Det räcker gott och väl. (RH)

98. Clawfinger – Save Our Souls
Det är 24 år sedan det stora genombrottet för rapmetalorketsern, men (de numera) gubbarna lyckas låta ungefär lika relevanta som de gjorde då. Imponerande nog. Då hette programförklaringen Nigger, en låt med ett tydligt antirasistiskt budskap. I år heter den Save Our Souls och är en ilsk inlaga i den infekterade flyktingfrågan. Relevant som sagt. (MM)

99. Kastrup – Try It All
För en låt som släpptes så sent som 20:e oktober att ta sig in på en lista över årets bästa så krävs något alldeles speciellt. Jag ger er Kastrup. Första livstecknet på ett tag var magiskt. De överdrivna neonfärgade trummorna. Gitarren som skulle göra Duran Duran våta i byxorna och den så karakteristiska Kastrup-refrängen som tar ett järngrepp om både själ och hjärta. Det räcker gott och väl att ta plats i ett sådant här fint sällskap över årets främsta låtar. (RH)

100. Vita Bergen – Nixon
Om ni skulle behöva en lektion i vad en ”hook” är i låtskrivarsammanhang, look no further than det syntblipperi som utgör grunden i Vita Bergens Nixon. Lägg därtill en ordentligt drivigt beat och vi har en indiedänga med nästan påfrestande medryckande hittighet. Försök sitta still, liksom! (HK)

 

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Rastlös orddribblare och ohämmad tyckare som i den kärleksfulla jakten på den bästa musiken lämnat spår efter sig i allt från Slavestate till Folkbladet så väl som i rollen som grundare av och chefredaktör för Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras