För tredje året i rad har vi slagit våra mer eller mindre kloka huvuden ihop och utsett de 100 bästa låtarna från det år som snart når sitt slut. Vi kan börja kalla det en tradition. Efter intensivt lyssnande och tänkande har Drefvets redaktion kommit fram till att det var på det här sättet som 2016 visade sig från sin allra mest lysande sida…

Drefvets redaktionsjury:

Håkan Kjellgren (HK), Mikael Mjörnberg (MM), Martin Wilson (MW), Christian Stenbacke (CS), Ricky Holmquist (RH), Henrik Engström (HE), Fredrik Tideman (FT) och Malin Karlsson (MK).

Presenterar årets bästa låtar 2016 (Sex timmar och 53 minuter playlist längst ner i inlägget):

1. Hurula – Ont som jag
”Låt dom aldrig aldrig se dig skaka, känn hjärtat slå, känn hjärtat slå tillbaka”. Vi kan prata punkarv och Broder Daniel-gitarrer tills vi stupar. Men Hurulas första smakprov från ”Vapen till dom hopplösa” var ren och skär uppvisning i råhet, svärta, smärta klätt i en poets betraktelser. En av årets i särklass hårdaste, skitigaste, snyggaste och vackraste låtar. Det finns inte ett riff, inte ett trumslag, inte ett ord i låten som inte sätter sig som taggtråd runt hjärtat. (RH)

2. Terra – Svarta Lådan
När blev du senast introducerad för ny musik och tappade hakan fullständigt av hur bra det var? För mig var det när Terra släppte ”Svarta lådan”. Soundet är gammalt som gatan men man måste inte vara nyskapande för att göra helt fantastisk musik. De första orden jag yppade efter första lyssningen var ”perfekt melodi!”. Det håller jag fast vid. (FT)

3. Nicole Sabouné – Frozen
Egentligen kan jag tycka att en cover behöver vara lite mer tillskruvad för att vara riktigt lyckad, men Nicole Sabounés cover av Madonnas Frozen ligger ganska nära originalet. Kanske är det här cover-undantaget som bekräftar regeln, för Sabouné lyckas verkligen både vara originalet troget och dessutom lyfta upp den i sitt egna suggestiva universum. (MW)

4. Cult of Luna, Julie Christmas – Cygnus
Med sina nästan 15 minuter är Cygnus ett ordentligt jävla postmetal-epos, och föga förvånande har den därvidlag en jävla massa innehåll. Vad som är slående är att att den är varierad utan att kännas som ett hopplock av olika beståndsdelar; den är sammanhållen trots alla inslag av skärande gitarrskrän, skönt inknypplade licks och metalslingor, syntmattor och vråltungt brötmangel, och den där låtkvarten bara flyger förbi. Cult of Lunas vrål och tyngd vävs snyggt ihop med den stundom läskigt väsande skirheten i Julie Christmas röst, som halvvägs genom låten exploderar till att rymma en hel skräckfilm. Och hela berättelsen växlar snyggt mellan lugnare och stenhårt intensiva partier; den lägger till och drar av, drar av och lägger till, drar av och lägger till. Och lägger till och lägger till och lägger till, tills… Låten är, ja, episk – en riktigt mastodontlåt till svanesång för ”Mariner”-plattan. (HK)

5. Håkan Hellström – Din Tid Kommer
Nej det här var inte en låt som bara skulle bli ett spår i mängden på en kommande skiva. Nej den här låten är unikt skapad för att under några sommarnätter sätta Manhattan och Älvsborgsbridge i gungning. Den här låten skapades enkom för att jämna Masthuggsberget med marken. Det här är inget annat än en figursydd arenakostym, och efter att ha fått bevittna kraften i den tillsammans med 70.000 andra i Göteborg så är jag än i dag tagen av urkraften. (RH)

6. Amanda Bergman – Falcons
Amanda Bergman hade ju redan innan sitt medlemskap i Amason en ordentlig vana att agera soloartist. Men när hon i år släppte sin första egna platta under sitt riktiga namn – och det första soloverket sedan Amason rönt stora framgångar – så var det svårt att låta bli att jämföra med just hennes supergrupp, vare sig en ville det eller inte. Och om en då vilseleddes att tro att det är en Amason-platta så kändes det, helt rimligt, stundom att det saknades något. Så det får en nästan påminna sig om att det inte är. Falcons är emellertid en låt då en inte behöver denna påminnelse, för här är det bara att hänföras, att flyga med falkarna ut över Amanda Bergmans ljudvidder. Och om det likväl ibland doftar Amason så beror mest på den grad till vilken Amanda Bergmans röst och melodikänsla präglar det däringa bandet. (HK)

7. Bon Iver – 29 #strafford Apts
Det går så klart att analysera sönder Bon Iver. Texterna, titlarna och alla tecken. Men vadå…här är det lite folk, här är det lite knasiga grejer = Bon ivers bästa låt på årets släpp. (HE)

8. Frans – If I were sorry
Med glimten i ögat och en bambi på hal is-framtoning fångade han hela Europas hjärta. Gammal som ung. Vi kanske inte minns denna som en klassiker om fem år, men vi minns den likväl fortfarande i slutet på melloåret 2016. (MK)

9. Lars Winnerbäck – Lågsäsong
Förstasingeln Granit och morän lovade gott, Lågsäsong levererade mer. Som helhet är albumet ”Granit och morän” knappast ett av Lars Winnerbäcks allra bästa, men öppningsspåret tillhör utan tvekan ett av hans främsta genom karriären. Magiskt trumdriv möter en briljant text med allt däremellan. Jag knockades första gången jag hörde låten, liggande på soffan mitt i natten med volymen högt uppskruvad i lurarna. Jag knockas fortfarande varje gång jag lyssnar. (MM)

10. Ghost – Bible
Minus och minus blir plus brukar man säga. Det borde innebära att plus och plus blir minus. Med andra ord, tar man två lysande artister som Ghost och Thåström (Bible är en Imperiet-cover) och blandar ihop dem i samma gegga borde det gå helt åt skogen. Lyckligtvis är det här ett undantag som bekräftar den regeln. Det mynnar ut i en fenomenalt storslagen arena-anthem istället. Nästa så man blir religiös på kuppen. (MM)

11. Veronica Maggio – Den första är alltid gratis
Utan att skoja alltför mycket med titeln, kan vi konstatera att den första låten (tillika titelspåret) på Veronica Maggios senaste album inte (nödvändigtvis) kräver särskilt mycket investering. Och det i en idel god bemärkelse: när trummorna studsar in – väldigt snyggt, lite från vänsterkanten, tre takter in i låtens andra strof – hakas vi på direkt, och hänger sedan med på en taktfast poprusning över stråkar och härligt enkla syntslingor. Texten är, i sedvanligt Maggio-manér, mysigt klurig, och handlar lika mycket om lockelsen i en ny fix som att det är okej att fumla och klanta och misslyckas första gången en ger sig på något nytt – vilket nu alltså inte alls är fallet med den här första-låten: den är rakt igenom lyckad, och för lyssnaren handlar det i stället om det där andra (första); att vi är fast efter det första smakprovet och låtknarkar oss igenom resten av skivan i ett skönt rus. (HK)

12. Bon Iver – 00000 million
Vi fortsätter att inte analysera. 00000 million må ha lånat lite till versen (George Jones – Choices) och någon rad från Irland. Men Justin Vernon välter alltid omkull allt på sitt sätt. Jag vet inte hur mycket 00000 miljoner är men det känns som fan. (HE)

13. Frank Carter & The Rattlesnakes – Snake Eyes
Efter att ha slagit igenom med fantastiska Gallows och sedan gått vilse med Pure Love tycks nu Frank Carter vara på väg att hitta hem igen. Få vokalister kan som han spotta ur sig en punktext och bibehålla både energi och budskap. (MW)

14. Hurula – Sand
Med en ny skiva och en Sverigeturné som kantades av lovord var det här på många sätt Hurulas år. ”Vapen till dom hopplösa” presenterade en Hurula som var skitigare och mer förbannad än någonsin. ”Sand” är guldkornet med sitt tunga riff och sin politiska text. (FT)

15. Tiger Lou – Leap of Love
Så kom den då till slut – Sagan om Tigerns återkomst. Efter en spännande, om än ojämn, EP-teaser förra året förstärker första fullängdaren på sex år, ”The Wound Dresser”, de goda bitar som hintats om på nämnda EP. Guldkornen är många, men valet föll på synthiga Leap of Love, en låt som korsar klassisk Tiger Lou med vibbarna från ”Stranger Things”. En modern kostym som passar Tigern perfekt. (CS)

16. Vanessa Falk – Cry
Det är för mig oförståeligt att denna låt – och hela skivan – inte lyfts och synts mer än den gjort. Vanessa har skrivit och producerat detta tillsammans med Stefan Örn och Johan Kronlund. Och det har gjorts med briljant skörhet varvat med styrka och sorg. Det hörs att Varenda ord och stavelse har betydelse. Visst känner man vad hon sjunger? Hon sjunger ju vad nästan alla av oss känt. (MK)

17. Iiris Viljanen – Farväl utan läppar
Populärkultur kan vara en verklighetsflykt. Det kan också vara något som gräver sig så djupt ner i verkligheten som det bara går. Iiris Viljanens sätt att beskriva vardagliga saker som obesvarad kärlek går rakt in i hjärtat. Diskbänksrealismen, melankolin, finlandssvenskan. Sluta aldrig göra musik Iiris! (FT)

18. Justin Timberlake – Can’t stop the feeling
Som ett tuggummi som fastnar under skorna, med den enda skillnaden att jag faktiskt inte vill bli av med den. Den är glad och gör mig glad. Kolla videon om du missat den! Mer sånt! (MK)

19. Kitok – Tvångskliniken
”Vad hindrar mig från att vrida nacken av den som älskar mig mest i hela världen?” är årets mest drabbande textrad. Kitok ägnar albumet ”#darkwebdetox” åt att göra upp med sin psykiska ohälsa och vänder modigt ut och in på sina tvångstankar och sitt allra mest privata. Tvångskliniken är den största höjdpunkten bland många. Aggressivt, smärtsamt, vackert, sorgligt, nattsvart och hoppfullt på en och samma gång. Kitok är brutalt ärlig och fullkomligt fenomenal i den här låten. (MM)

20. Minor Victories – A Hundred Ropes
Den brittiska supergruppen, bestående av Rachel Goswell (Slowdive/Mojave 3), Stuart Braithwaite (Mogwai) och Justin Lockey (Editors) iscensätter här ett snyggt stycke energisk dramatik, frambankad ur en postrocksfabrik. När Rachel Goswells väna röst sveps in över beatsen blir det som Slowdive på speed (”Fastdive”?) och låten riktigt slingrar sig, starkt och fokuserat, genom ljudlandskapet, som en orm i ett maratonlopp. I A Hundred Ropes blir det tydligt att Minor Victories verkligen är en supergrupp i ordets rätta bemärkelse, med talanger som bidrar med sitt för att skapa något nytt och storslaget (och inte, som i alltför många andra fall, meriterade artister och musiker som bara gillar att spela ihop och bildar halvtrött kompisband). Lägg därtill att låten begåvats med en av årets snyggaste videos. (HK)

21. Otherkin – Yeah, I know
Varje lista från min sida, sedan urminnes tider, innehåller minst en rackarökare. Förra året var det svettiga Where You At av The Bohicas, i år är det Yeah I Know med irländska slynglarna i Otherkin. Och jo, det är pubertalt, det är hormonstint och det är inte särskilt smart, men det har heller aldrig varit kraven på en rackarökare. (CS)

22. St Paul & the broken bones – Is it me
Har en inte hört St Paul & the broken bones föreslår jag det här klippet nedan. Mycket soul, ett par guldskor och en man på ett skrivbord. Jättesvettig. Is it me är dock inte med men är bland det finaste jag hört. Melodi: Traditionell. (HE)

23. True Moon – Voodoo
Kraften. Svärtan. Disten. Sången. England. Joy Division. Råheten. Trumman. Dimman. Ta alla de komponeterna och släng ner i en cementblandare. Pynta konstverket med lite nitar, kajal och taggtråd. Vips så uppenbarar sig en av årets absolut coolaste låtar. (RH)

24. Twin Pigs – Got Enough
Har tyvärr inte haft tillfälle att se någon spelning med nya Twin Pigs live än. Men när punk låter så här bra på skiva måste det kunna explodera på scen, jag lär vara i publiken under 2017. (MW)

25. Alphabet Town – Come On Love
Det känslofulla uttrycket i sången är ett knockout-slag. Den kyliga rockmusiken är på papperet ganska ordinär, men varenda ton känns hela vägen in i märgen när Alphabet Town levererar med sådan känsla. Det årets mest överraskande och glädjande upptäckt på samma gång. (MM)

26. Amanda Palmer – Machete
Amanda Palmer slog först igenom med Dresden Dolls och följde upp med att slå som soloartist. På senare tid har hon kanske mest förknippats med annat än musik. Hon har författat en självbiografi, genomfört flera succéartade crowd founderprojekt och medverkat i TED-talk. Så det är lätt att glömma bort att hon framför allt är artist. Vilket hon verkligen bevisar med kraftfulla Machete. (MW)

27. Bon Iver – 8 (circle)
En till jättebra låt från Bon iver. 80-talskänslan är superb. Och så tänker jag liiiite på Phil Collins. (HE)

28. David Bowie – Lazarus
Jag får gåshud varje gång jag hör denna låt – som är med på skivan som släpptes några dagar innan hans bortgång. Det hörs att han är sjuk. Det ger mig gåshud. Han känns så himla närvarande varje gång. (MK)

29. Kleerup (feat. Sabina Ddumba) – Carry On
Sabina Ddumbas röst är perfekt lånad till det här beviset på vilken fenomenalt förnämlig kompositör och producent Andreas Kleerup är. Den ligger varmt och starkt över den envetna rytmen, den glittriga ljudbilden och målmedvetna melodin. Refrängen är nästintill perfekt i sin förmåga att vara hittigt medryckande utan att kännas plastig eller insmickrande. Dess två sista takter är, i sig, en mästerlig sluthook, som i sin konstruktion av ton, harmoni, sound och sång tillsammans med textraden ”I will own tomorrow” sammanfattar hela låtens lätt vemodiga men vackra optimism. (HK)

30. The Joy Formidable – The Last Thing On My Mind
Ännu ett lyckodrag signerat Spotifys Discover Weekly-funktion. Faktum är att merparten av min lista det här året består av låtar av band som rekommenderats via denna fantastiska funktion (där jag i princip omedvetet rekommenderar musik till mig själv). The Joy Formidable kombinerar silkeslen sång, signerat Ritzy Bryan, ackompanjerat av ett jävla gung och driv signerat resten av de formidabla. Låten finns även som akustisk version, väl värd att leta upp. (CS)

31. Västerbron – Jag Nominerar Mig Själv
Skånsk driven pop-punk har (nog) aldrig låtit bättre. På en skiva som var en av årets absolut bästa stod denna låt ut som tusen knutna nävar. ”Jag är ett missat samtal i din telefon, summan av ett studielån” rocklyrik i sin allra vackraste form. (RH)

32. Dare – Until
Ett band frontat av Thin Lizzys keyboardist Darren Wharton borde inte tillhöra det hetaste heta 2016. Speciellt inte med en smörig ballad där irländsk ölstuga möter snyftscenerna från Lejonkungen. Men det är det. Det är det hetaste heta! Kalla det en guilty pleasure, men fy fan vad jag smälter. (MM)

33. Kitok – Ont blod
Han är tillbaka efter en tids paus och arbete med sig själv. Han är modigare än någonsin med självutlämnande texter och ny styrka – på väg mot nåjden? (MK)

34. Little Jinder – Super 8
Med tanke på både ”Så mycket bättre” och ”Musikhjälpen” kan man fråga sig om Little Jinder håller på att bli folklig? Jag hoppas i alla fall att hon aldrig slutar göra låtar om stökiga utekvällar på Söder och stormiga förhållanden. ”Super 8” satte en ribba på ”Allting suger” som resten av skivan sällan nådde upp till. Kan vi förresten glömma Dannys totalt själlösa cover? (FT)

35. Peter, Bjorn and John – What you talking about?
När det handlar om Peter, Bjorn and John handlar det alltid om ett ytterst polerat pophantverk, om än maskerad i all enkelhet. Ibland räcker det med unga människor som visslar, den här gången handlar det om ett discobeat med en touch av moderna kommunikationsproblem. What You Talking About låter som en enkel låt i all dess komplexitet. (CS)

36. Radiohead – Burn the Witch
Första singel från, tillika första spåret på, senaste Radiohead-albumet, ”A Moonshaped Pool”, är också den låt på plattan som är allra mest radioheadsk – i det att den är den låt på plattan som är allra minst radioheadsk. Ja, så motsägelsefullt blir det när vi har att göra med ett band som nästan tvångsmässigt envisas med att göra låtar som inte låter som något de gjort tidigare. Och när radioskallarna nu, trots allt, verkar ha blivit mer nöjda med att faktiskt påminna om sig själva så sticker Burn the Witch ut mest. Col legno-huggande stråkar lägger grunden för den nerviga ljudbyggnaden, som därmed – och tack vare att den får ackompanjemang av en brötig syntbas – ändå inte känns som ett orkesterverk utan som en… ja, egensinnig och vanligt ovanlig Radiohead-låt. Lägg därtill en sång och en text som fräser av den existensiella oro som trots allt utgör en röd tråd genom bandets katalog och här vibrerar med klösande frenesi. En lågflygande panikattack, på min ära! (HK)

37. Sturgill Simpson – Welcome to earth (pollywog)
De säger att Sturgill Simpsons spelning på Berns i Stockholm var en sådan spelning en bara skulle varit på. Jag bangade, gick typ hem och kokade makaroner. Ångrar det hårt. Lyssna själv så går vi nästa gång han spelar i stan. (HE)

38. Iiris Viljanen – Total Eclipse Of The Heart
Det vackra, åh så vackra pianot får mig att rysa av välbehag varje lyssning. Iiris Viljanens röst klär musiken som de allra vackraste av skrudar. Det är naket men samtidigt storslaget. Den här låten har jag förlorat mig själv i många gånger. Den får mig att bara stirra rakt ut i ett stort ingenting. (RH)

39. Maggie Rogers – Alaska
Alla såg klippet va? Pharell ska feedbacka på låtar som musikstudenter har gjort och tappar typ hela ansiktet i golvet när Maggie Rogers spelar upp sin Alaska. Jag fattar honom. Jag älskar den här låten. (HE)

40. Maja Francis – Come Companion
Här har Maja Francis nu verkligen blivit trygg i sin röst, som stabilt balanserar mellan det drömskt skira och det starkt säkra (på ett sätt som gör att Jennie Abrahamsson blir en inte helt irrelevant referenspunkt). Lägg därtill det snygga låtsnickeriet – hooken i refrängen är fenomenalt medryckande, och därtill får Maja Francis tillfälle att ta i ordentligt, och hon gör det med den äran. Riktigt snyggt! (HK)

41. Red Hot Chili Peppers – Dark Necessities
Äntligen kom dom till Sverige och spelade igen. Äntligen släppte dom nytt. Äntligen fick jag en ny RHCP-favorit. (MK)

42. Stilla Havet – Jag drömde
”Stilla Havet är ungefär vad Paper skulle ha varit om de fått för sig att vara ett popband” skrev jag när jag recenserade albumet ”Början på ett slut” tidigare i år. Det är en perfekt produktbeskrivning av Stilla Havet. Soloprojektet signerat Elias Eriksson från Boris & the Jeltsins. Att skillnaden mellan huvudbandet och soloprojektet är marginell är fullständigt skitsamma när det resulterar i hits som Jag drömde. Pop och postpunk i en lysande legering. (MM)

43. Summer Cannibals – Simple Life
Jag måste givetvis erkänna att anledningen till att jag tilltalas så starkt av Simple Life är att låten fullkomligen dryper av 90-talets grungeslem. Vidare skulle jag vilja säga att det är i en modern tappning – men det är det inte och det är kanske just det som är charmen? Man behöver inte alltid förbättra eller förändra, ibland räcker det med ett hommage, varken mer eller mindre. (CS)

44. Viagra Boys – Research chemicals
Viagra Boys langar de tyngsta punkdrogerna just nu. Skjut upp den här basgången och njut av ruset! Videon där sångaren stuffar runt på söderhaket Blecktornskällaren är ett måste att se. (FT)

45 . Zack De La Rocha – Digging for the windows
Supergruppen Prophets of Rage är ute på vägarna med hitsen från Rage Against The Machine karriär, men Zacks röst saknas. Det här efterlängtade livstecknet fyllde dock lite av hålrummet, en käftsmäll som var värd att vänta på. (MW)

46. Black Mountain – Florian Saucer Attack
När självaste Dave Grohl, UFO-rockaren som givit termen ”break a leg” en helt ny innebörd, hyllar ditt band i allmänhet och din låt i synnerhet vet man att goda saker kommer. Att det faktiskt dessutom är en bra låt gör inte saken sämre. Nu är inte Black Mountain ett helt okänt band, de står sedan många år stadigt på egna rockpsykadeliska fötter, men förhoppningsvis kan lite Grohliansk stjärnglans hjälpa till att fler får upp ögonen för detta grymma band (och denna grymma låt). (CS)

47. Frida Hyvönen – Min stad
Alla som flyttat från litet till stort. Alla som lämnat cykelhäng vid kiosken för kö i rulltrappan kan sätta en fet relate-stämpel på Min stad. (HE)

48. Hessam – Främling
Att få smittsam pop med outsäglig Göteborgs-prägel och ett allvarligt ämne att gifta sig är ingen lätt uppgift, men i Främling lyckas Hessam med oerhört gott resultat. En tre minuter och nio minuters uppgörelse med att aldrig riktigt känna sig hemma någonstans och bli betraktad med misstänksamhet var man än kommer. Viktigt och vackert på en och samma gång. (MM)

49. Kriget – Out Of The Fire Into The Sun
Att klicka på en ny Kriget-låt är som att trycka ner handtaget på en dörr märkt ”Öppnas På Egen Risk”. Du kan omöjligt veta vad du får, en joddlande dvärg? En sval electrolåt med skönsång? Out Of The Fire In To The Sun är stenhård punkjazzig industrirock. Konstigt? Det ordet existerar inte i Kriget. Det svänger nåt så förbannat. Jag öppnar de där dörrarna gladeligen många gånger framöver. Krigets Per Nordmark kanske ändå förklarar låten bäst: ”from bad to worse”.. (RH)

50. Nord & Syd – Åt helvete med allt
Konsten att be någon dra åt helvete med en ballad. (FT)

51. Wiktoria – Save me
En mellolåt som håller efter mello. Det är driv och kraft i den. Wiktoria är en oslipad diamant vi får se mer av. (MK)

52. Christian Kjellvander – Always with the horses
Kjellvander mullrar på. Inget. Absolut inget är lättsmält här. Men så bra är han…Kjellvander har tid att inte knocka vid första lyssning. För sen sitter han ju där och mullrar. (HE)

53. Emil Jensen – Saknar du mig
Älskade skånepåg. Är inte detta vad vi alla undrar? Vi vill gärna ge sken av att vi själva gått vidare men vill så gärna att den andra ska sakna så det gör ont. (MK)

54. Florence + The Machine – Stand By Me
En av de finaste låtarna som någonsin spelats in, nu med en av de vackraste rösterna som någonsin hörts. Kan någon se något fel i den kombinationen? Bra, inte jag heller. Florence Welch förvandlar någonting vackert till en drömsk värld. Det behövs ibland inte mer än så. (RH)

55. Kristian Anttila – Vykortsdrömmar som pilar rakt ut i ingenstans
Avklätt, personligt och skört. Kristian Anttila berör med den här låten från hjärtats innersta. (FT)

56. Lake Jons – In Time
Första intrycket är att någon har lyssnat på Band of Horses och The Grand Archives, vilket är positivt förstås. En google-sökning senare finner jag att ursprunget till Lake Jons inte återfinns vid en lägereld i en djup kanadensisk skog, men väl vid en lägereld i en djup finsk trollskog. Något förvånande, för min del har de finska inslagen tidigare mest bestått av plastiga monster och märklig punk. Lake Jons är varken monster eller märkliga, bara charmiga och lovande. (CS)

57. Nordic Union – Go
Bandnamnet är förvisso förskräckligt (förmodligen för att de iskalla tider som råder rent politiskt får allt som över huvud taget kan tänkas snudda vid främlingfientlighet rent associationsmässigt att kännas lite obekvämt) och det är antagligen ett ålderdomstecken att gå igång på schlageranstruken gubbrock. Men ändå. Drivet i den här låten är så oerhört smittande att det inte går att ducka. Fenomenalt medryckande. (MM)

58. The Baboon Show – Me Myself And I
Partypunk när den är som bäst. Inga konstigheter, intensivt och fullt av kraft. (MW)

59. Vanhelgd – Temple of phobos
När många dödsmetall-band fastnar i tråkiga hjulspår gör Vanhelgd något helt annat, vilket skivan ”Temple of phobos” visade. ”Allt hopp är förbi” är tillexempel den mest utsökta sammansmältning av folkmusik och dödsmetall som jag har hört. Jag känner mig lite tråkig som väljer en av de mest raka låtarna på skivan, men titelspåret är så utsökt hårdrock att det inte går att undvika. (FT)

60. Against me! – 333
Vokalistens Laura Jane Grace könskorrigering oroade möjligen Against Me!s fans en smula, kunde hon bibehålla trycket i pipan? Nya plattan Shape Shift with Me skingrar alla farhågor, Against Me! är fortfarande ett av världens bästa punkakter. 333 platsar lätt i den högkvalitativa låtkatalogen som bandet redan har. (MW)

61. Bear’s den – New Jerusalem
Vissa låtar head-set-dubbelklickar en ju bort om de dyker upp lite olägligt. Det har aldrig hänt med New Jerusalem. Egentligen är den inte så jävla bra – men den passar alltid. (HE)

62. Blaenavon – My Bark Is Your Bite
Jösses, när man kastar en snabb blick på artistpresentationen på Transgressive Records, bolaget som huserar Blaenavon, skulle man kunna tro att jag haft samtliga gossar i skolan (jag arbetar på högstadiet). Nyligen. Här snackar vi minst en tre-fyra år kvar till skäggstubb. Tur då att musiken talar för sig själv. My Bark Is Your Bite är ännu en singel som krattar vägen inför kommande debutalbum, tänk brittisk gitarrpop modell snällare version av Bloc Party. Det här kan nog bli något! (CS)

63. Donkeyboy – Triggerfinger
Ambitions har förvisso satt en standard som för evigt kommer hemsöka Doonkeyboy. Till den nivån, till den klassen kommer norrbaggarna, hur gärna de än vill och hur idogt de än försöker, förmodligen aldrig att komma igen. Men med bästa spåret Triggerfinger från årets platta ”Lost” kommer de ändå en ganska god bit på vägen. Och i det här fallet är en god bit vägen detsamma som till något väldigt, väldigt bra. Försöka duger så att säga. (MM)

64. Laakso – Breaking up with friends
Laakso är tillbaka med oförminskad styrka! Relaterbara texter och finslipad poprock gör bandet relevanta även 2016. (FT)

65. Marit Bergman – Ibland gråter jag bara för att tiden går
Jag kom på mig själv med att bli sentimental för att Kirk Douglas fyllde 100 år. Och då är han inte död eller så, men åren har gått. Det där lyckas Bergman fånga och förmedla. Det funkade fantastiskt bra på Popaganda i somras. Ett minne av en fin sensommardag som inte heller den kommer tillbaka. (MW)

66. Michael Kiwanuka – Love & Hate
”Badam-padam. Bapaa-badapa…” Upprepa. Och där har ni den så gott som genomgående grundtakten i årets förnämligaste stycke grovsoul. Titelspåret på Michael Kiwanukas senaste album är ett mästerligt stycke innerlighet som från det försiktigt tassande kör-rytmen stegrar sig successivt med tungt huggande taktslag, hjärtskärande sång och smäktande stråkar. När det hela mynnar ut i ett väldigt snyggt fuzzigt gitarrsolo ovanpå stråkarna blir det inget mindre än storslaget, och låten känns hela vägen in i både hjärta och benmärg. (HK)

67. Oskar Linnros och Daniel Adams-Ray – Sitter på en dröm
Saknaden av Linnros gör ju såklart att det enda han släpper i år blir till en favorit. Ge mig mer Oskar! (MK)

68. Peter LeMarc – Den Tunna Tråden
Kanske inte en av årets bästa låtar. Men i särklass den ärligaste. LeMarcs ord och röst penetrerar sig in i både hjärtat och själen. Texten om den vidrigaste av sjukdomar ger mig gåshud över hela kroppen varje gång. Känslan, dramaturgin, bilderna man får framför sig. Svartare än natten. Peter LeMarc öppnade sig själv och delade med sig av upplevelser ingen någonsin ska behöva uppleva. (RH)

69. Band of Horses – Solemn Oath
Band of horses är en amerikans bensinstation långt bort på en torr, rak, varm och svinlång väg mot ingenting. Jag vill åka dit. Sträcka på armarna och lyssna på Solemn Oath. (HE)

70. Gavin James – The book of love
En sliskig kärleksballad måste ha sin plats nu och då. (MK)

71. Little Jinder – Vem har cigg?
Jinders styrka är kontrasten mellan söt pop och texter som ofta är tämligen socialrealistiska. I det här fallet har hon fångat stämningen mellan fest och efterfest på ett briljant sätt. (MW)

72. Merchandise – Flower of Sex
Första gången jag hörde Flower of Sex, och sedermera kom i kontakt med The Merchandise, tänkte jag att detta måste vara något som släppts via 4AD (där mången av mina favoritband huserar), och mycket riktigt var det så. Tänk 80-talets alternativa indiescen i Storbritannien, en gnutta Joy Division, ett mindre skränigt My Bloody Valentine, blanda sedan upp med lite jänkarinfluenser i form av The Twilight Singers eller varför inte Civil Twilight (mycket Twilight blir det). (CS)

73. Russian Circles – Mota
När black metal-renset kommer in i bilden i låtens sista tredjedel har Russian Circles ägnat fyra och en halv minut åt att bygga en stämning som är så stor att den går att omfamna. Gitarrspelet är oerhört intrikat och dynamiken rakt igenom briljant. De tar postrock till perfektion och får genren att gifta sig med så väl svartmetall som filmmusik utan att det blir krystat. Mota borde tjäna som regelbok och måttstock för alla genrens nybörjare framöver. (MM)

74. Silvana Imam feat Unge Ferrari, Babak Azarmi – I-M-A-M pt.2
Punkrap från en av landets absolut hetaste artister. Den här låten är urkraft och all världens stormar. Hade du turen och nöjet att få uppleva låten live? Ja då kanske du fattar..herrejeflar.. (RH)

75. Del III – Kom Närmare
När jag sammanställer listan över årets låtar slår det mig att jag lyssnat på låtar som är bra att festa till och låtar som fungerar som sällskap under emobakfyllor. Det krävs ingen kvantfysiker för att dra en linje mellan de två kategorierna… Jaja, Del III:s Kom närmare tillhör hur om helst den andra kategorin, stark emotionell pop. Om avsaknaden av en kram i ett sårbart tillstånd. (MW)

76. Erik Lundin – Ratata
Sveriges bäste ordkonstnär fortsätter att leverera. Här lånar han refrängen från den hjärndöda klubbhiten ”Rap das armas” och förvandlar den till ljudet av maskingevär i en nattsvart låt om förorten. Genialiskt. (FT)

77. Jonas Lundqvist – Pengar På Fickan
När Jonas Lundqvist släppte plattan ”Vissa Nätter” sträcklyssnade jag på den ett par gånger. Förutom det briljanta titelspåret så fastnade jag som ett frimärke för Pengar På Fickan. Den är så löjligt medryckande, det plinkande pianot som ligger och retas i bakgrunden, trummas som är omöjlig att sitta still till. En låt att skutta fram längs Avenyn till alla dagar i veckan. (RH)

78. Låpsley – Love is blind
Ibland går det ju inte att stå emot hitiga refränger. (HE)

79. Mitski – Your Best American Girl
Det börjar med gullig försiktighet. Snart trippar en Pixies-aktigt basgång in, och så sluter trummorna försiktigt an. Det blir en liten luftigt ekande brygga – sen blir det ett rejält stamp på distpedalen och det hela blommar ut i en formidabel gitarrbävning. Mitski sjunger med en halvt loj, halvt intensiv men hela tiden skön semi-desperation och Your Best American Girl brakar ut i ett uppfriskande rakt och kompromisslöst rockmangel. Härligt, i all svåra enkelhet. (HK)

80. The Baboon Show (feat. Björn Dixgård) – Lost You In a Second
Att Cecilia Boström har punksvängens förmodligen häftigaste sångröst kommer knappast som någon nyhet, men att den skulle gifta sig så oerhört väl med Björn Dixgårds mustiga stämma som den gör i det här sammanhanget kommer som lite av en överraskning. Att The Baboon Show dessutom skrivit en klockren rocklåt är oerhört glädjande. (MM)

81. The Veils – Low Lays the Devil
Trots att en stor del av årets musikskörd bestått av algoritmgenererade Spotifylistor fanns det några albumsläpp med bekanta musikanter jag sett fram mot. The Veils var ett av dem. Det finns ju två scenarion när ett sådant släpp väl kommer. Antingen mer av samma, vilket kan vara bra, eller så tar man en ny riktning, vilken kan vara riskabelt om än belönande om det funkar. Finn Andrews och hans mannar har tagit ut en ny riktning och tydligast blir det i Low Lays the Devil. Värt risken? Absolut. (CS)

82. Albin Lee Meldau – let me go
En gapa-stort-låt. (HE)

83. Andreas Mattsson – Vågorna
Det känns som att det är först nu, när Andreas Mattsson för första gången tagit låttextklivet hem till modersmålet som han verkligen lyckats förädla det där nästan vemodigt vardagspoetiska, det där lite mer försiktigt mjukpoppiga som fanns där mellan varven redan på den gamla goda Popsicle-tiden (men som en då nästan tyckte var lite småirriterande avbräck i den tokenergiska indiegitarrhärligheten). Men nu har det mognat till en ärlighet som i Andreas Mattssons skickliga musikhänder gör albumet ”Solnedgången” till ett riktigt mästerverk. Och Vågorna är ett av plattans främsta spår, vars text därtill blir en fin sammanfattning för just det där mognandet och att finna sig i det nu som allting lett fram till. (HK)

84. Caveman – Never going back
Läser man dessa grottmänniskors bio på deras hemsida får man ta del av en liten söt sci-fi-inspirerad berättelse om hur fem män hoppar ombord på ett rymdskepp, färdas flera dagar i tomhet för att sedan hamna på en öde planet. Väl där hittar de en mystisk apparat som förhoppningsvis ska stoppa Otero-kriget. Ungefär så låter Never Going Back. (CS)

85. Laleh – Bara få va mig själv
Vår fantastiska musikaliska producentdrottning som aldrig viker en tum från den hon är. Nu mindre än nånsin. Hon vet vad hon vill. Hon vill bara vara sig själv. Och hela Sverige älskar det! (MK)

86. Louise Lemon – Let Me In
Ta introt från Editors überhit Smokers Outside The Hospital krydda det med Thåströms Främling Överallt ställ en av Sveriges skarpaste sångerskor vid micken och ös på med några skopor svärta, skönhet och misär. Louise Lemon klär i svart. Hon bär den färgen så det strålar om det. (RH)

87. Nick Cave & The Bad Seeds – I Need You
Dokumentären One More Time With Feeling var så fruktansvärt stark att jag först hade lite svårt att ta till mig skivan vars tillblivande dokumentären handlar om. På något sätt hamnade musiken i skuggan av kombinationen bild och musik på något skumt sätt. Men efter någon vecka funkar även skivan utmärkt. Nick Cave har aldrig varit någon muntergök och hans sons tragiska bortgång spär förstås på ett redan plågat konstnärskap. Den här låten handlar inte om sonens bortgång, men det är omöjligt att bortse från den kontexten när Cave kvider fram sin saknad i detta mästerverk. (MW)

88. Pyramido – En linje i sanden
Pyramido gör rock som är introvert och kräver att du investerar tid. Det är värt det. Sludge som får marken att vibrera. (FT)

89. Anohni – Watch me
Anohni är lack, säger stopp och nej tack till storebrorsan som stirrar på allt vi gör. Den klassiska dystopibeskrivningen vi alla surfar runt i. Alltid värt att prata om. Anohni är alltid värd att lyssna på. (HE)

90. Brian Fallon – Painkillers
Man kan ju tycka att det är ganska onödigt för Brian Fallon från The Gaslight Anthem att ge sig ut på solokarriär när det ändå är hans röst som utgör ryggraden i bandet och solomaterialet låter i stort sett exakt likadant som bandets material. Men när en låt är så briljant som Painkillers och framförs med sådan intim känsla i sånginsatsen då skiter jag faktiskt högaktningsfullt i om det står Brian Fallon eller The Gaslight Anthem på etiketten. (MM)

91. Del III – Guds dotter
Punken lever, och den bor tydligen i Göteborg. Stökigt, skramligt och helt underbart. (FT)

92. Get Well Soon – It’s Love
Vi har alla den där låten som vid första, andra, och kanske rent av tredje lyssningen, känns sådär småtråkig, men med en gnutta potential, vilket innebär att den ändå får hänga med i lyssningslistan ett tag. Så går tiden, låten spelas fler gånger eftersom den är med i listan och till slut har man fattat tycke för den. Där har ni min relation till It’s Love. Ge den tid (den tar sig till slut). (CS)

93. Jonathan Johansson – Real Thing
Jag måste ha missat att Daft Punk varit nere i skåne och hängt med Jonathan Johansson. En fantastisk sval poplåt som osar coolhet och inbjuder till de fruktigaste movesen på ett dansgolv dränkt i neon. Men inte utan att den Johanssonska smärtan ligger där och vägrar bli glömd bakom medryckande basgångar och trallande synthar. (RH)

94. Modern Baseball – Apple Cider I Don’ Mind
Kort och kärnfullt. Sköna sextondelssvallvågor av lösa hi-hat-slag drar iväg oss på en liten sväng över ekande elgitarrer i en stor ljudrymd med intensiv halvskrikig sång, som av någon anledning nästan känns… skotsk, trots att bandet är väldigt amerikanskt och hemmahörande i Philadelphia (antagligen påminner mig sången om något skotskt band, men min hjärna lyckas inte för sitt liv komma på vilket… lite Twilight Sad, kanske). Den lilla resan går i ett fascinerande gränsland mellan indie, lo-fi och emo, och det hela klaras av på under två minuter. Mer behövs inte när det hela mynnar ut i hamrande varianter av, och slutar mitt i, frasen ”this is forever”. (Dessutom har jag inget emot äppelcider). (HK)

95. Brödet – Ultra Friend
Det liksom bubblar om den här låten, den är melankoli och yster partyglädje i ett. Ambivalent, vacker och oemotståndlig på ett synnerligen märkligt sätt. Ambivalent i sin mest positiva betydelse. (MM)

96. Cherrie – Aldrig igen (må sådär)
Sveriges nya r’n’b-drottning, här med en avskalad och ärlig text ovanpå ett skönt beat. RMH-stallet fortsätter att leverera! (FT)

97.Grandaddy – Way We Won’t
Bara det faktum att Grandaddy fått för sig att återförenas gjorde att lyssningen på deras återkomst skedde i smärre glädjefnatt. När jag sedan kopplar på det mer kritiska örat drar jag slutsatsen att det inte bara handlar om ett kärt återhörande utan om en riktigt bra låt, som håller tillbörlig Grandaddy-verkshöjd och väl passar in i bandets sedvanligt mysiga syntsävliga popstilistik. Å andra sidan anmärker samma kritiska öra att det nästan är lite väl mycket ”det gamla vanliga”. Men, för att återgå till å ena sidan, det är ju inte fy piss ändå. (HK)

98. Lars Winnerbäck – Granit och morän
Låt mig vara helt ärlig. Lars och jag drar inte helt jämnt. Jag har liksom aldrig hittat honom, han har enligt mig en handfull låtar som är riktigt RIKTIGT bra, så när jag såg att han i somras hade släppt en singel var det mest en kul grej jag klickade igång den. Vet du vad? Jag blev väldigt positivt överraskad, den här låten rankar jag som en av Winnerbäcks bästa på senare år. Texten är snygg och musiken värmer sådär skönt i bröstet. (RH)

99. Petter (feat Linnea Henriksson) – Se på mig nu
Två fantastiska musiker i samarbete och det är så bra som man kan tro. (MK)

100. The Resonance – Waiting For Your Time
Det blir inte mer Broder Daniel utan att vara Broder Daniel. Så har jag sagt allt. (MM)