Vi har gjort det igen! Året går mot sitt slut och precis som ifjol sammanfattar vi det på bästa sätt genom att utse de 100 bästa låtarna från de tolv månader som passerat. Efter idogt övervägande har Drefvets redaktion kommit fram till att det var precis så här som 2015 lät…

Drefvets redaktionsjury:

Håkan Kjellgren (HK), Mikael Mjörnberg (MM), Daniel Cannervik (DC), Christian Stenbacke (CS), Ricky Holmquist (RH), Henrik Engström (HE), Fredrik Tideman (FT) och Malin Karlsson (MK).

Presenterar årets bästa låtar 2015:

1. Elin Bell – Grey is all
Att skriva en så här enkel låt är nog, motsägelsefullt nog, inte så lätt. Alls. Eller i alla fall inget man gör på beställning. Skulle jag tro – jag har ju nu rimligtvis aldrig själv lyckats med konststycket, så jag kan bara gissa att det handlar om att verkligen komma i kontakt med något inom sig och bara känna fram kompositionen.
Och när det är gjort finns där plötsligt en låt som en aldrig hört tidigare men som känns som att den alltid har funnits. En självklar låt. Med sitt självbetitlade debutalbum har Elin Bell i år visat att hon besitter förmågan att på detta sätt, som det verkar, känna fram sina alster, och redan dess inledande spår, just Grey is All, utgör ett starkt bevis då den försiktigt tassar igång för att sedan sväva upp i en stor mjuk ljudhimmel.
Produktionen har stor betydelse här, och även den känns självklar; lika okomplicerad som den är annorlunda gör den att låten, med sina svepande harmonier, landar i ett sound perfekt avvägt mellan naturligt och konstlat – för samtidigt som det är skört och naket är det hela väl insvept i fluffiga effekter (som i refrängens sångstämmor exempelvis tycks snudda snyggt vid Laurie Anderssons gamla O Superman-vocoder). Den luftiga ljudatmosfären blir som… som sammetsmarmelad.
Det hela är rysligt vackert, och när outrorundan viker ner hela paketet i en tonartsändrad à capella-bädd av stämmor är det nästan så att gåshudsknottrorna släpper från armarna och svävar omkring och myser fritt i ljudluften. (HK)

2. Amason – Kelly
En något spretig debutplatta förvisso, men den snyggaste svenska popen i år stod ändå Amason för. Fleetwood Mac-doftande ”Kelly” är ett av årets finaste ögonblick. (DC)

3. Florence + the Machine – Ship to wreck
Det finns albumöppnare och så finns det albumöppnare. Ship to Wreck dundrar igång ”How Big, How Blue, How Beautiful” och undrar om inte den titeln hade passat ännu bättre som låtnamn, för precis så känns Ship to Wreck – stor, blå och vacker. (CS)

4. Hurricane Love – You Are The Sun
En av årets mest storslagna låtar. Jag har vrålsjungit till den, jag har spelat lufttrummor till den, jag har älskat den, jag har aldrig varit i närheten av att tröttna på den. Jag får fortfarande gåshud över hela kroppen när DET DÄR partiet kickar in. Den avslutande minuten är det vackraste jag någonsin hört. Någonsin. (RH)

5. El VY – Return to the Moon (Political Song for Didi Bloome to Sing, with Crescendo)
När Mat Berninger (The National) och Brent Knopf (Menomena, Ramona Falls) slår sina påsar ihop kan det knappast bli annat än bra – och bra är precis vad det har blivit. I Return to the Moon (Political Song for Didi Bloome to Sing, with Crescendo) har duon inte bara en låt med en skön titel, hela låten andas rocklounge kryddad med Berningers spetsfundiga texter. (CS)

6. Father John Misty – I went to the store one day
Ärliga, romantiska, cyniska och syrliga Joshua Tillman. Andra skivan under namnet Father John Misty är precis den uppföljningen jag ville ha på debuten. De flesta låtarna får mig att vilja bli lycklig och olycklig för att sen bli lycklig igen – och dö. Men kanske allra mest till I went to the store one day. Bonus: Youtubea Father John misty och hugg vad som helst. (HE)

7. Ghost – From the pinnacle to the pit
Ett tungt basintro, en stompig vers och en refräng som är omöjlig att inte sjunga med i. Det är så här man snidar den perfekta låten. Bättre än så här blir det inte. (FT)

8. Jamie xx – Loud places
Allt som brittiska The XX tar i blir till ljudatmosfäriskt guld. Och när medlemmen Jamie Smith, gav sig ut på tillfälligt dj-soloäventyr gick det såklart spikrakt uppåt. På otroligt snygga och basiga ”Loud places” gästas han av bandkamraten Romy Madley Croft. Magi uppstår. (DC)

9. Kastrup – Thieves
Vad mer behöver jag skriva än att det här var den bästa låt som passerade mina öron under 2015. Det är en av de bästa låtar jag hört på många många år. Den här låten har allt, precis allt jag önskar i en låt. Det räcker så. (RH)

10. Kite – Up For Life
Ännu en EP (nummer VI i ordningen), ännu en blandning av genial,djup, mörk synthmusik. Jag hade utan större problem kunnat plocka med alla fem spår. Men EN stod ut lite extra. EN fick mig att känna lite mer. Den här låten fick mig att se en nyare sida av Kite, och jag älskade varenda sekund av den. (RH)

11. Lana Del Rey – Salvatore
En ljuvlig låt som smeker mina sinnen fullständigt. Lana förverkligar alla mina fördomar i låten som levererar nonchalans, självsäkerhet och tuggummituggande kaxighet. Vem kan få en låt att vara erotisk och ändå få med mjukglass? Jo Lana Del Rey. Låten är berusande som en dagfylla. (MK)

12. Mew – Satellites
Att Satellites är en av de hittigaste låtarna på danskarnas senaste album, ”+/-”, betyder inte att det handlar om något simpelt topplistesnickeri – nej, i vanlig Mew-ordning, är det en spretig och spruttig men också maffig historia som är proppfull med sound och takter och melodiska krumsprång, utan att kännas konstig, övermättad eller pretentiös. Det är nästan en låt som liksom inte borde funka – men Mew har alltid en förmåga att få humlan att flyga ändå, och det alldeles formidabelt, något som Satelites är ett förnämligt prov på. (HK)

13. Susanne Sundfør – Delirious
Det där 80-talssoundet som skapar associationer till så väl Cyndi Lauper som Belinda Carlisle uppdaterat med ett svalt popsound som är så modernt det bara går att vara får mig att smälta fullständigt. Dramatiskt, rakt på sak och tidlöst i ett. Årets mest träffande låt! (MM)

14. Kristofer Åström – For Tomorrow
Först kom fantastiska singeln Fine Line och jag var alldeles övertygad om att den skulle kvala in på min årsbästalista. Sen avtäckte ”The Story of a Heart Decay” oemotståndliga For Tomorrow som med råge överträffar det fina singelsäppet. Den vibrerande gitarrslinga och fenomenala duettsången leder vägen. Inte sedan Just A Little Insane har Kristofer Åström komponerat en så här briljant melodi. (MM)

15. Milk Carton Kids – Secrets of the Stars
Secrets of the Stars ringar in Milk Carton Kids kombination av stark melodikänsla, formidabelt musicerande och varsam känsla; deras trygga och mjukt bekväma plats mellan Simon and Garfunkel och Django Reinhardt i stolsraden. De hittar essensen av vad så många samtida band och singer/songwriters med folkmusikaliska ambitioner (ofta med betydligt större spadar) tycks leta efter i altcountrymyllan, och kokar ner det till 2:44 minuter av endast två gitarr- respektive sångstämmor. Vackert, vemodigt och mjukt drabbande. (HK)

16. Songs of boda – Where my hands might go
Daniel ”Boda” Skoglund har årets gitarr. Så många gånger den drivit mig till tunnelbanan. Så många gånger den har fått mig att tro att jag kan gå långt. (HE)

17. Stella Lugosi – Lovely daughter
Lovely Daughter är inspelad via micken i en dator. Lo-fi är det nya svarta! Stella Lugosi komponerade årets vackraste melodi med hjälp av akustisk gitarr och harpa. (FT)

18. The Bohicas – Where You At
Det behöver inte alltid vara så konstigt. Rakt på, pang på pungen i Portugal (eller bara på rödbetan om man vill det). Where You At är en rockdänga på sant The Hives-manér och visst känns det uppfriskande att rocken fortfarande är vid god vigör. (CS)

19. Amason – Tjugonde
Egentligen är det ju Mattias Alkberg som ska creddas här – men Amanda Bergman har ju blivit expert på ett vardagsvemod som jag inte kan värja mig emot. Allt är så jävla vanligt den 20:e. (HE)

20. Elize Ryd & Rickard Söderberg – One By One
Det är egentligen hur logiskt som helst att när en bra låt väl dyker upp i Melodifestival-sammanhang ser den svenska tv-pöbeln till att rösta bort den illa kvickt. Ony By One var borta innan tevepubliken hann så mycket som blinka, men själv är jag löjligt förtjust i Beauty and the Beast-estetiken i den pampiga refrängen. (MM)

21. Erik Lundin – Suedi
Jag diskuterade Suedi med en kompis som tyckte att Erik Lundin satte ord på uppväxten i förorten mer pedagogiskt än många andra som försökt. Och det ligger något i det. ”Trivdes bäst i orten, kanske bråkigt men aldrig tråkigt, mångfald, flerspråkigt. Kicka boll med Taiwan, sippa ayran, mat från Thailand, försöker ducka haiwan.”. Lundin är ordtrollaren som gjorde ett av årets största och mest välförtjänta genombrott. (FT)

22. Jason Isbell – How to forget
Okej, ”Something more than free” nådde inte ”Southeastern”-plattans svindlande höjder. Men höjdpunkter finns. Gott om dem till och med. Snärtiga ”How to forget” är en av dem. (DC)

23. Metric – The Shade
Metric har en förmåga att segla sin soundskuta säkert mellan catchig pop, blippig elektro, djupmaffig synth, och edm-studsiga rocktakter. I Shade ritar de en stadig kurs på sjökortet och håller den taktfast när de stävar fram med ordentlig vind i seglen; det blir medryckande hittigt utan att för den delen hänfalla till att bara flyta på mitt i farleden. (HK)

24. Refused – Elektra
Ska man visa livstecken så ska man göra det med ett eko som hörs över hela världen. Den här låten fick världens alla richterskalor att gå totalt bananas och på allvar visa att Refused är långt ifrån fucking dead. Introt. Råheten. Budskapet. Ett långfinger mot ett kyligt samhälle. (RH)

25. Tiger Lou – California Haulin
Tiger Lou tar minsann sin tid fram till nästkommande album. Förra året lanserades den suggestiva Homecomimg #2 och nu senast lanserades EP:n ”Californa Haulin” där titelspåret står som solklar favorit. Om det är någon som kan förmedla en känsla så är det Tigern. Nu får det vara nog med lockande teasers, giv oss fullängdaren nu! (CS)

26. Ulrik Munther – Du är inte ensam
Ulrik sjunger och Jonas Gardell skriver texterna. En kombination som gifter sig synnerligen väl. Nästan alla låtar på skivan är lika bra. Och inte bara bra. Väldigt jättebra. Detta är en av de låtar och ett av de album jag lyssnat på allra mest i år. Är jag ensam? (MK)

27. Brandon Flowers – Untangled Love
Det är mossigt att lista album (ungefär lika mossigt som det är att fortfarande släppa album), men skulle vi ha gjort det skulle The Killers-mannen Brandon Flowers ”The Desired Effect” ha kommit riktigt högt. Där visar mormonen att han har en bred palett rent musikaliskt. Allra bäst är hittigt driviga Untangled Love. (MM)

28. Daniel Norgren – Lonely Girl
Daniel Norgren har Sveriges fulaste keps. Men det gör inget. Daniel Norgren har Sveriges finaste röst. Jag vill ha honom på sängkanten. Begravningar. Bröllop. Fester. För och efter. Om jag skulle vuxendöpas skulle han sjunga. Två skivsläpp på ett år – det är inte rättvist mot mig när jag ska lista saker. Just nu är Lonely Girl störst. (HE)

29. Icona Pop – Emergency
Varsågod för recept: Höj volymen rejält, släpp alla hämningar och dansa loss. Detta är en så jäkla bra feelgood och upptempo-låt och var du mellow innan är du inte det efter. (MK)

30. Iron Maiden – The red and the black
En av de stora nyheterna när ”The book of souls” presenterades i somras var att Steve Harris hade tagit ett kliv tillbaka och låtit de andra medlemmarna ta större plats i låtskrivandet. Och ändå – det är den enda låten som Harris skrivit själv som är den största guldklimpen på skivan. Killen vet hur en slipsten ska dras. The red and the black är Iron Maiden till 100 procent, från whooa-körer till galopptakt. (FT)

31. Joel Alme – Våran sort
Snygga melodier och engelskspråkiga texter var han ju redan kung på. Så i år stod ännu naknare och ännu mer självutlämnande texter på svenska i fokus på Joel Almes temaplatta om en missbrukspräglad barndom. ”Våran sort” är vacker. Och den gör ont. (DC)

32. Markus Krunegård – Född Långt Från USA
Jag hade starkt börjat tvivla på kärleken till min hemstad. Vi hade haft alldeles för många konflikter på sistone. Så kom denna låten i slutet av januari och allt förändrades. Jag såg på min stad annorlunda. Visst vi kanske inte är nykära, men vi kommer nog hitta tillbaka till varann en dag. NOLL ETT ETT- Min plats i livet. (RH)

33. Daniel Norgren – Everlasting friend
Nä. Det räcker inte med en Norgren på min lista. Everlasting friend är för fin. För mycket öppen mun. För mycket klarsynthet. För mycket så som jag vill att det ska vara. Den går inte att räkna bort. (HE)

34. Editors – Ocean of Night
Om det är någon grupp eller artist som borde kunna beskriva en hel ocean av natt så är det kanske just Editors. Det släpar och det drar i början, som lugnet före stormen, där Tom Smiths mörka röst agerar totalitär kapten över skutan, för att sedan bli till pumpande Editors-disco i refrängen. Snyggt. (CS)

35. High on Fire – The Cave
High in Fire var tillbaka med ett nytt album i år. ”Luminiferous” blåser dig till stora delar ur stolen, men allra bäst blev det när bandet drog ner på tempot i tunga The cave. (FT)

36. Jonas Schwartz – Nobody
Jag fick ett mail. ”Är egentligen inne i en skriv- och inspelningsfas och denna låten passar inte riktigt in i det jag gör nu men är samtidigt för go för att kassera” skrev Jonas Schwartz. Bifogat fanns Nobody. Med tanke på hur den låter är jag heligt förbannad på musikanten för att han bestämt sig för att byta spår. (MM)

37. My Morning Jacket – Get the point
Varje liten sekund är värd rikedomar när Kentuckyrockarna My Morning Jacket skapar musik med den minsta penseln. På ”The Waterfall” märks det kanske allra tydligast på ljuva och försiktiga ”Get the point”. (DC)

38. Sabina Ddumba – Effortless
En av Sveriges vackraste röster och en av de bästa låtarna på länge. Jag får bannemej gåshud varje gång jag lyssnar på den. Välkommen på allsång, sjunger du lika högt som jag? (MK)

39. Silvana Imam – Tänd Alla Ljus
Vem som helst kan ställa sig vid en mick och säga en massa ord. Ytterst få personer kan säga samma ord och verkligen mena varenda stavelse. Ännu färre personer kan skjuta samma ord rakt in i venen på lyssnaren och skapa ett livslångt beroende. Silvana Imam levererar! Då tänker jag inte ens ge mig på den hypnotiserande slingan. Jag hade behövt tusentals tecken till för att kunna förklara. (RH)

40. Agent Side Grinder – Last Rites
Det TOOL (Eulogy)-inspirerade intro väckte min nyfikenhet. Domedagskänslan väckte lusten. Nicole Sabounés stämma väckte låten. Låten är så skrämmande mörk, så avgrundsdjup, så skräckinjagande, men på samma gång så hoppfull, så fjäderlätt och fantastiskt vacker. (RH)

41. Any Exit – Svensken
”Hoppet dansar med när vi dansar.” (HE)

42. City Calm Down – Rabbit Run
En basgång som andas gammal härligt postpunk drar igång den här kaninjakten. Ian Curtis och hans Joy Division finns där bak någonstans, på samma sätt som de gör hos exempelvis Editors eller Interpol, men här finns det också, ska erkännas, en väldans massa The Cure i soundet, med dess studsande bas, ekande gitarrslingor, tretaktsskrittande på hi-hatten och stråkiga synthmattor. Men där The Cure brukar slinka än hit, ner i de riktigt dystra gothavgrunder, än dit, till sprallig kärlekssprittande fjärilsdanser, håller sig City Calm Down med fast blick mitt emellan, med ett snyggt, snabbt driv rakt framåt – kuta på bara, lilla kanin! (HK)

43. Courtney Barnett – Pedestrian at best
Ofta är det enkla det bästa. Fyra ackord och lite ösiga trummor var allt Courtney Barnett behövde för att skapa en av årets bästa låtar. ”Over-worked and under-sexed, I must express my disinterest”. Agreed. (FT)

44. Foals – What Went Down
Borta är det matematiskt knixiga, ersätter gör det mörka, det malande och det dramatiska. Jag gillar de brittiska fölens förvandling, ”When I see a man I see a lion” är såväl passande för gruppen i sig samt en textrad som etsar sig fast längst bak i kraniet. What Went Down låter onekligen som en låt som handlar om vad det var som egentligen hände. (CS)

45. Ghost – Deus In Absentia
Maskeradligan Ghost blev mer mainstream och trallvänligt lättillgängliga på senaste skivan. Det applåderar jag storligen. Linköpingsbandet är som bäst när de är som mest lättnynnade. Deus In Absentia tar storslagenhet till en ny nivå. (MM)

46. Ida Redig – What the Hell
Vad du än gör, ta ingen skit, låt ingen lura dig med dåliga ursäkter och fega förklaringar. Ida gör det verkligen inte. (MK)

47. Ryan Adams – Bad blood
WHAT? Skulle Ryan Adams göra covers på Taylor Swifts årsgamla gamla Max Martin-dängor? En vanvettig idé? Nej, bara på pappret. Bra låtar är bra låtar. Här fick de en ännu snyggare kostym när dansmusik blir rockmusik. (DC)

48. Brandon Flowers – Diggin’ Up The Heart
Om du inte var på Debaser Medis den 7 juni i år – ja då får du skylla dig själv. Detta var en av höjdpunkterna. (MK)

49. Kitok – Downtown Mayhem
”Vem fan tror han att är, någon slags svensk Eminem eller?” Kitok klev ut på banan tidigt under året med exakt samma hetlevrade attityd som den amerikanske superstjärnan han rappar om. Magnus Ekelunds originella hiphop träffade helt rätt, Downtown Mayhem är ett av flera väldigt vassa spår på debuten ”Paradise Jokkmokk”. (MM)

50. Laser & Bas – Dansa så
Så formidabelt udda men samtidigt så självklar. Visst har Carl Johan Lundgren tagit med sig sina personliga anslag – det befriande raka iaktagelserna från och den lite sömnigt oansträngda rösten – från det framlidna Vit päls till den nya duon med Ola Johansson, men där de förstnämnda i det närmaste var normcore-indie hoppar Laser & Bas här i ett slickare finurligt discosound. Låten fyller liksom ett tomrum i musikpusslet och det på samma sätt som dess text tar sig an en del av (det allmängiltiga) musikämnet kärlek som sällan tillreds plats i låttexter – de där tillfällena i den knoppiga förälskelsen när vi är ute på lokal, där hon dansar – ja, ”så” – och ser så jävla lurig ut. (HK)

51. Liturgy – Follow
Liturgy med bandledaren Hunter Hunt-Hendrix i spetsen tog begreppet black metal, bröt ner det i småbitar och satte sedan ihop det i sina egna vrickade konstruktioner. Liturgy är en av årets stökigaste och samtidigt vackraste låtar. (FT)

52. Of Monsters and Men – I Of The Storm
Hur följer man upp genombrottet och framgången med indiepopdängan Little Talks? Med en långsam indiepopballad förstås. Skönheten sitter i kontrasten – Nanna Bryndís Hilmarsdóttir ger friska vibbar av en ung Björk vilket knappast kan ses som något negativt. (CS)

53. Susanne Sundfør – Darlings
Två minuter och 39 sekunder storslagenhet. Det är ganska mycket gåshud om en tänker efter. PS. Jag älskar norska ö:n. (HE)

54. Darin – Ta mig tillbaka
Älskar att Darin sjunger sammetspop på svenska, med sin sammetslena röst och sina sammetsbruna (?) ögon. Det här är så bra att jag vill krypa ur skinnet. (MK)

55. Deportees – Dark horse
Lika säkert som att solen går upp lika säkert vet man vad man får av ett nytt Deportees-album. Dock ska man inte låta sig luras av den vackra popskruden, det existentiellt ifrågasättande djupet finns i texterna. Dark Horse är ett praktexempel på detta. (CS)

56. Feivel – Already Standing
I jakt på inspiration snubblade jag in i en spellista från en stor musikpublikation. Den var kass. Rövkass. Proppad till bredden med olyssningsbart indiecred. Men där bland allt utstuderat image-mög fanns den – Already Standing. Den som söker skola finna, ibland måste man tröska mängder av skit för att nå fram till guldkornen. Feivel svarar för en av årets allra vackraste, mest omskakande låtar. ”You’re changing the steps as I learn them”. Poesi! (MM)

57. Ghost – Cirice
Ghost är bra på att vara både vara nyskapande och bada i klyschor på samma gång. På ”Cirice”, första singeln från plattan ”Meliora”, gör de just det. Och det blir en metalfest med extra allt. (DC)

58. Jonas Lundqvist – Vissa nätter
En omedelbar hit. ”Ba-ba-baaa” och det smittande gitarrkompet sätter sig på hjärnan direkt. Att gå hem genom en regnig sommarnatt och lyssna på den här låten… För maximal upplevelse bör en förresten se videon också, där Jonas Lundqvist stuffar loss framför en spegel. (FT)

59. Leon Bridges – River
Ren flax att jag hittade River, som helt ärligt är den enda låten med Leon Bridges jag har hört. Jag hade Youtube-kväll med mig själv och var svältfödd på något annat. A take away show, som varit vägvisare så många gånger, löste biffen. (HE)

60. Marina and the Diamonds – Immortal
Den här gången handlar det inte om att vara en robot men väl om en önskan om att vara odödlig. Marina Diamandis har ett imponerande röstregister men också en speciell nerv i sina låtar, är det inte halvskruvat så är det porslinsskört – skönt stört! (CS)

61. Michel Dida – Höru Mej Bae (remix)
Hur gör man en fantastisk låt bättre? Det finns väl egentligen inga genvägar eller mallar för just det framgångsreceptet. Men Michel Dida valde en rätt så bra väg, han ringde in Cherrie, Sabina Ddumba, Silvana Imam, Seinabo Sey, Mapei och Zara Larsson. Resten är hiphop-sveriges fetaste historia. (RH)

62. Sandra Vilppala – Rista forever i hennes hjärta
Så fort jag såg titeln ramlade jag kär. Den var och är nog den vackraste titeln jag sett på en låt, sen blev jag ju minst lika kär i låten efter att ha lyssnat på den. Jag blev upprymd,själaglad och helt till mig. Det är när popmusik träffar mig såhär som jag finner hopp om livet. (RH)

63. Ida Redig – Out of your mind
Jag vill inte gå, snälla får jag stanna och försvinn ur mig huvud för helskotta. Jag älskar dig. Inte. Vad jag hatar dig när jag älskar dig. Ida har satt musik på våra ord. För vi har alla varit där. Sen skrev hon ”What the hell”? (MK)

64. Laser & Bas – Samma snack
Jag har haft turen att höra den här låten med två gästartister. På skiva med Alice Boman och live med Iris Viljanen. Och balladen gör sig precis lika bra när den är präglad av Alice fina skånska som Iris vackra finlandssvenska. (FT)

65. Min stora sorg – Min stora sorg
Min stora glädje. Men jag upptäckten den sent. Jag kommer gråta, springa, skratta, kratta och vara kär till den här låten långt in på 2016. (HE)

66. Nicky William – Future Lover
Han dök upp som ett förband och någon låt senare spelade han en av huvudrollerna i höstens vackraste historia. DEN låtajäveln inte bara etsade sig fast i mig, den har för alltid tatuerat in sig i mitt hjärta. Känn på den här raden: ”I like to dream of love, but lately I´m falling in love with dreaming” Herregud så vacker. (RH)

67. XOV – Lucifer
När XOV sjunger ”now I’m a hater”, ”lucky motherfucker” och ”pull the trigger, no doubt” skaver det lite extra för att hans musik låter som ett familjevänligt Swedish House Mafia. Kan inte låta bli att gilla. (DC)

68. Westkust – Swirl
Westkust har skopat upp det bästa från 90-talets gitarrjord – lika delar brittisk shoegaze, amerikansk lo-fi och svensk indieenergi och odlar ur den upp en växtkraftigt 2015-planta. De låter det gamla fuzz-arvet svepa en balja kaffe, lyfta blicken från skorna och virvla på framåt i en rasande fart, med lagom många blickar över axeln. (HK)

69. Death Cab for Cutie – Little Wanderer
Denna lilla vandrare hade lika gärna kunnat ha funnits med på soundtracket till ”Lost in Translation” (2003) som att den finns med på Death Cab for Cuties senaste fullängdare ”Kintsugi”. Insnärjd i en vacker popskrud gömmer sig den universella känslan av längtan och åtrå. (CS)

70. Den Svenska Björnstammen – Förlåta eller svika
De östgötska björnarna levererar och är sitt sound trogna. Precis som jag är trogen dom. (MK)

71. Deportees – Love Me Like I’m Gone
En av höjdarna från en av årets finaste svenska popplatta. Ett norrlänskt vemod som bokar biljett till varmare breddgrader, ett hundspann som får popvingar och flyger iväg över land och hav, men med en hemlängtan som håller det hela ständigt stabilt styrt genom en storslaget snygg ljudrymd. (HK)

72. Eaves – Pylons
Jag förstår inte män med mustiga skägg som bär mössa även på sommaren, har förkorta byxor och tycker att saker som surdegshotell och shabby chic är högst rimliga företeelser. Jag förstår inte män som, trots att de är riktigt skogshuggarskäggiga, avgudar andra skäggiga män som sjunger ljust och subtilt i grupp. Jag borde inte förstå Eaves. Men jag älskar Pylons. Naturligtvis borde jag ha förstått att han är renrakad och ser ut som ett barn av grungen. (MM)

73. Mumford & Sons – Tompkins square park
Bo Kaspers internationella motsvarighet går hem i stugorna med sin hitvänliga americanapop. Indiepoppiga ”Tompkins square park” går i alla fall hem hos mig. (DC)

74. San Fermin – Ladies Mary
Barockpopp från supergänget i San Fermin. Vill du ha semistorslagenhet, halvknasiga takter och blås tryck på play. (HE)

75. Sthlmiana – Transit
Sthlmiana var en av höstens absolut trevligaste överraskningar. Av åtta urstarka låtar så träffade Transit mig rakt i hjärtat från första lyssningen ”Du greppar min hand, och jag bryr mig inte om var vi landar”. Ren och skär kärlek. (RH)

76. Tribulation – Strange gateways beckon
Ghost och Iron Maiden i alla ära – när det gäller årets hårdrock var det Tribulation som skapade den mest solida och rökelsedoftande upplevelsen. Många förknippar felaktigt dödsmetall med tekniska kännetecken som blastbeats. Med ”The children of the night” visade Tribulation att det handlar om att skapa en äkta känsla, medlen är oviktiga. De meckiga trummorna är en av anledningarna till att skivans öppning Strange gateways beckon är min favorit. (FT)

77. Bleachers feat. Sia – Like a River Runs
Att Bleachers valde att plocka in en drös gästartister och modellera om alla låtarna på sitt 2014-album ”Strange Desire” till ett (typ) helt nytt album var ett smart och roligt drag – och att med Sias både intensiva och sårbara sång göra om Like a River Runs från en redan stark schlagerdänga till en stråktyngt gråtmild ballad var en av musikårets smartaste idéer! Snyggt smärtsamt och härligt hjärtkramande. (HK)

78. Chvrches – Leave A Trace
Det kan mycket väl vara så att ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce, fine, men INGEN sjunger electropop lika vackert som Lauren Mayberry. Den här låten är och förblir mitt starkaste bevismaterial. Case closed. (RH)

79. Elin Bell – Round and round
Hon är så sjukt talangfull och intressant och det förvånar mig djupt att vi inte hör och ser mer från henne. Lyssna på hela albumet som denna låten bor på. Round and round. Så att säga. Ja, Göteborg hälsar. (MK)

80. Makthaverskan – Witness
Makthaverskan kanaliserar allt som är Broder Daniel och svensk ur-indie i den här treminutersdängan. Melankolin är ingjuten i låtens hela väsen. Dåtid och nutid i en fantastisk smältdegel. (FT)

81. Rihanna (feat. Kanye West feat. Paul McCartney) – FourFiveSeconds
Redan namnuppställningen får det att vattnas i munnen i denna clash av musikaliska tidsepoker. Att det dessutom låter ganska tidlöst är ett plus för låtens framtida hälsa. (DC)

82. Seinabo Sey – Hard time
Egentligen är det inte albumversion som fått mig att lyfta på händerna. Det är hur de använder bussens glas som får mig att vilja sjunga varje gång jag åker kollektivt. (HE)

 

83. Dolores Haze- Touch Me (edit)
Det stod lite och vägde vilken version av den här låten som skulle få vara med på den här listan – och det inte för att den här singelvarianten och albumversionen är lika varandra. Tvärt om – där singelversioner och albumdito alltsomoftast mest skiljer sig i någon halvminuts speltid eller lite enklare produktionsnyanser är denna singelversion av Touch Me väsens- och genreskild från albumvarianten (utan att det för den delen blir några tvivel om att det är samma låt i grunden). Här är det välpolerat dansgolvselektroniskt och topplistevänligt, medan versionen på albumet är väl inhugget i plattans skrängitarriga rockstruktur. Det här gör inte singelversionen på något sätt vare sig sämre eller mindre genuin – den är helt enkelt bara mer anpassad till att dansa på egna ben, svängande under pulserande klubbstrob, medan albumversionen stompar och skallebangar med rockpubliken. Och här är det ju låten snarare än albumet som ska lyftas fram, så det fick bli singelversionen… (HK)

84. Filip Lundgren – Är Det Du
Jag trodde (på allvar) att det här skulle bli året Slå Mig Hårt I Ansiktet.. men än så länge har inte den stora massan hittat den. Men jag fann den och jag har dansat mig vilse till Filip Lundgrens norrländska stämma många gånger sen dess. En helt fantastisk popexplosion. (RH)

85. Hasse Andersson – Guld och Gröna Skogar
Du kan ta mig ur Skåne, men du kan inte ta Skåne ur mig. Jag kan garantera att denna är ett stående inslag på både för- och efterfester i min skånska hemstad med allsångsinstaster som skulle få Skansen att skämmas. Jag älskar låten och jag älskar Hasse! (MK)

86. Maxida Märak – Mitt största fan
På en av årets mest catchiga melodislingor rappar Maxida ett svar till sina hatare. ”Trackar unga starka brudar, kallar oss för fittor. Kan du inte snälla komma på något originellt? Säga pundare och hora börjar eka ganska gällt.” En låt fylld till bredden med fuck off-attityd. Att Maxida också tar in den samiska kulturen med jojk i bakgrunden gör hennes hiphop till en av Sveriges mest originella. (FT)

87. Metric – Lie Lie Lies
Musiken är nästan provocerande enkel men ändå finns det något som gör att man riktar uppmärksamheten mot kanadickerna i Metric. Kanske är det något i Emily Haines snudd på släpiga, snudd på nonchalanta, sångstil eller också är det bara en bra låt – vem vet (och vill vi egentligen veta)? (CS)

88. Papa Roach – Devil
Papa Roach har aldrig släppt någon direkt bra skiva, men varje släpp brukar i alla fall innehålla några ruggigt snygga låtar. I år hette den Devil. Det är catchig modern metal när den är som allra bäst. (MM)

89. Skraeckoedlan – El monstro
Skraeckoedlan hamrar ner dig 200 meter i jorden med den här släggan till låt. Tunga riff i all ära, men det är sången som gör El Monstro till en av årets mest minnesvärda låtar. Först är det gästande Matilda Mård som imponerar med vacker sång. När Robert Lamu sen kommer in med sin kraftfulla och samtidigt återhållsamma stämma som går hand i hand med melodin på ett helt utsökt sätt är det bara att kapitulera. Bergen skakar, träden slits upp med sina rötter och hela jordklotet vibrerar. Den här låten är en jävla naturkraft. (FT)

90. Teddybears – Broken heartbeat
Beenie Man, snygga beats och en funkbas. Teasing my mind with my melody. (DC)

91. Kristofer Åström – Fine Line
Kristofer Åström goes Tom Petty and I like it! Efter den helgjutna superplattan ”Rainaway Town” (2007), har Kristoffer Åströms senare släpp varit tämligen ojämna historier innehållandes guldkorn varvat med sågspån. Fine Line hör till den förstnämnda kategorin, rak, enkel med tydligt budskap om svårigheten med att balansera på den fina linan. (CS)

92. Little Children (feat. Tityo) – Traveling through darkness
Jag tänker på Don Henleys gamla dänga “The boys of summer”. Vill sitta i en bil på en solig landsväg med vinden i håret. Men i en svensk indieuppdatering, med Titiyo i baksätet. (DC)

93. Owl City – This Isn’t The End
Jag sålde en lägenhet och gjorde bokslut över många långa år i en stad i somras. Sista natten satt jag där i den ödsliga lyan, bland de sista flyttkartongerna och drack upp kylens sista lageröl (nå väl, det var nog i ärlighetens namn Sitting Bulldog, men lageröl ger bättre flyt åt texten) och av en ren slump kom den här melodin på. Det blev snabbt repeat. This Isn’t The End Norrköping, på ett eller annat sätt kommer jag alltid tillbaka… (MM)

94. Tame Impala – Eventually
En hajpad låt som också sticker ut mest och bäst från årets likaledes hajpade albumsläpp från Tame Impala, ”Currents”. Med sin spretighet kommer Eventually närmare Tame Impalas ärliga uttryckskärna än de flesta andra av bandets låtar (vilka, ärligt talar, stundom kan vara lite pretentiösa i sin ytliga egenhet). Hopplocket av beståndsdelar, med tvära kast mellan pompös ljudbombastik och studsiga, orgelgrundade falsettverser, mellan glittrigt trånande och meditativt susande ljudsvep. Sammantaget blir det en taktfast kontrastverkan som Tame Impala hanterar med indiesäker hipsterhand. (HK)

95. The Bongo Club – The Hush Hush Song
Attityden inte bara tränger genom låten, den misshandlar sig fram till lyssnaren. Blev knockad första gången jag klickade på låten. Blir lika imponerad nu av attityden, känslan för melodi och den ungdomliga uppkäftigheten. En av årets mest välljudande käftsmällar. (RH)

96. Thåström – Kom med mig
Släpande segt och långsamt trevande. Kom med mig. Också. (MK)

97. Chvrches – Never Ending Circles
Betryggande hård och djup elektronisk tyngd som lyfts upp med fjäderlätta melodislingor och skir men stark sång. CHVRCHES det rör sig över samma soundlandskap som exempelvis Metric och Grimes ofta befinner sig i. Med stabilt pulserande driv håller sig Never Ending Circles sin synthnostalgi trogen, samtidigt som den är snyggt modern utan att för den delen riskera fastna i ytlighet. (HK)

98. Höga Berget – Hisingen Sunset
Alla vägar bär till Hisingen, det vet alla som någon gång råkat köra fel i Göteborg. Men det gör kanske inte så mycket om solnedgången på den göteborgska ön är lika vacker som den här låten, signerad Örebro-trion Höga Berget. (MM)

99. Jason Derülo – Want to Want Me
Jag gillar musiken, men texten stör mig ju mer jag lyssnar på den. Den är dålig och objektifierande.
Blä. Och ändå dansar jag? Hej motsägelsefulla 2015. (MK)

100. Sleater-Kinney – No cities to love
Under årets första månad släppte Sleater-Kinney sin halvtimmasattack till återkomst. ”No cities to love”. Titellåten är kronjuvelen med skönt driv och konstig text. ”There are no cities to love, no cities to love. It’s not the cities, it’s the weather we love!” – vad är det ens? En kommentar på livet som turnerande rockband? Kritik mot USA:s infrastruktur? Jag vet inte men jag älskar det. (FT)