Året går mot sitt slut och hur sammanfattar man 2014 på ett bättre sätt än genom att utse de 100 bästa låtarna från de tolv månader som passerat? Drefvets redaktion  har slagit sina kloka (?) huvuden ihop för att utse de bästa spåren från det gångna året.
Här har ni resultatet.

Drefvets redaktionsjury:

Håkan Kjellgren (HK), Mikael Mjörnberg (MM), Daniel Cannervik (DC), Viktor Ander (VA), Christian Stenbacke (CS), Josefin Landhagen (JL), Ricky Holmquist (RH), Henrik Engström (HE), Fredrik Tideman (FT) och Malin Karlsson (MK).

Presenterar årets bästa låtar 2014:

1. Hozier – Take Me to Church
Jag får lite vibbar av att den här låten på något sätt är 2014 års motsvarighet till Somebody I used to know. Nu har den förvisso inte nått samma viralitet som belg-australiensaren De Becker uppnådde tillsammans med Kimbra 2012 – men så är Hozier också en lite starkare låtsnickrare, och jag hoppas att han kommer hänga kvar i vårt medvetande och våra högtalare bättre än Gotye gjorde. (HK)

 

 

2. Blaudzun – Promises of No Man’s Land
”Ett överdjävligt magiskt nummer till musikalisk eufori” och ”Låten som kan få luften att självantända av briljans”. Att citera vad jag själv skrev under våren när den här driviga biten musikhistoria släpptes loss i etern säger egentligen allt. I mitt tycke årets i särklass bästa melodi, utan någon som helst konkurrens. Skruva upp volymen! (MM)

3. Seinabo Sey – Hard Time
Seinabo Sey har hamnat på såväl frimärken som Allsång på Skansen-scenen utan att ens ha släppt ett debutalbum. Men med en singel som Hard time är det världens mest självklara grej. Sey är en superstjärna och Hard time låter precis så kaxig som den borde. (DC)

4. The War on Drugs – An Ocean in Between the Waves
Om The War on Drugs hade överraskat lite mer på scenen hade de kanske varit världens bästa just nu existerande band, nu får de nöja sig med världens bästa just nu existerande studioband. An ocean in between the waves med sina fantastiska Mark Knopfler-gitarrer och höga trumtempo är sju minuter som skulle kunna pågå in i evigheten. (DC)

5. Little Jinder & Melo – Inga E Som Vi E
Little Jinder och Melo knockar oss totalt med denna spröda poplåt. Vi gissar att den kommer att spelas flitigt på bröllop om några år när klubbkidzen som hittade varandra i Stockholmsnatten 2014 har växt upp och ska stadga sig. (VA)

6. First Aid Kit – My Silver Lining
Så kom då det definitiva genombrottet. Från att ha sett systrarna Söderbergs första staplande steg på en dansbana i Hultsfred i mitten av 2000-talet till att se dem spela på stora talkshows i USA, visst är det en mäktig känsla. Välförtjänt är det också, albumet ”Stay Gold” är just helgjutet guld och My Silver Lining är en riktigt välsvarvad låt fylld av känsla och vackra harmonier. (CS)

7. Kent – La Belle Epoque
Första singeln från årets ”Tigerdrottningen” både älskades och hatades. Belackarna gnällde om banalitet och plattityder, men genialiteten ligger i enkelheten, säger jag. Monotona La belle epoque är tyvärr en träffsäker bild av det kalla svenska 2010-talet. (DC)

8. Coldplay – Ink
Jag fastnade direkt för den rofyllda sinnesstämning man vaggas in i genom musiken. En myslåt som jag kan lyssna på hur många gånger som helst på raken och komma på mig själv med att småle till. (JL)

9. Hurula – 22
Det finns så otroligt mycket svärta och ledsamhet i uttrycket. Om en barndomsstad i backspegeln, men i texten döljer sig mängder av vackra minnen. Hurula fångar verkligen känslan. Det var omöjligt att sluta lyssna på låten. Man hittade nya små höjdpunkter vid varje lyssning. (RH)

 

 

10. Lana del Rey – Black Beauty
Alla tipsade om Ultraviolence (låten), men det var Black Beauty som fastnade – mitt i ett hångel dessutom. Testa. Mycket bra hångellåt. (HE)

11. Les Big Byrd – Back to Bagarmossen
En låt som går att nynna på i oändlighet – antalet timmar jag har haft gitarrslingan på hjärnan är omöjliga att räkna. Back to Bagarmossen är en sådan låt som man fastnar för direkt, det finns en sådan jävla kraft i den. Som att få hjärnan krossad av en citronskiva svept runt en guldtacka, för att citera ”Liftarens guide till galaxen”. (FT)

12. Linnea Olsson – I sat down next to you
Total sexiness! Hetare än såhär blir det inte. Vetskapen att låten ord för ord dessutom är självupplevd kryddar det hela extra. Spännande och hett! Precis som Linnea på scen med sin cello. (MK)

13. Sam Smith – Stay With Me
Få har nog missat 22-årige Sam Smith, den gudabenådade rösten från Cambridgeshire. Men om någon har gjort det: varsågod. Njut av fulländningen i Stay with me. (DC)

14. Sia – Chandelier
Det går inte att komma ifrån: Sia har gjort årets låt, ett alster som fångar det introverta och det extroverta och allt däremellan. Detta personliga drama, ironiskt förklätt till glättigt party-anthem, kröner hennes ovanliga förmåga: att förnämligt lyckas göra musik med såväl tokträffsäker hitlistighet som gripande innerlig äkthet. (HK)

15. Tiger Lou – Homecoming #2
Det är säkerligen ingen slump att Rasmus Kellerman, i form av sitt alter ego Tiger Lou, väljer en låt som handlar om att återvända som första livstecken på flera år. För precis så känns det: Tigern är tillbaka. Om än inte helt som vi är vana att höra honom. Homecoming #2 innehåller nya intressanta element, helt rätt i tiden, som gör längtan efter nästa fullängdare desto starkare. (CS)

16. Titiyo – Drottningen är tillbaka
När drottningen kommer tillbaka gör hon det på svenska, producerad av Dante och Sakarias. Magisk låt som snabbt blev sommarens soundtrack. (VA)

17. Atmosphere – Flicker
Samtidens – kanske till och med historiens – tveklöst bäste textförfattare gör en låt till sin döde vän. Resultatet är inget annat än fullständigt briljant och hjärtskärande vemodigt. (VA)

18. Hozier – Cherry Wine
I skuggan av Take me to church ligger den lite mer stillsamma Cherry wine. Men känslan i Hoziers röst och nakna gitarr är större än alla kyrkor tillsammans. (HE)

19. Lana del Rey – Brooklyn Baby
I slutet av 2012 lät jag henne toppa en årsbästalista med fantastiska eposet ”Ride”. Nu har hon nästan gjort det igen. Plattan ”Ultraviolence” är magnifik med all sin svärta och Brooklyn baby är en blänkande krona på verket. (DC)

20. Nicole Sabouné – So This Is It
I ett gränsland mellan pop och rock lyckades Nicole Sabouné slå an en oerhört dramatisk sträng i sitt bästa spår från debutalbumet. De desperata larmandet, den snudd på besatta sången och refrängens gälla arrangemang har en snudd på hypnotisk inverkan på mig. (MM)

21. Thomas Stenström – Dirty Harry och en tung refräng
På en skiva som innehåller en av årets absolut bästa poplåtar fanns en låt som i min värld var snäppet bättre. Behövs ytterligare motivering? (RH)

22. Vanhelgd – Dödens maskätna anlete
Riffen är lika elaka som den svenska texten (”En ström av svarta själar slukas vid avgrundens djup, frigjord från jordelivets helvete, förlösning i graven”). Att årets bästa dödsmetall kommer från min hemstad Mjölby är förvånande och helt underbart. (FT)

23. Action Bronson – Easy Rider
Tillbakalutad rap över en briljant sampling av turkisk folkmusik från sjuttiotalet, kan det bli bättre? Allas vår favoritkock skruvar upp förväntningarna rejält inför albumsläppet i januari. (VA)

24. First Aid Kit – Shattered & Hollow
Det är inte stämsången eller folktakterna som gör det för mig. Den här gången handlar det om den simpla sanningen. Och för det kommer jag alltid älska den här låten. Jag är hellre trasig än tom. (HE)

25. FKA twigs – Two Weeks
Vänt och flyktigt, skirt och sårbart men samtidigt kaxigt och dominant, invävt i en elektronisk ljudbild som riktigt sätter klorna i en. Tahliah Debrett Barnett, AKA FKA twigs, visar imponerande innerlighet och producentkompetens som sammantaget vilket i Two Weeks blir både mäktigt, sexigt och storslaget modernt. (HK)

26. Foo Fighters – The Feast and the Famine
Formulan för hur Herr Grohl med vänner skriver rockskivor är tämligen enkel. Varje skiva brukar innehålla ett par riktigt bra spår samt ett par inte fullt lika bra spår. Så även på senaste släppet ”Sonic Highways” (med en tillhörande, för mig väldigt tilltalande, dokumentärserie på HBO). The Feast and the Famine är en riktigt rackarökare till rockdänga som kommer att dåna fint över Ullevi senare i sommar. (CS)

27. Josef Johansson – Hela natten
Hela natten, min favoritlåt från årets Eurovision. Den väckte en omedelbar förälskelse redan första gången jag hörde den framföras. Varm, mysig och ger längtan efter att få hålla om någon speciell hela natten. (JL)

28. IIIII (Lines) – People
En sen bubblare som slog sig in i medvetandet och sedan vägrade släppa taget. Första smakprovet från nästa års stundande ep är popperfektion med utsökt gästsång av Adele Kosman. Ett framtidsnamn att vänta sig stordåd från. (MM)

29. Nicole Sabouné – Care Too Much
En fantastisk debutskiva där egentligen alla låtar hade platsat på denna lista. Men en står ut, en låt spelades lite mer än de andra. Rösten, arrangemanget, trummorna. Jag föll direkt. (RH)

30. Calvin Harris – Summer
Summers glada partytoner ger mig varma minnen från sommarens nätter. De som man aldrig ville skulle ta slut och dansades bort in i gryningstimmen med den ljusa himlen som tak. (JL)

31. First Aid Kit – Cedar Lane
När Klara och Johanna Söderberg sjunger ”something good will come out of this” låter det som ett blygsamt skämt framfört i stämmor. HALLÅ, NI ERÖVRAR JUST NU VÄRLDEN! (DC)

32. Honungsvägen – Kroppen din och hjärtat mitt
Låten släpptes för mer än ett halvår sedan och är fortfarande det enda vi fått höra från den stjärnspäckade Umeågruppen. Tidsbrist på grund av andra åtaganden kanske, eller bara en ambition av kvalitet före kvantitet. Hur som helst, kvalitet finns det gott om här. Christina Karlssons spröda röst är kronan på det fantastiska indiepopverket. (FT)

 

[soundcloud url=”https://api.soundcloud.com/tracks/144172725″ params=”auto_play=false&hide_related=false&show_comments=true&show_user=true&show_reposts=false&visual=true” width=”100%” height=”450″ iframe=”true” /]

 

33. Jessie Ware – Pieces
Själfull innerlighet som vemodigt smeker från mjuk vers, via en snygg stegring till vackert stråkintensifierad hjärtsmärta. Och det utan att Jessie Ware tappar sin sköna och nästan underdrivet försiktiga känsla. Soul anno 2014. (HK)

34. José Gonzalez – Every Age
José funkar i storslaget Hollywood-soundtrack men är bäst så här. Med nylon på gitarren och gråten i halsen. Farligt nära Rodríguez Cause. På ett bra sätt. (HE)

35. Kent (feat. Beatrice Eli) – Godhet
Det blir alltid till något speciellt när Kent lånar in sångassistans i sina låtar. Varför det allt som oftast är kvinnlig sångassistans kan man fundera över, eller också gör man det inte alls: är det bra så är det bra. Och bra är det. Extra kul är det förstås att få upp ögonen för den å så duktiga Beatrice Eli. Ren bonus. (CS)

36. Kent – Skogarna
En av årets mest hajpade skivor. Kent tjuvstartade med att släppa några låtar innan storsläppet. Det här var en av dem. Och det var den bästa på nya plattan. (RH)

37. Markus Krunegård – Du stör dig hårt på mig
Jag störde mig, jag störde mig och jag störde mig på den här låten. Så mycket att jag nu är omvänd. Jag gillar dig Mackan. Det svänger och jag älskar’t! (MK)

38. Sage Francis – Cheat Code
I år har Sage Francis lyckats med något som han inte klarat av sedan Non Prophets ”Hope”: släppt en jämn skiva som är bra rakt igenom. Och Cheat code är det bästa av det bästa. (VA)

39. State of Grace – Bliss
Det var inte bara jag som föll som en fura när Drefvet körde videopremiär av den här hitlåten tidigare i år. Att döma av besökarströmmen var det fler som fastnade fullständigt för det studsiga popanslaget i den förföriskt driviga rocklåten. Texten må vara banal, synthslingan får mig att aldrig vilja sluta lyssna. (MM)

40. Amason – Ålen
Amanda Bergmans skönt sträva stämma håller varsamt men säkert i de vackert samtidspoetiska stroferna, precis som den monotona rytmen greppar tag i de mjukt flytande harmonierna. Både flyktigt och stabilt. Lite motsägelsefullt, liksom – men det är det å andra sidan att lyckas hålla ett så här stabilt grepp om en ål. (HK)

 

 

 

41. Den Svenska Björnstammen – I förhållande till
Björnarna levererade en sorgsen, själfylld tung och plågad låt med glad melodi direkt från den röda stugans långa ide. (MK)

42. First Aid Kit – The Bell
Stämmorna. Känslan. Stämningen. Ett av alla underbara russin ur kakan. (RH)

43. Interpol – All the Rage Back Home
Första gången jag såg Interpol förstod jag aldrig grejen, vem var snubben med Ian Curtis-komplexet? Sedan dess har inte mycket förändrats, Paul Banks sångprestation påminner fortfarande till viss del om den forna Joy Division-sångaren, men där slutar också liknelserna. Skillnaden är att jag nu förstår grejen, All the Rage Back Home är klassisk Interpol. (CS)

44. Magic! – Rude
Trots historien låten förmedlar en väldigt glad låt tack vare reaggesoundet. Den får mig på gott humör. (JL)

45. Röyksopp & Robyn – Do it Again
Avdelningen lyckade samarbeten fortsätter att leverera. I all sin enkelhet. Det är inga djupa obskyra filosofiska budskap i texten (inte för att Robyn brukar ha det i sina texter), musiken har till uppgift att få dig att röra på fötterna. Röyksopp + Robyn = har gjort det igen. (CS)

46. Systemet – Kattresan
En fantastisk syntdoftande låt som jag fastnade för redan vid första lyssningen. (RH)

47. Thomas Stenström – Blixtar och dunder
Jag blir tonåring och odödlig av Thomas Stenström. Blixtar och dunder får mig att tro att jag kan åka skejtbord, bli kär vid ett ögonkast och vända på pannkakor genom kasta upp dem i luften. När saxofonen blåser ut är jag snabbast i världen. (HE)

48. Thomas Stenström – Elvis, Einstein & jag
Att var och varannan tonåring bönat och bett om att bli tillsulad i ansiktet den här hösten är helt och hållet Thomas Stenströms fel. Men faktum är att den rörande ungdomsrealismen i Elvis, Einstein & jag utgör det allra vassaste spåret på ”Fulkultur”. För när man blivit slagen i ansiktet, då reser man sig upp och låter aldrig, aldrig någon sätta sig på en igen. (MM)

49. Beck – Blue Moon
Vemod och ensamhet. Marschvispande trummor och drömska körer. Jag behöver inte mer. (HE)

50. Ghostface Killah (feat. Kool G Rap, AZ & Tre Williams) – The Battlefield
”Boom bap, original rap”; vad mer kan man säga? Wu tang-veteranen Ghostface tar hiphopen tillbaka till sina rötter, uppbackad av bland andra legendarerna AZ och Kool G Rap. (VA)

51. Hurricane Love – Nowhere to Go
Kören! Kom igen, lyssna på kören! Inledningen, som senare också visar sig ha en viktig helhetsroll, i den här lilla popkaramellen är så bitterljuv att det nästan är löjligt. Fullkomligt omöjlig att värja sig mot. Jag blir glad och eftertänksam på samma gång. Precis så som musik fungerar när den är som bäst. (MM)

52. Lorentz – Där dit vinden kommer
Jag tog mig med tveksamhet an ”Kärlekslåtar” efter den enorma hypen. Först när jag kom till spår fem tände det till på riktigt. Det där gitarrklinkandet, den feta kören och det tunga beatet. Senare har jag fattat tycke för hela skivan, men i synnerhet Där dit vinden kommer får mig att vilja leva life. (FT)

53. Markus Krunegård – Helli
Krunegård tar på sig vuxenhatten och ger sin dotter kloka livsråd och berättar hur det kommer vara att växa upp. ”Du kommer bli så kär att du måste kräkas, du kommer bli så kär att du inte kan äta” – en textrad som går rakt in i solar plexus. Som om texten inte vore bra nog går låten dessutom över i ett helt fantastiskt jam. HOO–YA! (FT)

54. Mogwai – Heard about you last night
Den som besökte högljudda Mogwais spelning på Cirkus i mars utan öronproppar är förmodligen hörselskadad i dag. Stackare, som då aldrig mer får höra mästerverk som Heard about you last night. (DC)

55. Sophie Zelmani – Should I Tell You
Svalt, skönt och gungigt från en alltid toksäkert levererande Sophie. (MK)

56. The Beta Machine – The End
Mumsigt Goth & Blandat från USA:s sydvästra landsända. Ambitiös men märkligt opretentiös Hollywood-emo (”hollymo”?) med stänk av gammal industrisynth som här lyckas vara både intensivt drivig och skönsömnigt sammetslen. Ser fram emot mer från denna supergruppiga konstellation (med tentakler i bland annat band som A Perfect Circle, 30 Seconds to Mars, Nightmare and the Cat, Ashes Devide och Puscifer). (HK)

57. Beat The Heart – Like Marylou
Storslaget. Emotionellt. Och alldeles alldeles underbart vacker låt. (RH)

58. Dej Loaf – Try Me
Detroits senaste stjärnskott presenterar sig med besked. Det här är släpig autotune när den är som bäst och Dej Loaf har definitivt framtiden för sig. (VA)

59. James Vincent McMorrow – Gold
Ärligt talat så hör jag inte ett ord av James Vincent McMorrows falsett. Men skitjävla samma. Tvättäkta känsla och klaves. (HE)

60. Killers Walk Among Us – Silence Is Golden
”Now it’s time for me to let this go […] it’s over for me” sjunger Stefan Holmberg i Bonjour Tristesse, det bästa spåret på årets ”Killers Walk Among Us” som tyvärr släpptes som singel redan 2013 och därmed inte kan kvalificera sig för listan. Men det är väldigt talande. Hela skivan framstår så här i efterhand som ett testamente. Ett sorgligt och ödesmättat men samtidigt outsägligt vackert och värdigt avsked från sångaren som valde att ta sig själv av daga efter skivans färdigställande och aldrig fick se den släppas. Silence Is Golden är ett av flera fullständigt magiska spår. (MM)

61. Laleh – Boom
Det finns något tidlöst över Laleh Pourkarims musik. I mitt sinne ser jag ofta havet när jag lyssnar på Lalehs musik. Ibland är det soligt och vindstilla. Ibland är allt inramat av ett grådisigt himlavalv. Ibland säger det bara boom. (CS)

62. Ryan Adams – Am I safe
Perfektionisten Ryan Adams höll på att slarva bort sin självbetitlade platta med allt finputsande. Men det finns gott om glädjeämnen, som exempelvis snygga göra-slut-dängan Am I safe. Otroligt snyggt! (DC)

63. Röyksopp & Robyn – Monument (The Inevitable End Version)
Finns det några som lyckats trycka ur sig en så medryckande och själfullt uppdaterad blip-bloppig synth-tradition lika förnämligt som de norska röksvamparna? Jag har i alla fall inte hört någon annan lyckats uppnå den sci-fi-oomph som Röyksopp – i synnerhet när de slår sina påsar ihop med Robyn – presterar. Och den här versionen av Monument sätter kronan på årets intensifiering av det transskandiska samarbetet. (HK)

64. Atombomb – At the Deep End
ATOMBOMB från Göteborg har inte gjort så mycket väsen av sig sedan den här plus en låt till släpptes tidigare i år. Men jag har kallat dem för ”ett av de mest intressanta svenska banden 2014” och det håller jag fast vid. Det här är stor indie. (FT)

65. Chvrches – Bela Lugosi’s Dead
Den här gamla Bauhausdängan ger jag inget för i original, däremot när Chvrches speedar upp den kan vi börja snacka! När de fräcka syntarna kickar in kan jag nästan se den gamla Bela Lugosi, likt sin ikoniskt gestaltade vampyr, resa sig ur sin kista. Skräckinjagande bra. (CS)

66. Ensamhushåll – Om du lyfter mig
Årets bästa texter på svenska? Det kan mycket väl vara så. Ensamhushåll skriver underhållande och samtidigt på pricken exakt om hur det är att växa upp med allt vad det innebär av ansvarstagande, vuxendom och drömmar och minnen som fortsätter att pulsera. ”Jag har väntat hela livet på att livet ska ta fart” är förmodligen årets mest klockrena textfras. (MM)

67. Lorentz – Allt från mig
Om det finns någon svensk artist som förtjänar att kallas för ”the voice of a generation” så är det Lorentz. Här visar han varför. (VA)

68. Markus Krunegård – Hell Yeah Norrtälje
Att senaste plattan ”Rastlöst blod” både har Laakso-svärta och ”Markusevangeliet”-driv måste bara älskas. Bästa spåret: Hell yeah Norrtälje. Krunegård bjuder på rockpoesi vi ska vara stolta över. (DC)

69. Ron Pope – Lick My Wounds
Ni vet när man inte kan sätta ord på hur det känns när nån får en att tappa andan och sveper en ur balans? Kärlekspåven har gjort en låt åt oss. (MK)

70. Sharon Van Etten – Your Love is Killing Me
Sharon van Etten har vävt ihop en hel del fina singer-songwriter-tyger på senare år, men aldrig riktigt lyckats gå på knock mot mig – förrän nu. På senaste plattan ”Are We There” har hon steppat upp sitt game, och i Your Love is Killing Me marscherar hon stadigt upp mot mina öron och låter en ordentligt gåshudsgranat brisera. (HK)

71. Tomas Andersson Wij – Santa Monica
Stråkarna! Konsten att göra en vacker låt tårdrypande fin. De sjäjfulla stråkpartierna lyfter låten flera dimensioner. (RH)

72. Ab-Soul – These Days
Den bästa låten som aldrig blev. Släpptes som en tvåminuters teaser för Ab-Souls platta med samma namn men byggdes tyvärr aldrig ut till ett eget spår när skivan väl kom utan gömdes undan som outro till låten Just have fun. (VA)

73. Anaal Nathrakh – Monstrum in Animo
Till melodi och harmonier en egentligen ganska konventionell dödsmetalhistoria, men snyggt inslagen i Anaal Nathrakhs skenande skräckfilmsestetik blir den en förnämlig representant för genren anno 2014. Här blir det jävlarimej åka av! (HK)

74. Dani M – Allting jag har
Allting jag har, får mig vilja dansa oavsett om jag är i badrummet och sminkar mig framför spegeln eller befinner mig på ett dansgolv. (JL)

75. Future Islands – Seasons (waiting on you)
Elektronisk musik ligger vanligtvis inte i den absoluta toppen hos mig. Men det amerikanska synthpopbandet Future Islands är ett av undantagen och deras driviga Seasons (waiting for you) måste få vara med. (DC)

76. Hayden Calnin – Comatose
Sen och isolerad upptäckt. Ni vet, någon skickar en länk och så låter man den spela om och om igen. Det finns något Bon Iversk i det här – och vad ska man göra när Justin Vernon inte har släppt något nytt? (HE)

77. Josef Salvat – Open Season
Den här låten har förfört mig sen första gången jag hörde den och jag vill komma närmre och djupare in i den. Ge mig mer Josef – det här är förbannat bra! Varsågoda för tidig julklapp. (MK)

78. Lykke Li – Gunshot
Det här är låten jag förknippar mest med våren 2014. Det var regn och sol på samma gång, blommande körsbärsträd i Kungsan, en ny arbetsplats och ett underbart soundtrack från Lykke Li. Det maffiga pianot i Gunshot satte sin prägel på vårkänslorna. (FT)

79. Mogwai – Remurdered
Som barn av 80-talet gör jag automatiskt Gremlins-kopplingen när jag tänker på namnet Mogwai. Jag tänker även på metamorfosen, att förvandlas från ett litet gulligt, och ulligt, mysdjur till en grönvårtig best med gula ögon och vassa huggtänder (påminner lite om min egen pubertet). Precis så låter Remurdered. En vacker grund som ständigt hotas av vassa inkräktande element. Vem vinner? Oklart, men mord verkar ha begåtts. (CS)

80. Ron Pope – Push Me Away
”Calling of the Dogs” var en lite svårare skiva att knäcka än kärlekspåvens tidigare alster. Han tog ut svängarna lite mer och vågade sig på att experimentera med sina låtar. Men rikligt lyssnande är belönande och i Push Me Away hittar han det mesta av det bästa i så väl catchiness som dystopi. (MM)

81. Twin Atlantic – Hold On
Glädjen. De löjligt enkla handklappen. Sången. Återigen en sån där låt som knockade mig totalt vid första lyssningen. (RH)

82. Anders Wendin – Snart Kommer Det En Båt
Den svenska soul-kungen imponerade mest på mig när han skalade ner allt och lät sin röst bli det starkaste instrumentet. Sprängfyllt med känsla i låten. (RH)

83. Any Exit – Champions League
Jag får inte nog av Champions League. Den är tyst. Så tyst att man nästan riskerar att missa det bästa. Och det är just det som får mig att trycka på igen-knappen. Jag vill höra Any Exits fullängdare 2015. (HE)

84. Beatrice Eli – Girls
En låt till världens bästa grej- TJEJER! (MK)

85. Damien Jurado – Silver Timothy
Mannen med sammetsrösten flummar här till det riktigt ordentlig, sena 60-talet gör sig påmint och allt är bara “groovy” och “cool man”. Det må vara enkelt i grunden men Damien Jurado lyckas alltid hitta nerven och anslaget, även i det lilla formatet. (CS)

86. Flying Lotus (feat. Kendrick Lamar) – Never Catch Me
Ett konststycke som hyfsat lyckas omfamna hela Steven Ellisons tokbreda mångmusikalitet – jazz, hip hop, r’n’b, house, electronica, konstmusik (och säkert också en massa andra genrer som jag inte är kompetent nog att ens försöka stava till) får plats utan att det känns överdrivet eller orimligt. Svårfångat (!) förvisso, men ändå – i viss utsträckning tack vare Kenrick Lamars säkra grepp om micken – (relativt) lättillgängligt (för att vara Flying Lotus). (HK)

87. In Flames – Dead Eyes
En ny In Flames-skiva innebär en publik som blir delad i två läger. Det har vi lärt oss vid det här laget. Årets ”Siren Charms” var kanske rent av den största vattendelaren på länge. Oavsett vad man tycker om de kliv gruppen tagit är det omöjligt att komma ifrån det faktum att Dead Eyes är en stadionrock-dänga av episka mått som det är helt obegripligt att de ännu inte plockat fram live. (MM)

88. Lana Del Rey – Flipside
Den bästa låten på Lana Del Reys skivsläpp i år gömde sig bland bonusspåren som följde med i några olika versioner. Ekot på gitarren i kombination med Lanas hypnotiserande röst gör att Flipside känns som att sänkas ner i ett ångande bad. Jag får för övrigt lite The XX-känsla av gitarren precis i början. Är jag ute och cyklar? (FT)

 

89. Little Jinder – Vita bergens klockor
Musiken är så vacker, texten igenkännande och Josefines röst speciell, både söt och skör men stark. Dessa tre ting ger en väldigt fin låt! (JL)

90. Love Antell – Underhåll oss
Love Antell är inte bara ”Så mycket bättre”-Love. Han är även en fantastisk låtskrivare och textförfattare. ”Bingo bongo”-texten till singeln Underhåll oss är smått obegriplig, men också lätt att älska. (DC)

91. Moto Boy – To Young To Know
Den där spröda rösten som låter som att den vilken sekund som helst ska gå sönder, i kombination med en av årets snyggaste versmelodier. Man kan bli kär för mindre va? (MM)

92. PRhyme – Courtesy
Ingen kan beskylla varken Royce da 5’9 eller DJ Premier för att vara i sin ”prime”, men när de slår sina huvuden ihop är det tydligt att båda har mycket kvar att ge. Det behövs egentligen bara ett uttryck för att beskriva den här låten: golden era-esque. (VA)

93. Run the jewels – Blockbuster night pt 1
Två andra som kan konsten att ta det tillbaka till rötterna är El-P och Killer Mike. Big Pooh sa det bäst, ”dope beats, dope rhymes – this hip hop ain’t really that hard”. (VA)

94. Tove Styrke – Borderline
Äntligen är Styrke back on track med en härligt poppig reggaeinspirerad popdänga. Jag ser fram emot att få höra mer nytt från Tove! (MK)

95. Silvana Imam – IMAM
Silvana Imam har en attityd som kan krossa berg. Hon är gudalik, bombastisk och 176 centimeter pussy riot – precis vad Sverige behöver just nu. Texten tillsammans med den tunga ljudbilden gör det här till en av årets bästa hiphoplåtar. (FT).

96. Sun Kil Moon – Micheline
Jag har noga följt Mark Kozeleks olika reinkarnationer genom åren. Förutom att en gång i tiden ha målat röda hus, släppt hyllade covers på AC/DC- och Modest Mouse-låtar har Kozlek den senaste tiden fullkomligen öst ur sig nytt material och ingått i intressanta samarbeten med andra artister. Micheline är som de flesta av Kozeleks låtar, en betraktelse av livet med röst och gitarr i centrum. (CS)

97. Vi som älskade varandra så mycket – Storm och längtan
Ett utomordentligt exempel på att det går att skrika ut vulkaner av känsla över en blygsam ljudbild, att det går att bygga stenhård screamo på ett fundament av akustisk gitarr. Den varsamma och intrikata produktionen gör att känslostormen här blir extra gripande, och när refrängens genialt ”enkla” gitarrslinga hugger in i låten blir det rent mästerligt. (HK)

98. Ben Howard – The End of the Affair
Ett atmosfäriskt stycke trubadistisk deppighet som mynnar ut i ett ruskigt snyggt proddat och taktfast explosivt crescendo med kuddmufflade ångestvrål i en ekokammare. (HK)

99. Faråker – Villa Dovre
Så enkel. Så medryckande. Så smittande. Inte konstigt att det var just den låten som blev årets mest lyssnade låt hos mig. (RH)

100. Jonas Schwartz – I’m No Different
Ska man vara petnoga släpptes faktiskt en version av den här låten som singelbaksida redan 2012. Men den blev inte som det var tänkt och det var typ ingen som hörde den. Så Jonas Schwartz gjorde helt sonika om den och ut kom en helt annan, mycket bättre låt som ligger och väser i slutet av ”Xpedition” och som betydligt fler borde höra. (MM)

 

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Rastlös orddribblare och ohämmad tyckare som i den kärleksfulla jakten på den bästa musiken lämnat spår efter sig i allt från Slavestate till Folkbladet så väl som i rollen som grundare av och chefredaktör för Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras