Att tala om husgudar är förmodligen att ta i, men vissa band betyder mer än andra när en musiksmak ska formas och för mig tillhörde definitivt In Flames och Dark Tranquillity kategorin av band som betydde livet en gång i tiden.

Nu släpper de två gängen från Göteborg, de två gängen som var med och formade vad som skulle bli världskänt som The Gothenburg Sound från grunden, varsitt nytt album med bara några veckors mellanrum.

Dark Tranquillity – ”Atoma”.
In Flames – ”Battles”.

Det borde vara julafton och det är det väl på sätt och vis också. Jag lyssnar girigt om och om igen på båda skivorna. Men samtidigt är de två albumen en påtaglig påminnelse om åldrande. Tiden går. Livet går vidare.

Dark Tranquillity och In Flames valde helt olika spår i sin utveckling sedan min och deras vägar korsades och villkorslös kärlek uppstod någonstans i slutet av 90-talet. Dark Tranquillity har genom hela karriären konservativt hållit fast vid det man är bra på. Utsvävningarna från album till album har varit ytterst små. Man har alltid kunnat veta precis hur en ny skiva ska låta. Det har alltid låtit bra.

In Flames å sin sida har struntat fullständigt i vad ramar heter, prövat sig fram på okända vatten och experimenterat med sitt sound på ett sätt som gjort att man aldrig riktigt kunnat förvänta sig vad som ska komma. Hela tiden med en klassisk In Flames-tråd genom materialet, men med skiftande uttryck. Melodisinnet och förmågan att skriva trallvänliga hits har alltid gjort att det blivit bra.

Så fortsätter det. ”Atoma” är trygg och kvalitativ Dark Tranquillity-metal. ”Battles” är ett modernt fyrverkeri som levererar några nya In Flames-hits att sortera in i liverepertoaren.

Ändå får jag bitvis känslan av att jag växt ifrån dem båda. Eller att de växt ifrån mig. Jag vet inte riktigt vilket.

Båda skivorna är givetvis bra. Det är kvalitet rakt igenom. Det finns inte mycket att klaga på. Men jag får aldrig någon ”wow”-känsla. Det bara är. På något märkligt sätt.

Jag skulle aldrig ställa mig på någon barrikad och vråla att det var bättre förr, att banden skulle ha stannat upp där och då och sen släppt samma skiva om och om igen, men samtidigt är jag smärtsamt medveten om att jag aldrig kommer få den brutala kicken som jag fick och fortfarande får av Dark Tranquillitys ”Haven” (2000) (eller inledningstrion av låtar på ”Damage Done”, herre jävla jösses!) eller In Flames ”Clayman” (2000).

Att just de där skivorna fortfarande ger mig rysningar och tvingar mig till fysiskt omöjliga krumbukter så fort de spelas handlar naturligtvis mycket om nostalgi. Om känslor där och då i skarven mellan 90- och 00-tal. Men jag har fått samma endorfinrus av smockor från betydligt senare plattor än så och när jag lyssnar på det nya materialet låter det inte riktigt som om den där ursprungliga gnistan finns där längre. Ursinnet och desperationen har gått förlorad i takt med att hårtestar blivit gråare och levernet mer och mer mynnat ut i annalkande isterbukar.

Jag försöker mig inte på att bena ut om det beror på att banden eller jag har blivit äldre att vi inte är riktigt lika kärlekskompatibla längre. Att de där sprudlande känslorna inte infinner sig på samma sätt till ”Atoma” och till ”Battles” trots att de egentligen är vad de ska vara.

Utan lutar mig slappt tillbaka, lämpar ansvaret vidare och ställer istället kort och gott frågan, är det mig eller er det är fel på?